om världen som en bättre plats

- Bara fint, kunde inte varit bättre.
Så svarade jag när en kamrat frågade hur det stod till med mig för ett par veckor sedan. Han försökte på alla sätt testa mig med att föreslå olika saker som borde kunna förbättras. Och det är klart, det mesta kan alltid bli bättre men 2007 har varit ett satans bra år. Ooops. Mitt stående nyårslöfte är att sluta svära. Det går sådär. Fast jag är nöjd. Numera lyckas jag rätt bra med att bara ta till kraftord när situationen verkligen kräver det.
För både mig personligen och världen i stort kommer också dåliga år att komma. Förhoppningsvis inte bibliskt sju i taget. För det blir bättre i stort och på sikt. Världen blir en bättre plats att leva på.

Under 2007 har arbetslösheten sjunkit markant i Sverige. Allt fler har ett jobb att gå till, lön den tjugofemte att betala skatt för och tjäna pensionspoäng på. Brottsligheten ökar förvisso i stort - MEN sjunker ibland annat i New York, Lund, Botkyrka och Malmö. Rökningen bland ungdomar har minskat. Sverige håller sig i toppskiktet vad gäller medellivslängd och spädbarnsdödlighet, men vad än roligare är - länder som Singapore, Tjeckien och Slovenien delar den svenska noteringen tre per tusen barn som dör under det första levnadsåret. Kuba har gått om USA i samma statistik. Det blir bättre och bättre.

Nästan alla nyheter från utvecklingsländer som når våra medier låter påskina att motsatsen skulle råda. Men faktum är att en positiv utveckling sker i världen. 1990 levde en tredjedel av världens befolkning på mindre än en dollar per dag. I dag är motsvarande siffra en femtedel. WHO presenterade i december tio av de största framgångarna som sker på hälsoområdet. Färre och färre dör av tuberkulos och hiv och i de allra fattigaste länderna ökar hälsan bland kvinnor och barn.

Just kvinnors hälsa och möjligheter till självbestämmande har visat sig vara centrala faktorer för utvecklingen. I länder där kvinnor förvärvsarbetar i hög utsträckning är produktiviteten avsevärt högre och lönenivåerna också generellt högre. Världsbankens jämförelser visar att kvinnors möjligheter till kontroll över sin ekonomi är ett av de viktigaste måtten på jämställdhet mellan könen.
Så vad ska jag lova i år? Och vad ska jag vänta mig av 2008? 2007 har varit ett fint år. Jag har allt jag behöver och vet att det provocerar att vara nöjd och belåten. Så jag lovar att fortsätta tänka positivt och hoppas att årets julklapp 2008 blir ett avskaffande av uttrycket ”det var bättre förr”.

om trängsel i härbärget

Al Gore fick Nobels fredspris 2007. Emil Jensen fick både Malmö stads miljöpris och Rebells fredspris. Båda kämpar aktivt för hållbar utveckling. Och vad är det som svenska folket ska packa upp i kväll?

Jo, GPS-navigatorer en masse så att de kan okynnesköra bil hela julhelgen.
Guld, rökelse och myrra i all ära. Men ska vi tro reklammakare och handelns profitörer är det helt andra saker som gör julen god. Linda Skugge förbereder julafton redan i oktober kan vi läsa på löpsedlarna. Tunnelbanan är full av guldsmedernas och underklädesbutikernas generösa erbjudanden om delbetalning. Elektronikförsäljarna har annonserat om ”räntefritt till i påsk” i flera veckor.

Och däremellan kommer fastanÖ som tenderar bli ganska lång i familjer där klapparna köps på avbetalning. Sifo rapporterar att det folk helst av allt vill hitta under granen är personliga upplevelser.

Ändå spås julhandeln för elfte året i rad att överträffa sig själv. Den förmodade ökningen med 7,5 procent jämfört med förra året innebär decembershopping för totalt 6700 kronor per svensk. En hisnande summa för mig som trots hyfsad lön kanske lägger en tusing sammanlagt på klappar. En fullkomlig otänkbarhet för den ensamstående trebarnsmamman. Och för pensionären som efter nyår ska betala halva pensionen i så kallad uppskovsavgift på grund av hon en gång råkade sälja villan och flyttade till en handikappanpassad tvåa.

Det är alla oss som Svenskt näringsliv vill åt i annonskampanjen som de senaste veckorna kritiserat LAS och uppmanat läsarna att ”inte underskatta konsumtionen”. Det är fint att köpa.

Så nog kommer det att vara många som i kväll försöker döva den bittra smaken av skuldbelastning med ett par extra snapsar. Skål för att barnbarnen fått x-box. Skål för att frun fått diamanter. Skål för att den ohängde sonen fått sin GPS. Skål för att den som är satt i skuld är den finaste tomten.

Köttfuskaffären till trots gissar jag att det har köpts rikliga mängder färs att trilla köttbullar av också i år. Nya pappstjärnor och sjuarmat i fönstren, knäckkok på spisen. Att titta på Kalle Anka kostar 52 öre i el. Under december är elförbrukningen dubbelt så hög som i juli. Vi köper också när vi tror oss softa i soffan. Frivilligorganisationens uppmaning om att köpa en get till en familj i Kenya står sig slätt i kampen mot kalvsylta, skinka och hackekorv. Här ska borden digna så att det inte finns risk för tabellras.

Rekordhandel eller ej. För många kommer julen att smaka bittermandel. Ända till påska. Och det finns fortfarande inte plats för alla i härbärget.

om ring P1

Att lyssna på Ring P1 en vardagsmorgon får mig att tänka precis som Mark Levengood brukar säga i fråga om rasisters uttalanden: Om Sveriges televisions dramaavdelning hade skrivit sådana repliker hade de inte uppfattats som trovärdiga. Men P1 är på riktigt och slår tv med hästlängder:

”Det är verkligen viktigt att alla får säga vad de vill, jag är helt och hållet för yttrandefrihet. Ja, alltså, för alla utom araber då.”
”Nej, ta och skaffa en riktig kvinna från Thailand som kan sköta män, barn och hem så slipper ni feministsubborna som bara djävlas med allt och alla.”
”Könsneutrala äktenskap går mot skapelseordningen. Det är att peta i guds ögon, att dra olycka över vårt land.”

Det fina med Ring P1 är att alla får framföra sin åsikt och att alla kan höra dem. Yttrandefrihet är programmets signum.

I USA finns grupperingar som verkar för att förhindra spridning och läsning av böcker som de av olika anledningar finner olämpliga. Genom historien har de fått igenom sina krav fler gånger än vi vill veta. Bland böckerna som genom tiderna censurerats, förbjudits eller varit föremål för vild diskussion finns inte helt oväntat Nabokovs Lolita och Slakthus nummer fem men även böcker som Rödluvan (sägs bidra till fylleri) och Alice i underlandet (anses uppmana till onani). Moderna favoriter på listan saknas förstås inte. Harry Potter sägs främja satanism och minska respekt för överheter.

Ibland går det dock inte vägen för censurivrarna och i år har en kvinna vägrat att lämna tillbaka en bok till biblioteket med motiveringen att den är pornografisk och att hon anser att den inte bör finnas för allmän utlåning. Boken handlar som sexualundervisning.

Den brittiska liberala dagstidningen The Independent har gjort en insats för att sprida omdiskuterat material med en något djärvare och coolare klassikersatsning än Expressen. De lät tidigare i år ge ut och sälja nyutgåvor av klassiker men valde endast böcker som en gång varit förbjudna.

I höstas gick jag till Kulturen i Lund på en fantastisk fotoutställning. Snyggt arrangerade bilder på temat sexskildringar men mil ifrån kioskporren - som jag för min del upplever som betydligt mer stötande. Döm om min förvåning när jag senare kunde följa en debatt där folk förfasade sig över bilderna från utställningen som också vandaliserades.

Så vilka är vi att bestämma vad som väcker anstöt? En rondellhund, en bil med porr-reklam på taket, Harper Lees prisbelönta klassiker Dödssynden eller Rödluvan? Jag vet vad jag tycker, men jag sätter mig inte över andra. Så länge också jag får säga mitt.

om att släpa andras flyttlådor

Min vän Sofia skulle gå på bröllop. Som present skulle brudparet få dra lott om olika tjänster att nyttja i framtiden. Någon erbjöd sig att sitta barnvakt, en annan att städa hos brudparet. Så kom någon på att en av kamraterna kunde lova att bistå med flytthjälp. Då protesterade Sofia som verkligen hatar att flytta. Det skulle hon inte ha gjort. Allas blickar vändes mot henne. ”Du är ju deras kompis, du måste ju ändå hjälpa till när de ska flytta.”

Så lyder ett oskrivet elfte bud: Hjälp den som ska flytta eller var paria - välj själv. Precis som Sofia är jag förundrad och motvalls. Måste jag verkligen hjälpa till att flytta? Är det i tjänsten flytthjälp som det bevisas vilka de riktiga vännerna är?

För min del skulle det aldrig vara något problem att laga middag och åka till andra sidan stan för att leverera den till en sjuk vän. Jag skulle aldrig tveka att ta ett samtal när som helst på dygnet. Förtroenden bevarar jag som den tystaste av murar. Men - jag drar mig för att släpa flyttlådor om det inte är en krissituation.
Och nej, en back öl och pizza är ingen kompensation för att kånka saker i runda trappor fem våningar. Gud förbjude alla former av alkoholintag i samband med att jag ska balansera mig själv och värdefulla prylar i en okänd trapp.

Således förutsätter jag inte heller att alla jag känner ska hjälpa mig att flytta. Jag är rent av extremt nöjd med vissheten om att vänner med förkärlek för att dribbla eller jonglera aldrig ska bära några av de älsklingsprylar som jag är rädd om. Mitt hem vimlar knappast av dyrgripar, men jag har valt mina saker med omsorg. Jag vågar inte ens tänka på hur en framtida vänskap skulle se ut med nån som lyckats tappa pianot. Än mindre vågar jag fantisera om ifall jag själv skulle bli ersättningsskyldig efter att ha råkat förstöra någon annans släktklenoder.

Jag räknar inte med att alla i vänkretsen ska hålla tal på mina födelsedagar. Dessutom räcker det gott och väl att den som tycker tal är kul gör det nån gång då och då. Det är inte till alla som jag ringer när jag är ledsen och jag tar inte illa upp för att vissa kompisar inte vill hänga med på karaoke. När någon ska flytta står jag mer än gärna för lunchen till alla som burit.

Visst har jag flyttat åt vänner. Och visst har jag fått flytthjälp. Men trots att jag avskyr att dansa skulle jag hellre bjuda ett brudpar på valfri svängom än en heldags flytthjälp. Nästa gång jag själv flyttar ska det bli ett sant nöje att anlita flyttfirma. Gissar att både jag och flyttarbetarna får flunsan och att jag tvingas ringa och be alla jag känner om hjälp.

om högklackat

Jag tar tåget från Malmö till Helsingborg en söndagsmorgon. I Lund går två tjejer på och sätter sig mittemot. De kommer av klädsel och småprat att döma direkt från gårdagskvällens fest.

”Snälla pappa, kan du inte hämta oss vid tåget, det regnar och vi fryser”, ringer de och bönar till en säkerligen helgtrött fader. Jag misstänker att pappan för sig själv muttrar att de minsann inte frös kvällen innan, men flickornas nöjda miner låter mig förstå att han ger med sig och är på väg att sätta sig i bilen.

Den ena tjejen har tagit av sig de högklackade lackskorna. Hon gnider hälen försiktigt och genom nylonstrumpan där en maska gått syns ett rejält köttsår där skon skavt. Trots att mina tassar är varma och lena i fotriktiga allväderstövlar kan jag minnas att mina hälar såg ut just sådär en skolavslutning på gymnasiet. Den som vill vara fin får lida pin. Och gymnasietjejer vill vara fina. Det är med köldargumentet, inte köttsårsargumentet, de ber sina pappor om skjuts.

Några dagar senare ser jag en dokumentär från Kina. Ett föräldrapar har skuldsatt sig två årslöner för att få råd med dotterns plastikoperationer. Hon har bland annat förlängt näsan, förminskat ögonlocken och förstorat bröst och rumpa. Mamma och pappa som bor i en tvåa säger att det var värt varje krona, nu är ju dottern vacker och skönhet kan inte mätas i pengar.

Till 2003 var skönhetstävlingar förbjudna i det kommunistiskt styrda Kina. Nu står landet gärna värd för internationella tävlingar som Miss World.
Dokumentären rapporterar från en av de byar där den äldre generationen kvinnor fortfarande har fötter som i deras barndom böjdes och knäcktes för att göras så små som möjligt. De små klumpfötterna är inte ens 10 centimeter långa och lindas för att göra sig i små broderade skor av sammet.

En av de äldre som får veta att den senaste trenden bland unga kinesiskor är att förlänga smalbenen undrar om det är som det var för henne - för att de inte blir gifta annars. Men det är med jobbargumentet som många operationer görs. Alla vill ha vackra anställda.

I de glädjerika sköna är det okej att gå på stylthöga klackar som förvandlar fötterna till öppna köttsår, men inte att förlängningsoperera smalbenen.
Vi förfasas i tv-soffan över skönhetsingreppen men samtidigt kan inte jag säga var en klockren gräns går för vad som är okej. Vem är jag att avgöra?
För egen del tar jag chansen, med mina dryga en och en halv meter över marken känner jag ingen fruktan för att inte bli gift eller få behålla jobbet.

om att vara räddare än nånsin

1955 undersökte Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, för första gången svenska folkets missnöjesnivåer. 13 procent av de tillfrågade instämde i påståendet ”det finns olidliga förhållanden” i Sverige. Krigen var över, motboken avskaffad, folkhemmet hade byggts med hjälp av egnahemslån och införandet av folkpension. Framtidstro och hopp härskade.

När samma undersökning upprepas femtio år senare anser nära två tredjedelar av svenskarna att det finns olidliga förhållanden i landet. Rent statistiskt har vi det förstås betydligt bättre i dag. Sjukförsäkring, arbetslöshetskassa, fem veckors semester, lagstiftning som ger rätt till personlig assistans för en stor grupp utsatta och föräldraförsäkring för alla är bara några exempel på vad nittonhundratalets andra hälft fört med sig i socialpolitiska konkreta förändringar.

Så vad är det som gör att folks oro och svartsyn uppenbarligen växt? Är vi extrempessimister som har fått det för bra eller kanske helt enkelt bättre informerade och har större kunskap i dag?
Trots att vi sägs leva i ett kunskapssamhälle har vi faktiskt inte särskilt bra koll på det fantastiska framåtskridande som ägt rum. I en opinionsundersökning från Demoskop visade sig de högst utbildade ha sämst kunskap om levnadsstandardutvecklingen i ett globalt perspektiv. Exempelvis trodde tre fjärdedelar av de tillfrågade att fler människor lever i svår fattigdom i dag jämfört med 1980. I själva verket har andelen halverats.

Ändå känns statistiken någorlunda förståelig när ett större historieperspektiv och ett getöga på medierapporteringen finns med. De förändringar som skedde under åren efter andra världskrigets slut saknar motsvarighet. På femtiotalet fanns fortfarande fattigvården dit de minst bemedlade kunde vända sig. Men på de ynka tre åren 1947-50 minskade andelen som behövde nyttja sig av instansen från 16 till 7 procent.
I dag uppskattar Statistiska Centralbyrån att ungefär vart femte hushåll är bidragsberoende. Sätt femtiotalets rekordsnabba utvecklingstakt bredvid nittonhundranittiotalets svångremspolitik, effektiviseringarna av vårdapparat, byråkrati och informationsförmedling - klart att det inte framstår som någon guldålder 2007. Vi är räddare än nånsin och ändå kan ingen tryggare vara.

om trygghet

Paniklarm igen. Den här gången är det rött kött som utgör faran. Max ett halvt kilo i veckan gäller om vi ska tro forskarna. Lyd, annars blir det cancer. Jag tänker att Atkinskonsulterna kommer att gå i taket. Sen läser jag att forskarna har funnit övertygande bevis för att den som håller vikten, motionerar regelbundet och inte röker minskar risken för att drabbas av cancersjukdomar. Då skrattar jag bara. De råden kunde vilket dagisbarn som helst gett.

Det är bara ett par dagar sedan jag på lunchen gick förbi löpsedeln ”trötthet och värk kan vara okänd sjukdom” och hela vägen tillbaks till kontoret funderade på vad som inte skulle kunna vara en okänd farsot.

Enligt författaren David Eberhard är vi trygghetsnarkomaner. Vi vill ha statligt garanterad trygghet och en syndabock som kan ställas till svars om något inte går enligt planen. MEN - samtidigt som vi har blivit experter på att utkräva ansvar, begära kristeam och få skadestånd blir vi för helt egen hand allt fetare, kör bil oftare och dricker mer och mer alkohol. Blivande mödrars oro är kanske mest talande för de verkliga farorna, dem som vi helst blundar för:
- Jag drack ett glas vin och åt Brie de Meux förra helgen och nu visar graviditetstestet positivt. Har jag skadat mitt barn? Måste jag göra abort?

Min vän barnmorskan berättar att när hon har lugnat de uppjagade blivande mammorna pustar de rutinmässigt ut och unnar sig utan tvekan ett halvt kilo lösgodis och en liter cola om dagen under resterande delen av graviditeten.

I England rekommenderar läkarkåren max ett glas vin om dagen under graviditeten. Det är inte för att britter hatar sina barn eller för att brittiska läkare har undermålig utbildning. Rekommendationerna grundar sig snarare i att det inte finns bevis för att ett begränsat alkoholintag under graviditeten skulle skada fostret. Svenska läkare har läst samma studier, men i trygghetsknarkande anda drar de slutsatsen att det inte är bevisat att små mängder alkohol inte skulle kunna vara farligt.

Vilka riskbedömningar är vi egentligen beredda att göra själva? Vad kräver vi att få sanktionerat från någon som vi inbillar oss har auktoritet på området? Och vart tog det egna ansvaret vägen? För egen del gissar jag att det är samma forskare som skriver alkoholrekommendationer som kollar nitriter i korv. Och jag är ganska säker på att de då och då efter en arbetsdag tillsammans äter hamburgare, tar ett par öl och kanske till och med tjuvröker - fast förvissade om att vi alla ska dö och att trötthet och värk kan vara en okänd sjukdom.

om ett eget tjänstepensionskonto

Jag har en last. Unga svenska medelklassmammors bloggande om sin vardag fascinerar mig. Bloggarna innehåller information om husbygge, barnvagnar, maxtaxa, hushållsbudget, män som inte hjälper till hemma, matrecept och förlossningsdetaljer.
Lena skriver att det var synd att hennes kille missade Ellens första steg, han var ju på golfresa den veckan. Maria bloggar om att det är skönt när hennes man tar barnen till parken så att hon får städa radhuset i lugn och ro. Karin hoppade av sjuksköterskeutbildningen. Hennes Micke konstaterade att hon ändå inte kom att tjäna så mycket mer än hon gör nu som vårdbiträde och när de fick barn blev det ju ändå mest förmånligt och praktiskt att han jobbar och hon är hemma med Kevin.

Mest förmånligt? Krasst ekonomiskt, säkert. På kort sikt, definitivt. Praktiskt? Ja alldeles säkert för Micke som kommer hem till dukat bord och en badad och nattad Kevin på kvällarna. Men Karins pensionsgrundande inkomst? Och Kevins relation till sin pappa då? Räknas inte sånt?

Jag undrar när Lena senast åkte bort en vecka och när Marias man senast städade villan med två barn hemma samtidigt som han förberedde middagen. Kvinnorna som bloggar är mina hjältar, de kokar soppa på spik med vänstran samtidigt som de trollar gamla kläder till nya på symaskinen med högran. De är genomgående kungar på att ta hand om sina barn vilket är tur, för lika genomgående beskriver de sina partners, de frånvarande papporna.

Jag må vara patetisk, privilegierad och kapitalt okunnig om hur det är att vara förälder. Men min spontana önskan är att åka hem till dessa fantastiska mammor och berätta att så här behöver det inte vara, du måste inte ha det så här.
Du ska inte behöva be dina barns pappa om lov för att köpa scrapbookingklister och visa tacksamhet för att han tar barnen en eftermiddag när du träffar en kompis. Du kan skaffa dig en utbildning, tjäna dina egna pengar, få ett eget tjänstepensionskonto och samtidigt vara mamma.

Men så kan man ju inte lägga sig i andras liv. Det är förstås privat hur man väljer och varje familj vet väl bäst vad som funkar för den, eller?
Sällan. Jag sätter mig gärna på den högsta av hästar för jag vill bestämt hävda att det är en missuppfattning. Det så kallade privata valet har konsekvenser politiskt, men framför allt för bloggande hemmamammor. Så länge vård av frisk man i hemmet förtäcks i termer som vårdnadsbidrag och valfrihet finns en kvinnofälla att bekämpa.

om att byta erfarenhet

Hela svenska folket vallfärdade för att få se och höra musikalen om min namne från Duvemåla. Alla vill veta hur Kristina packade koffertarna fulla med svenskklingande förnödenheter, samlade sin svältande familj, omsatte sitt hemman i kontanter, stoppade astrakanfröerna i handväskan och så slutligen tog båten till det stora landet i väst. Under en hundraårsperiod utvandrade 1,5 miljoner svenskar. Många av dem hamnade i Minnesota. Idag består runt 8 procent av Minneapolis befolkning av svenskättlingar.

I början av 1990-talet tvingades hundratusentals somalier fly från sitt hemland till följd av inbördeskrig och svält. Runt tjugotusen hamnade i Sverige. Lika många i Minnesota. Det är lätt att dra paralleller och leta gemensamma beröringspunkter. Men det vill vi inte. Vi är totalt ointresserade av ifall Nima Hersi från Mogadishu gjorde precis som Kristina men hundra år senare och med slutdestination västra Götaland. Tog Nima Hersi dessutom med sig lokala kryddor i packningen är vi noga med att poängtera att det inte får osa annat än husmanskost i vår trappuppgång och om det ska odlas vill vi inte att ogräset sprider sig till vår tagetestäppa.
Om somaliers vardag i Sverige vill vi inte läsa eller höra. Vi tror oss redan veta vad som finns att säga i ämnet och associerar till att våra skattekronor kanske används till ett integrationsprojekt vi inte tror på.

Det är ett faktum att somalier i Sverige har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Men arbetslösheten är inte nödvändig. Det visar forskning från Lunds universitet. Bland somalierna som kom till Minnesota har dubbelt så många sysselsättning som dem som hamnade i Sverige. De driver företag och står för en entreprenörsanda. Faktum är att nu börjar Sverige snegla västerut. Vad är det egentligen som funkar i Minneapolis?

Minnesotasomalier bjuds numera till Malmö för att hålla seminarier om sitt framgångsrika företagande i USA. Sakta börjar vi trots allt fundera på om det kan finnas någon hake i vårt svenska system som försvårar, inte enbart för den specifika gruppen somalier, utan för invandrare i stort. Hur kommer det sig annars att flera av de invandrargrupper som i USA har inkomster som är markant högre än snittamerikanens, i Sverige tjänar knappt 2/3 av vad en svensk gör?

Det finns aldrig ett enda rätt sätt att göra något på. Vi har alltid något att lära av andra. Ska vi byta grejer? Jag byter ett astrakanäpple mot en sambusa.

om att vara rik

Jag hör till jordens rikaste 15 procent. Det är åtminstone vad hemsidan Global Rich List, globala rikedomslistan, räknar ut på ett kick när jag fyllt i min månadslön. Så ställs den lätt provocerande frågan: Var du rikare än du trodde?
Svårt att svara på. Klart att det låter väldigt bra att tillhöra övre halvan och dessutom ligga högt upp. Samtidigt är jag väl medveten om att jag knappast är någon höginkomsttagare. Så jag jämför med Statistiska centralbyrån för att se hur det ser ut i ett svenskt perspektiv.

Det är krångligt att tolka och dra tvärsäkra slutsatser av statistik. Med tanke på min utbildning ligger jag under medel, troligen för att jag ännu är ganska ung. Men jämför jag med genomsnittssvensken tjänar jag redan en bra bit mer.
Tydligast syns det i en jämförelse med vad en svensk kvinna i snitt drar in per månad. Då känner jag mig betydligt rikare än jag trott.

Ändå tjänar jag som kvinna i min yrkeskategori fortfarande bara 87 procent av vad motsvarande man gör. När jag inser det känner jag mig inte fattig, inte lurad, men faktiskt aningen snuvad på konfekt. Tretton procentenheter är långt ifrån obetydliga när det gäller pension, sjukersättning och förstås för att få varje månads budget att gå ihop.

När SCB jämför lönerna i Sveriges tio vanligaste yrkesgrupper täcks 43 procent av alla kvinnor och 34 procent av alla män in i jämförelsen. I nio av de tio yrkesgrupperna tjänar män mer än kvinnor. Bara i gruppen grundskollärare tjänar svenskar lika mycket oberoende av kön. I gruppen vårdpersonal som är starkt kvinnodominerad tjänar män ändå i snitt en hundring mer i månaden.

Allt är relativt. Kvinnors insatser och lärdomar relateras till mäns, är aldrig samma eller lika, alltid lägre värderade i det stora. Vi är rika på erfarenheter, vänner, kunskaper och färdigheter. Det är det som gör att kvinnor ofta får höra hur duktiga och oumbärliga de är, hur bra det är att de kan ställa upp efter stängning, hur mycket det där lilla extra betyder. Inte nog med att ansträngningarna på det betalda arbetet inte syns i lönekuvertet, kvinnor jobbar dessutom 14 timmar mer obetalt än män varje vecka. Faktum är att forskare kunnat visa att medan mäns puls sjunker när de beger sig från jobbet stiger kvinnornas. Då börjar det andra passet, det obetalda.

Var jag rikare än jag trodde? Kanske i det globala perspektivet där jag får veta att jag för en femtiolapp kan bära hem 15 ekologiskt odlade äpplen till mitt kök - eller köpa 25 äppelträd till bönder i Honduras. På hemmaplan är jag fortfarande i väntan på rättvisa, frihet och bröd. Allt är relativt.

om att landa mot asfalt

Det är måndag kväll och bussen far förbi precis när jag kommer ut från jobbet. Jag sätter lurarna i öronen för att promenera till nästa hållplats. Det är precis så patetiskt och melodramatiskt som det verkar. Mörkret faller. Laakso sjunger falskt om våndan över deprimerande saker som Västerbron kan få en att tänka på. Och jag inser att det är på Västerbron jag går. Då börjar jag gråta. Bara några kvarter bort sitter tre minderåriga häktade för att ha misshandlat en jämnårig till döds på en fest som ägde rum ytterligare några kvarter bort. Jag går och går och gråter och gråter.

Nu är det mer än tio år sedan jag kom till skolan en måndagsmorgon och fick veta att min klasskamrat hade mördats på skolgården av två av dem vi kände som hans vänner. Det var i november och varje år när det drar ihop sig mot höst minns jag ofrivilligt precis hur det var. Jag går på Västerbron och tänker att det är måndag och att i morse kom några till skolan och fick veta. De ska minnas varje höst, varje oktober.

Precis som då rapporterar medierna förfärat. Reinfeldt beklagar och säger sig vara oroad över den senaste tidens händelser som han kallar tonårsvåldet. När min skola var paralyserad 1994 talade man om videovåldet. Och statsministern har tveklöst fel, precis som politikerna hade då. Enligt Brottsförebyggande rådet finns ingen trend som tyder på ökat våld bland unga de senaste 20 åren. Tonåriga flickor utsätts inte för våld i någon större utsträckning alls. Det är pojkar. Och det är nästan utan undantag berusade pojkar med missbruk eller psykiska problem som utsätter andra pojkar för våld. Nästan undantagslöst är gatuvåldet, som till skillnad från sina hitte-på-kusiner är ett faktum att ta på största allvar, kopplat till alkoholintag. Ropen på ett regeringsprojekt: pojke skallar med rätta.

Flickor planerar för en kväll på stan för att undvika att råka illa ut. Inte för snygga underkläder eller för kort kjol, ingen väska som är lätt att rycka och om, gud förbjude, någon försöker ta nåt från dig: ge den allt den vill ha. Efter att en gång mirakulöst ha vunnit ett slagsmål mot en person som försökte stjäla min kamera är jag noggrann med att upprepa mitt mantra som kommit att symbolisera faran i att ge sig in i diskussion i en potentiellt våldsam situation: ge bort kameran. Det är ett billigt pris för att behålla livet.

Jag vet inte om pojken på Kungsholmen hade någon kamera att förhandla med förra lördagen. Och jag vet inte hur det känns att sitta i en cell på Kronoberg och begrunda en helg som kommit att förändra ens eget och många andras liv. Vad jag vet är att ytterligare ett huvud har landat mot höstlöv och asfalt för att för sista gången någonsin landa.

om att vara grym på att käfta

"Begrav mig med öppen mun så jag får fortsätta skrika till sista sekund." Det var på Hultsfred som jag haltade runt med en stukad tass. Svängiga rytmer lockade mig till ett av tälten nere vid vattnet. Navid Modiri och gudarna krävde ordet.

Jag har alltid fått höra att jag pratar för mycket. Varje kvartsamtal under min skoltid behandlade det faktum att jag var tämligen talför. I efterhand kan jag fråga mig om jag verkligen var så värst pratsam eller om jag i själva verket var så illa tvungen att höja rösten i ett kaotiskt klassrumsklimat.

Från skoldag ett placerades jag bredvid någon av de så kallade stökiga pojkarna i klassrummet. Jag vågar lova att jag är ytterst normalbegåvad, men jag lärde mig under skoltiden att bli högeffektiv, att arbeta under stress med många moment samtidigt. Jag lärde mig att ha många bollar i luften, analysera omgivningen, läsa trots kaos och att kräva ordet. De duktiga killarna brukade placeras i en egen bänkgrupp där de avskilt kunde fokusera på endast sin egen inlärning. De brukade få räkna i extramatteboken.

Självklart fanns det aldrig tid för någon lärare att stimulera mig att gå på de svårare talen, förstå experimenten i kemi eller öva bollsport. Hur skulle det ha gått till? Jag jobbade ju klart med allt jag skulle, hjälpte andra hinna med det nödvändigaste och läste sen en bok medan lärare och stödlärare hade fullt upp med att hjälpa dem som inte kunde läsa, dem som inte kunde svenska, dem som bara kunde slåss och dem som skrek "kom hit din jävla bög så ska jag slå ihjäl dig" till den kvinnliga matteläraren. Fastän jag var grym på att såga och hyvla hade jag syslöjd på högstadiet. Det var av självbevarelsedrift. För att få en paus från killarna "valde" jag att virka fast jag hatade det.

Flickor LÄR sig andra färdigheter än pojkar i skolan. Vi blir grymma på att läsa snabbt och effektivt, jobba i stökiga miljöer och hantera många problem samtidigt. Vissa lär sig tidigt att vara tysta för att undvika gruff. Andra av oss kämpar på för att faktiskt bli hörda. Allt detta medan pojkar blir duktiga på att räkna, jobba intensivt med ett problem i taget, klura på teoretiska frågeställningar och vara vana vid att få uppmärksamhet. Sen kallar samhället det för "läggning" och tror att det är naturligt att män pluggar till civilingenjörer och kvinnor är bra på omvårdnad.

I dag är jag grym på att käfta, analysera och strukturera. Språket är mitt verktyg, munnen mitt redskap. Däremot har jag glömt hur kvinna räknar ut volymen på en cylinder och kan inte laga en cykelpunktering.

om tv-licens

De folkvalda hamnar i blåsväder när deras synder hamnar i rampljuset. Jag skulle bli en dålig politiker. Länge betalade jag ingen tv-licens. Först hade jag ingen tv. Sen var jag en snål student. När Radiotjänst ringde lät jag bli att svara för att slippa ljuga. Den enda gång jag svarade när de ringde hade teven faktiskt gått sönder. Och sen förträngde jag lappen som kom i brevinkastet när jag väl hade teve. Sen gick den också sönder för jag hade alltid fallfärdiga apparater. Jag hade skygglapparna på och låtsades som ingenting. Som studenter i allmänhet utvecklade jag en avancerad förträngningsmekanism just ifråga om tv-licens. Ungefär som många känner inför cancer eller svältkatastrofer: det angår inte mig.

Senast Radiotjänst ringde på i min gamla bostad var jag nyhemkommen från en lång utlandsvistelse. Självfallet hade det uppmärksammats i registren att jag plötsligt ändrat folkbokföringsadress och vem skulle väl vilja hälsa mig välkommen hem om inte Radiotjänst? Jag var fortfarande jetlaggad och låg på soffan och sov. Min känsliga nos vädrade dock helt korrekt när det plötsligt plingade på dörren. Det var nästan som en uppenbarelse att tassa fram till dörren och mycket riktigt se en portföljnisse fylla i ett kort som damp ner mellan mina strategiskt särade ben - för att de inte skulle synas om han kikade genom brevinkastet. Jag hade inte ens en tv i lägenheten insåg jag sen.

Det var liknande vibbar jag fick när det ringde på dörren häromkvällen. Ensam hemma och inget planerat. Dessutom relativt nyinflyttad. En man med papper i handen kunde skönjas genom kikhålet. Trots licensradarn öppnade jag. Jag sa: hej. Mannen sa: Är det du som är Kristina? Jag sa: nej.

Jag sa nej. Jag ljög. Och jag har ingen rimlig förklaring. När mannen lätt konfunderad sa att han var där för att godkänna Kristina som hyresgäst kovände jag och lyckades på nåt underligt sätt få fram att jo, visst, jag är jag. Kristina alltså.

Jag är så dödligt pinsam. Det är faktiskt inte rimligt att instinktivt ljuga för att slippa betala något som alla ska och bör. Jag har inga ursäkter, jag ville genast ta mitt straff och var på väg att ringa Radiotjänst och ange hushållet när mannen gått. Döm om min lättnad när min sambo, tillika kontraktsinnehavare, berättade att vi redan betalar tv-licens.

Mina potentiella kids ska få vänja sig vid Radiotjänstfolk sådär som andra vänjer sina barn vid hundar och poliser för att de inte ska vara rädda. Att betala licens ska bli coolt. Dessutom har jag bekänt mina synder i tidningen. Kan jag bli minister nu?

om mansskatt

Det är bara en tidsfråga innan ropen efter mansskatt kommer att skalla igen. Senast frågan togs upp till diskussion gick debatten het. Tanken med Gudrun Schymans motion till riksdagen var enkel och god i grunden; på ett strukturellt plan är kvinnor förfördelade och män privilegierade i samhället.

Fenomenet kallas könsmaktordning och underordnar och diskriminerar kvinnor. Därför bör män betala högre skatt enligt samma logik som att vi har en progressiv beskattning för att utjämna klasskillnader. Det raljerades och blev dålig stämning till både vänster och höger.

Nyligen presenterade UD en rapport som visar svart på vitt att män inte bara tjänar mest, lättare får jobb och slår - på varandra och andra. Män är också de största miljöbovarna. De står för majoriteten av elektronikinköp, reser mer, äter mer kött, köper mest bensin och kör inte mindre än tre fjärdedelar av Sveriges bilar. Men inte nog med att kvinnor bidrar i mindre utsträckning till miljöproblem, de drabbas oftast hårdare av de konsekvenser som följer.

I USA har begreppet miljörättvisa etablerats och måste tas hänsyn till vid samhällsplanering och byggprojekt. Miljörättviseaspekter belyser vilka som drabbas av ett projekts miljökonsekvenser i relation till vilka som genererar desamma.
Ett spännande exempel på något som skulle hamna högt på miljörättviseskalan finns på nära håll. Bedömare menar att ett projekt som tar miljörättvisehänsyn och därigenom också blir en jämställdhetsreform av mastodontslag är de trängselavgifter som nyligen införts i Stockholm. Resurser kanaliseras direkt från bilister (besuttna män) i egna suvar till kollektivtrafiknyttjarna (lågavlönade kvinnor).

Jag kan knappast skryta med att vara någon egentlig miljöaktivist, jag väljer närproducerat snarare än ekologiskt och duschar gärna länge. Men jag har i alla fall snålspolande kranar och även om jag gillar teknik och resor kör jag nästan aldrig bil.

Däremot är jag minst sagt intresserad av jämställdhetsfrågor och det är därför något av en aha-upplevelse att se hur svart på vitt miljöfokus kan vara en jämställdhetshandling i sig självt. Hade infrastruktursatsningar gjorts utifrån kvinnors perspektiv hade det handlat om kollektivtrafik snarare än mitträcken för att förhindra motorcykelolyckor.

Mansskatt är en knivig fråga. Det är svårt, och ibland vanskligt att ställa grupper mot grupper. Men det är inte utan att jag morrar när jag trängs på den skållheta bussen som köar bredvid luftkonditionerade bilar i vilka det sitter en kostymnisse i varje.

om 20 kilon ägodelar

20 kilon. Mer än så är det inte tillåtet att ta med på en studentflygbiljett till någon av världens spännande delar. Så varje gång som jag tillfälligt har bosatt mig någonstans har jag fått prioritera noga.

Nästan alltid följer ett örngott med i packningen, ett som kan dofta av det gamla invanda sköljmedlet och påminna om hemma när man är lite ensam och ska sova nånstans där ljuden, ljusen och lukterna är nya.

Så det känns lite ovant när jag mitt i sommaren får veta att arbetsmarknadens irrvägar ska föra mig sisådär halvlångt. För långt för att ta med allt. För nära för att bara ta de tjugo och köpa nytt på plats. Hur väljer och vrakar man så att man får med rätt saker? Jag vet ju att jag kan känna mig hemma också med bara de mest älskade ägodelarna i en ryggsäck. Likväl älskar jag mina böcker, pianot och den röda soffan.

Jag har i alla fall gjort ett försök. Valt, packat, donat, valt bort, städat, valt om och så slutligen lastat den gamla bilen överfull för avfärd. Innan jag får flytta in där jag faktiskt ska bo ska jag kampera i en väns vardagsrum ett par veckor. Jobbigt igen. Välja vad som behövs så där på daglig basis när saker och ting inte är packade enligt 20-kilosprincipen.

Men nästan innan jag börjat fundera på vilka av mina ägodelar som finns var, har jag kommit över vad det är jag kan tänkas sakna. Möjligen gruffar jag en stund över att den stora lådan med alla sjalar står underst i en hög på nya stället. Men det är övergående omedelbums, då jag erbjuds att använda vilken halsduk jag vill av dem som finns i hallen där jag tillfälligt placerat ungefär 15 par skor. Jag känner mig genast välkommen i ett hem där devisen är att det alltid finns stjärterum. Också för mina skor.

Så börjar jag vänja mig vid att ha livet i två jätte-IKEA-kassar, en resväska samt en gigantisk blå plastback med alla badrumsprylar som de jag bor med, döpt till apoteket. Men vips är det dags att flytta in på nya stället. Det är bara tvåhundra meter dit och jag får tipset att transportera mina ägodelar med hjälp av ett sämre begagnat barnvagnsunderrede.

I området som har gott om studentbostäder höjer ingen på ögonbrynen när en svettig jag, och en överlastad gammal barnvagn, agerar flyttfirma en tidig septemberkväll. Det kanske är ett vanligt flyttsätt här, tänker jag. När jag kommit på plats med de prylar jag packade ner för två veckor sedan förvånas jag över vad jag tagit med. Får se om jag packar upp allt. Ett örngott måste jag i alla fall leta upp innan jag somnar i kväll. I övrigt tror jag att man klarar sig rätt bra med 20 kilon genom livet.

om kökshyfs

Var och varannan kväll äter mina sambor och jag kokosfyllda ugnsstekta äpplen med vaniljsås i soffan framför någon dokumentär på Kunskapskanalen. Vi fnissar lite åt hur nördiga vi är som mer än gärna ägnar en söndagkväll åt storkok, en ledig eftermiddag åt att åka till olika slottscaféer och en överbliven timme åt att ta hand om den lilla kryddträdgården för att ha egen gräslök till höstens morotssoppa.

Vi kan fnissa på. För tveklöst är såna som vi helt fel ute. Åtminstone om vi ska tro svensk dagligvaruhandels statistik. Färdiglagat säljer bättre än nånsin. Svensken köper lunchportioner i kyldisken på snabbköpet i stället för att ta med lunchlåda hemifrån eller gå ut och äta. Trenden sägs bero på att singelhushållen blir allt fler i kombination med att vi inte anser oss ha tid att stå vid spisen.
Det är en utveckling som kan tyckas märklig i skenet av rådande byggtrend där lyxigt välutrustade kök med öppen planlösning förhärskar. För den utomstående betraktaren av svenska lägenheter är köket bostadens nav där mycket tid tillbringas. Men skenet bedrar alltså. Trots skrämselpropaganda i form av ”du är vad du äter”-program smygköps det färdiglagat i massor.

För mig, av hederlig gammal bondeklass vars elfte bud lyder ”du ska aldrig slänga mat” är det något principiellt med att stå i köket. Varje matrest kan utgöra pålägg på en kvällsmacka och inga av trädgårdens frukt och bär lämnas till kråkorna när det drar mot höst. Äpplen lämnas till musteriet och plommonen blir till marmelad. Att ta tillvara är förstås delvis ofta en fråga om sparsamhet men för mig lika mycket en grundläggande princip om att det jag stoppar i magen ska hålla hög kvalitet.

Hemgjort äppelmos går att få så sött eller surt som jag önskar och det innehåller garanterat inga odefinierbara E-femtioelva. För mig finns det inget egenvärde i att mat ska vara billig. Ändå tror jag att mina hemlagade tupperwareburkar ofta blir både billigare och nyttigare än de färdiga plastförpackningarna i kyldisken. Trots den tid jag lägger ner.

Min lägenhet har ett litet 60-talskök utan diskmaskin eller mikro. Det är varken stort eller praktiskt. Vi som bor och delar jobbar alla heltid och har sena kvällar. Ändå hinner vi snickra ihop lunchlådor nästan varje dag. Vad är det svensken gör på den där tiden, som han eller hon inte har till matlagning? Tjänar pengar kanske. Till en komplett Jamie Oliverboksamling och ett nytt skinande hundratusenkronorskök.

om skolstart

Höstterminen börjar i dagarna och jag minns den genomvidriga känslan av att gå till höstens första gympalektion. Värst var det just i början av terminen när alla kollade in varandra lite noggrannare än vanligt i omklädningsrummet. Hon där borta hade fått bröst. Hon i andra hörnet smög in på toaletten, tydligt tecken på mens. Och hon längst bort hade samma fula gympakläder som vanligt.

Uppvärmning tre kilometer löpning. Till Statoil och tillbaka. Ständigt detta Statoil. Så ofta som vi joggade dit skulle jag inte förvånas det minsta om det visade sig att hela generationen i kommunen har inre frätskador av bensinångorna från macken.

Sen valdes det lag. De dammiga och illaluktande kulörta tygbanden som markerade vilka som hörde till vilket lag delades ut. Volleyslag och dribblingar skulle drillas. Vi som flyttade oss när en boll kom emot oss var förlorade. Det var nittiotal och lärarna hade för länge sedan slutat godkänna mens som en giltig ursäkt för frånvaro.

Av alla aktiviteter som försiggick på skolidrottstimmarna föredrog jag friidrott. Men inte heller det blev särskilt festligt när löp- och kastresultat skulle antecknas och jämföras högt och ljudligt inför det årliga distriktsmästerskapet på idrottsplatsen.

Nu rasar kända idrottsprofiler. De är oroliga för hur lite gymnastik det är i skolan. Jag tror förvisso inte alls att det är gymnastiken de oroar sig för. Få av dem hoppar bock eller trampolin och jag har aldrig sett någon av dem på en bom. I vanlig ordning är det lag- och bollsportens utövare som hörs, syns och kräver. Och rasar.

Anmärkningsvärt är förstås att de kända idrottsprofilerna är helt fel ute om vi ska tro forskare på området. En skollektion innebär i snitt 6-8 minuters egentlig aktivitet. Att barn inte skulle röra sig utanför gympasalen är dessutom en myt. En 10-åring rör sig i snitt 200 minuter om dagen. Då spelar åtta extra väldigt liten roll.

Precis som forskarna tror jag i betydligt högre utsträckning på vardagsmotionen. Som nån sa: kalla det fysisk aktivitet. Det köper jag att alla behöver. Gå i stället för att cykla eller åka bil. Bär hem de tunga kassarna från affären. Anlägg ett grönsaksland och odla dina egna rädisor. Ta trapporna.
Uppmärksammandet med kända idrottare lockar bara de redan frälsta. Vi som aldrig träffade tennisbollen blir inte taggade att försöka mer, om så självaste Björn Borg kommer hem till oss.

om boendekvalitet

Få nyheter fångar mitt intresse så som när det görs jämförelser av kommuner. Det kan gälla allt från benägenhet att ägna sig åt universitetsstudier och sport till dagisköer och kriminalitet. I somras mättes boendekvalitet. Bara Lilla Edet och Munkfors hamnade längre ner på listan än nordvästskånska Bjuv.

Som boende i det gamla gruvsamhället under nästan halva mitt liv är jag inte sen att hålla med. Visst har jag mina smultronställen i den fantastiska naturen men det höjde sannerligen inte min familjs boendekvalitet när grannarna fick bygglov för cerise tillbyggnad på tegelhus eller tillstånd att bedriva bilskrot en meter från en spannmålsodling.

Att gå längs en gata i Bjuv är som att vara på Kiviks marknad. Blinkande ljusslingor året om, en begagnad busskur på uppfarten och mångkulörta tillbyggnader blandas med övergivna trädgårdar, hus med masonit i stället för fönster eller plåt i stället för fasad och självklart, med perfekt skötta villaträdgårdar som Svensson vårdar i strikt Sköna hem-anda.

Centrum håller samma mångfacetterade nivå - kring de gamla och älskade mötesplatserna som fotoaffären och ett förträffligt bibliotek samsas pizzerior som försvinner lika snabbt som de uppstod och byns enda restaurang med rättigheter som årligen går i konkurs och uppstår med nytt namn.

Tomma lokaler vittnar om det självklara: det finns ingen marknad för ett levande centrum i en kommun där folk jobbar skift i traditionella industrier och där ett enormt köpcentrum finns på cykelavstånd. I Bjuv finns ingen efterfrågan på kultur eller bildning. Det räcker med en Volvo av senaste modell på uppfarten, en elektrisk grill i anslutning till pensionärskuvösen och buskis på tv så är lyckan fullkomlig.

Det är denna anspråkslöshet som gör att jag mycket väl kan förstå att en del kommuninvånare i Bjuv höjer förvånat på ögonbrynen över boendekvalitetsresultatet. Bjuv är ju alldeles säkert ett paradis för den snåle som köper överblivet byggmaterial på Bauhausrean och för den som inte eftertraktar något annat än en fast anställning på en tillverkningsindustri. Anspråkslösheten och janteidealen har i sig en hämmande effekt på kraven, något som känns både skrämmande och befriande. I Bjuv nöjer man sig.

När en gymnasieskola i Bjuv diskuterades på 90-talet, fanns det elever som i skolans korridorer, måhända teatraliskt, talade om kollektivt självmord. Det säger något om vilken kvalitet det har att vara femton i en kommun där det mest spektakulära som händer är att miss Ärta koras varje år.

om högt blodtryck och goda råd

- Använd solkräm. Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm.
Jonas har tagit studenten och innan han beger sig iväg för en av hans förhoppningsvis mest minnesvärda nätter av fest, vin och sång låter hans mamma Rikard Wolffs ”Solkräm” visa vägen. Vi som är kvar på festen sitter runt bordet på altanen med levande ljus som fladdrar lätt i den stilla och ovanligt varma försommarkvällen. Doften av jordgubbstårta, punsch och stearin blandas med dagg och jasmin. Vi är i alla åldrar, sådär som det nästan bara är vid stora högtider som studentfester. Alla ler och alla känner igen sig i sångtextens goda råd, var och en på sitt sätt.

Tidigare samma vecka har jag fått diagnosen högt blodtryck. Jag ordineras motion, lång avkopplande sommarledighet och framför allt att sluta stressa. Lätt som en plätt, eller?

Blotta tanken på motion gör mig stressad. Jag tänker, att nu skulle jag haft hunden jag drömmer om att strosa med. Den som ska vara allergivänlig, ha mjuk päls och älska mig mest av alla. Hade jag bara haft hunden hade jag varit på många fler promenader och aldrig fått nån diagnos. Sen minns jag att hundar är rätt krävande. Tanken på att alltid finna tid att gå ut med hunden stressar.

Kanske vore bättre med det där huset på Österlen som jag bygger luftslott om. Ett hus med grönsaksland, kryddträdgård och en liten altan med hammock som gjord för att läsa böcker i. Som om det inte räcker att stressa över lägenheten jag städar enbart när den blivit en sanitär olägenhet. Nej, hus skulle nog jäkta en del.

Semester ska jag ju ha ändå. Hade planer på långresa som dock ställts in. Det är kanske lika bra, mindre stress så, eller? Nu är det bara vännerna i Västergötland, Stockholm och Gotland som tycker att det är läge för påhälsning. Vem ska prioriteras (bort)? Stressande att ta ställning till.

För den nybakade studenten är framtiden ett ljust, oskrivet blad. Och stor. Bara det kan framkalla förhöjd puls. Tur med en mamma och Rikard Wolff som ger goda råd då:

- Kom ihåg att oro är ungefär lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi. De verkliga bekymren i livet kommer troligen vara sådana du aldrig ens brytt din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg tisdag.

För både mig och nittonåringen på väg ut i natten är sommaren 2007 precis i startgroparna. Tacka fan för det. Och för solkräm.

om män med rosa band

Så har jag funnit en fördom som jag inte visste att jag hade. Det blir klart och tydligt för mig när jag tar tåget hem efter en sen kvälls arbete. Mittemot sitter en man i manchesterkavaj och fyrkantiga glasögon och läser en bok. Han skulle se ut som precis vem som helst och jag skulle troligen inte ens lägga märke till honom. Om det inte vore för symbolen på rockslaget. Ett rosa band.

Jag inser att jag som jämställdhetsförkämpe borde bli glad. Men jag blir enbart misstänksam. Min erfarenhet av killar som flashar rosa band säger mig att de är tillrättalagda och förutsägbara. Så tvärsäker är jag på att människor tjänar på att vara man i en värld som den här, att jag tänker att män med rosa band på kavajslaget inte har rent mjöl i påsen.

När rosabandetmän öppnar munnen önskar jag att jag blev varm och glad inombords. Men dessvärre säger mig erfarenheten att det kommer ut ett memorerat citat från standardverket Under det rosa täcket eller en floskel om pappors känsla av underlägsenhet för att de inte kan amma. Dessvärre uppfattar jag sällan männen med rosa band som trovärdiga.

Forskningens resultat är dessutom entydiga. Förekomsten av ett könsorgan som det går att stå och kissa med innebär mycket för de olika möjligheterna en individ har i vardagen. Lönekuvertet, karriärmöjligheterna, frågorna vi får på jobbintervjun, föräldrarollen, möjligheterna till sjukvård, självkänslan och tron på sig själv och sina förmågor – alla är de aspekter som påverkas av vilket kön vi har. På var och en av punkterna gäller för kvinnor att vi ligger ett steg efter också när vi springer till synes lika snabbt. Varför i hela fridens namn ska män då bry sig om bröstcancer? Frågar jag mig uppgivet. Jag inser förstås att jag fördomsfullt nog drar alla rosabandmän över en kam. Jag intalar mig att en del av dem bör känna någon som drabbats och vill visa solidaritet och är fina och bra. Och jag tvingar mig själv att försöka omvärdera.

När jag så någon dag efter tågresan läser en artikel om män och föräldraledighet får jag vatten på min kvarn. Medan kvinnor generellt halkar efter löne- och karriärmässigt till följd av graviditet ses det närmast som meriterande och leder till påökt för män som tar ut föräldraledighet.

Så jag kostar på mig att ha akilleshälen att fortsätta irritera mig på rosabandetsnubbarna som drar barnvagnar genom stan i sommar. De går trots allt och jobbar passivt på en kommande löneökning. Jag tar mig den friheten. Också solen har ju sina fläckar.

om kulturkrockar

Det sägs att skådespelaren Örjan Ramberg för någon vecka sedan ilsknade till och skrek ”kom upp på scenen och drick lite vatten om du har sån jävla hosta”. På Dramaten är det tabu att snora. Nåde den som vågar sig på teater och inte är kärnfrisk eller råkar lida av parfymallergi.

För några veckor sedan var jag på konfirmation. Av majoriteten kyrkobesökares uppförande att döma hade de aldrig någonsin tidigare satt sin fot i en kyrka – vilket förefaller märkligt eftersom jag gissar att föräldrarna döpt kidsen för sisådär 14 år sedan. De vuxna i raden bakom mig kommenterade konstant allt som hände. Hade de hållit sig till att hosta hade jag varit lycklig. Min coola konfirmandkusin spelade trombon och jag fick blänga rejält för att de bakom åtminstone skulle viska.

”Kolla, där springer Hugos lillebror och skriker, så charmig han är. Vill du sitta eller stå? Nähä, vill du hellre sitta i gången? Har ni sett att Maria har gått upp i vikt? Åh nu ska de sjunga. Den här sången kan jag. La la la la la”.

När det var dags för nattvard fick jag känslan av kafferep. Folk stannade till vid varandras bänkar, kollade läget, uppdaterade sig på de senaste grannfejderna och kommenterade varandras barn som ohejdat övade inför Stockholm maraton i gångarna. Jag upprepade mantrat ”låt barnen komma till mig” för mig själv gång på gång för att inte tappa behärskningen.

Samtidigt som jag inte förstår hur lite hosta på teatern kan föranleda ett raseriutbrott är jag aningen konservativ och tycker att det finns ett egenvärde i att känna till vett, etikett och seder. När det passar sig - och för att inte tala om när det krävs – tvekar jag inte att bryta konvenansen och vara besvärlig, men jag ser en poäng i att vara insatt i och ofta följa regler som gör det trevligt och bra för så många som möjligt.

Det finns ett tydligt klassperspektiv på kultur och underhållning – kanske mer påtagligt än någon annanstans i samhället. Det är klart att den som aldrig varit på teatern, gudstjänst eller Skansen inte vet att det är bannlyst att mata djuren, hosta under akterna och svära i kyrkan. Medelklassen går på krogshow med Lena PH eller Allsång på Skansen där publiken uppmuntras att låta högt och mycket. De kulturella kväver hostan på Dramaten. Det är två sidor av samma mynt menar en god vän som anser att anledningen till att Kicki, Bettan, Lotta har krogshower är att ”alla äktenskap blir trista förr eller senare”.

om skamstraff på modet

På semester i Kambodja för några år sedan upptäckte mitt ressällskap Sofia en skylt och en stor anslagstavla i Phnom Penhs enda välsorterade snabbköp. Snattar du hamnar du på bild i affären, stod det. Och mycket riktigt, väl tilltagna färgfoton på modfällda ansikten fyllde anslagstavlan. För ett fnissigt ögonblick övervägde vi att stjäla en sockerbulle för att komma med på bild. Vi såg framför oss hur semestrande vänner och bekanta skulle tappa hakan när de upptäckte oss på anslagstavlan senare.

Sen kom vi på att snatteri skulle kunna leda till vissa problem med att besöka Kambodja igen. Och Kambodja är ju fint. Så vi betalade bullarna.

Men Kambodja är inte det enda landet som använder sig av skamstraff. Det stora landet i väst ligger i vanlig ordning långt fram när det kommer till innovativa och kontroversiella metoder inom rättsväsendet. I Alabama får dömda snattare välja mellan sextio dagars fängelse och offentlig förnedring på brottsplatsen. Texasbor som gjort sig skyldiga till sexualbrott måste ha varningsskyltar utanför sina hem. Och är du dömd för pedofili kräver många stater att du själv uppsöker och berättar för dina grannar och att du har speciella registreringsskyltar på bilen.

För ett par år sedan gick debatten i Europa het kring ett turkiskt lagförslag som skulle göra otrohet straffbar. Turkiska parlamentet fick snällt dra tillbaka förslaget eftersom det vållade internationell kritik och antogs försvåra ett potentiellt EU-inträde. Det talades om medeltida fasoner och i debatten tydliggjordes skillnaderna mellan vi och dem. Vi – som är civiliserade, sofistikerade och humana. De – som är barbariska och okultiverade.

I Sverige hade vi länge horpallen. På den fick personer som hade begått äktenskapsbrott stå och skämmas inför församlingsborna i kyrkan under ett antal gudstjänster. 1855 avskaffades den ihop med skampålen. Vi kan kalla det ett tecken på bildning och civilisation om vi vill. Men jag är inte lika säker på att det är en utveckling som har fäste hos dagens svenska befolkning.

I en opinionsundersökning tyckte 67 procent av svenskarna att det är rätt att hänga ut snattare som i Alabama. Dokumentären Sheriffen i Ryd visade nyligen hur en samling smålänningar tar lagen i egna händer och bildar medborgargarde. Bilder och kontaktuppgifter på sexköpare sätts upp på lyktstolpar. Civiliserat värre.

I Florida begick en dömd sexualförbrytare självmord kort efter att hans bild och namn tejpats upp på skyltar i trakten. Det skulle inte jag kalla humant.

om klimat, skuld och skam

När jag läser att medel-Svensson bidrar till 6 tons koloxidutsläpp per år och att en Thailandsresa motsvarar 3 ton tänker jag:
- Tur att inte alla vill åka till Thailand då.

Århundradets skuld- och skamkampanj är i full gång. Men den biter inte på mig. Jag blir inte rädd. Jag ligger inte sömnlös över isbjörnar som drunknar, glaciärer som smälter eller kuster som försvinner eller tanken på sommar året runt.
Det är inte så att jag inte bryr mig. Jag sopsorterar, åker kollektivt, kör lågenergilampor, shoppar måttligt och köper närproducerat när det bjuds. Men jag kan inte förmå mig själv att begränsa mitt leverne när det kommer till exempelvis resor – jag är en inkonsekvent miljöidiot. Handen på hjärtat – jag skulle aldrig frivilligt betala för en utsläppsrätt för att döva det så kallade samvetet och moderiktigt klimatkompensera min semestervecka.

Det jag framför allt vänder mig emot är skuld- och skammarnas skapande av ett nytt klassamhälle. Det är nämligen väldigt lätt att vara miljövänlig för den som har gott om pengar och har god utbildning. Miljööverklassen klimatneutraliserar sitt semestrande och får SNF-diplom att känna sig nöjda med när de haft råd med en ekologisk elefanttrekking i Laos. Den med väl tilltagen lön kan fylla kylen med ekologiskt, köpa bensinsnål bil och skaffa villa med solcellstak. Miljöunderklassen däremot kan på sin höjd spara ihop till en regelrätt charter till en exploaterad strand på solkusten. Och det är svårt att byta från en hostande och svårstartad golf från åttioåtta till ett modernt etanolåk med motorvärmarplats för den ensamstående trebarnsmamman. Och vem mer än klimatmaffian har mage banna henne för att skafferiet inte är fullt med svanar, pandor, rättvisemärkt och kravetiketter?

Jag kräks vid blotta tanken på västvärldsmiljööverklassens samvetesresor till utvecklingsländer där de berömmer den globala miljöunderklassens leverne nära naturen. Det kanske hör ihop med att inte vara religiös, men nånstans har jag helt och fullt accepterat att det här jordklotet inte är tänkt att vara för evigt. Vilka är vi att förvägra eller hindra en miljard kineser utveckling? Argument om att lämna ett arv till framtida generationer håller inte. Nog kommer vi att lämna något, men jag ser det som en självklarhet att detta något kommer att bestå av både bra och dåligt.

För egen del har jag till och med förlikats med tanken på att jorden skulle kunna gå under redan under min egen livstid. Det enda som skulle gräma mig är att jag inte hunnit resa tillräckligt.

om idrottens baksida

Jag spelade i orkester under min tonårstid. Liksom de flesta kultur- och idrottsföreningar i samma kommun finansierade orkestern stora delar av sin verksamhet genom att vi som spelade sålde bingolotter. Eller, det är inte helt sant. VI sålde inga lotter. DE ANDRA sålde lotter. Jag vägrade. För en symbolisk summa per läger och resa slapp jag undan förnedringen i att stå vid ICA och förödmjuka mig varje fredag. Där trängdes redan brottningsklubben, fotbollsföreningen och drillflickorna. Jag hatade redan då att samhället lade så lite pengar på och lät kapitalisera ideellt engagemang.

Många år senare går jag på ett seminarium om idrottens roll i dagens samhälle. Det talas om upplevelseindustri, personlig träning, konsultarbete - och pengar. Politiker, lärare på det nya och flashiga idrottsvetarprogrammet samt lyckade exempel på före detta studenter som nu jobbar på gym eller jobbar som personliga tränare har bjudits in. Inte ett ljud sägs om idrottsplatser, friluftsbad eller skolidrott. Inte ens det skandalomsusade Aqvakul tas upp under paneldebatten som leds av en kändissportjournalist. Istället kretsar diskussionen kring hur idrotten kan dra in pengar. Att idrottslivet har ett egenvärde som enbart positivt ifrågasätts inte.

Ibland känns det som om politiker och idealister har förhoppningen att idrotten ska lösa alla samhällsproblem. Går kidsen bara på fotbollsträningen kommer integrationen, jämställdheten, folkhälsan, narkotikabrotten, fetman och mångfalden snart att ha löst sig av sig själva. Att unga får sprit utköpt av ungdomsledarna i föreningarna, utsätts för kränkande och diskriminerande behandling av desamma samt lär sig doping och att reproducera stereotypa könsroller talas det mycket tyst och väldigt lite om. Frågan är vilket idrotts- och föreningsliv vi får om de som jobbar med idrotten ser den som en kassako och inte längre intresserar sig för idrottens utbildande, sociala och folkhälsofrämjande sidor.

När alla idrottsvetarstudenter har fått ställa sina frågor om hur de kan starta eget räcker jag upp handen. Jag frågar om panelen tror att en ökad andel idrotts- och träningsformer i privat sektor kombinerad med en samhällelig utveckling där bra mat är dyr och tar tid att laga medan billig mat har lågt näringsvärde och säljs färdig i röd-gula papperspåsar leder till klassklyftor och en differentierad folkhälsostatus.

Ingen vill svara. Politikern får ta det och kör ett standardmantra om marknadsanpassning, ansvar, budgetallokering och framtidstro. Jag är besviken. Nån kunde väl åtminstone ha nämnt Bingolotto.

Apropå Knut

Berlinborna har numera sin egen motsvarighet till Sveriges Nelson – isbjörnen Knut. Tyska folket vallfärdar till Berlin zoo. Isbjörnsbebisens inhägnad har varit avstängd för besökare under delar av dagarna för att den lilla nallen inte ska bli för trött av all uppmärksamhet. Varje helg besöker 25000 personer djurparken för att få en skymt av Knut som även har en egen blogg. Hur en isbjörnslabb lyckas vid tangentbordet är oklart.

Der Spiegel har rapporterat stadigt om Knuts framsteg. Tidningens hemsida känns som det fotoalbum mina föräldrar gjorde åt mig som liten; bilder på bebisen från alla vinklar och text som förklarar varje avancemang. Idag åt Kristina morotspuré för första gången. Hon spottade ut det mesta. Igår lyfte Knut på tassen och vinkade till djurparksbesökarna för första gången.

Den fluffiga isbjörnen har charmat alla men nu är Der Spiegels Knutredaktion orolig. De har konstaterat att Knut för varje dag blir mindre och mindre kritvit, får allt vassare tänder och inte leker och stojar som för fem veckor sedan. Dessutom har Knut – hemska tanke – blivit större. Vem hade kunnat ana att isbjörnen skulle växa?

om att leva och dö lagom

Förtidspensionerade riskerar en för tidig död. Andy Warhol gick en för tidig död till mötes. Tandlossning ökar risken för att dö i förtid. Så jag undrar – när är det lagom tid att dö? Ska jag sikta in mig på den genomsnittliga svenska livslängden 78 för män och 82 för kvinnor? Fast eftersom det är ett medeltal för befolkningen räknas ju alla de som dör så kallat för tidigt in i statistiken. Frågan är om de kanske ska räknas bort först. Det där med att dö i förtid verkar närmast bannlyst.

Längst ner i WHO-tabellen för medellivslängd hittar vi Zimbabwe, Sierra Leone och Lesotho. Där lever befolkningen hälften så länge som japaner, schweizare och svenskar som toppar listan. Jag tänker på vad det innebär för synen på livet, världen och omvärlden. Om det antal år en person kan vänta sig är hälften av mina är det mycket som ska hinnas med på kort tid.
I Sverige har ungdomsåren tänjts på. Jorden ska resas runt, alla ska gå gymnasiet och minst hälften skaffa sig en längre utbildning på universitetet. Barn börjar vi skaffar vi nån gång framåt trettio. Då har medel-Sierra Leonebon några få år kvar att leva.

Om det är tabu att dö för tidigt är det ännu mindre accepterat att påstå att det skulle vara problematiskt att dö för sent. Det är sällan någon som säger ”han lämnade oss för sent” eller ”hon levde för länge”. Det tittas tvärtom lite snett på den som tycker att det vore okej att dö. Hur ogärna vi än vill hamna i en sjuksäng som gamla och slitna vill vi inte dö. Fast vi vet att det är stor sannolikhet att vi hamnar där på hemmet tror vi att just vi kommer att bli nittiosju och dö kärnfriska på den egna altanen.

Sexualupplysaren och barnmorskan Gisela Helmius vill vända på steken och vårt sätt att tänka. Att det skulle finnas någon lagom tid för något tror hon inte på. Gisela Helmius tycker det är märkligt att det talas om så kallade för tidiga samlag. Trots att hon har jobbat med unga i många år säger hon att hon aldrig träffat någon som en dag vaknat upp och känt att idag är jag mogen för sex, idag är det lagom. På samma sätt kan vi se på livet. Gisela Helmius provokativa råd till sexualmoralisterna är att försöka tänka i termer av ”kärleken varade just så länge som samlaget”. Vad sägs om att se på livet som underbart och värt att leva just så länge som vi känner livsglädje?

om social turism

För några år sedan gällde det övergångsregler för arbetskraft. Om Sverige rättade in sig under samma regler och lagar som resten av EUs länder skulle du fjällhöga nord invaderas av arbetslösa européer som skulle utnyttja våra välfärdssystem. Några sådana system att dra orättmätig fördel av finns knappeligen kvar i det nya, lite blåare Sverige.

Ändå är frågan om social turism på tapeten igen. Nu är det regeringspolitiker som sällar sig till den före detta statsministerns led och oroar sig för köer av gravida. Abortturism kallas den nya farhågan. Ett förslag om att utländska kvinnor som vistas tillfälligt i Sverige ska ha rätt att göra abort här är på gång. Alla landets RFSU-avdelning klappar händer och håller tummar växelvis. Minnet av svenska kvinnors vallfärdande till Polen innan den fria aborten 1975 är starkt. Idag åker polska kvinnor till Holland. Irländska kvinnor tar båten till Storbritannien. Portugisiska kvinnor åker till Spanien där abort förvisso är illegal i de flesta fall men där det går att betala höga summor för att komma runt problematiken.

Visst finns det en abortturism men frågan är om det är ett problem? Är det verkligen social turism? Är det inte snarare en form av utvecklingssamarbete på hemmaplan? Och varför stänger Sverige dörren och skapar ett internationellt klassystem?
Den springande pudeln som jag ser det är vilka det är som egentligen ägnar sig åt social turism. De som kommer hit för att uppbära bidrag syns och märks. Precis som Stockholmarna som har sommarstugor på Österlen eller Gotland men betalar skatt i stan sticker de ut och hör inte riktigt hemma. Turisterna som inkräktar på våra ägor är enkla att upptäcka.

Svenska män skulle jag säga är en av de vanligast förekommande grupperna som ägnar sig åt social turism. Svenska män åker, just gärna i grupp, till Sydostasien och intalar sig själva att de gör en välgärning när de betalar för sex, dricksar servitriser och går på strippklubb. Svenska män gillar inte att bli benämnda som grupp – själva ordet grupp klingar negativt, som blattar, kvinnor eller bidragstagare. Och visst, som grupp skor sig inte svenska män på andra länders skattepengar med nödvändighet. Snarare drar de nytta av bristen på välfärdssystem. Många har feluppfattningen att de ”hjälper till” och gör en insats genom att betala någon för att agera flickvän under semestern.
- Jag har ju gott om pengar och det är kul med sällskap. Dessutom säger hon att hon har jättekul och verkar trivas. Utan mig skulle hon ju faktiskt svälta.
På bortaplan blir det nästan fint att vara social turist.

om lyftkranelycka och Zlatan

- Ohiia, Zlatan och jag, vi är från samma stad, gnolar jag när jag en dag har tagit långlunch och promenerar tillbaks från Västra hamnens uteservering längs Beijerskajen. Förvånat slutar jag sjunga när jag möter två gäss. Lika bra det. Det är nämligen en lögn. Zlatan och jag kommer inte alls från samma ställe, jag bara jobbar här, men det är en trevlig melodi att tralla på när det vankas vår och solen skiner över Malmö. På andra sidan bassängen tar vindkraftverk och tågvagnar form i det som en gång var Kockumsvarvets högborg. Kranen har flyttat till Sydkorea men för den som höjer blicken finns torson som ersättning. Molniga dagar ser jag inte toppvåningarna. Gässen knorrar. Vattnet glittrar och en sjöfartsverksmotorbåt skyndar förbi.

När jag gick på gymnasiet var Malmö aldrig något alternativ. En vän till en vän kände någon som tvingats bo vid Möllevångstorget en månad i väntan på en lägenhet som skulle renoveras. Det var i princip gratis men absolut inte värt det. För varje gång historien berättade bättrades antalet döda knarkare i trappuppgången på. Vid Möllan kunde man bara inte bo, det var alldeles för farligt. Det sades att Malmö bara befolkades av gangsters, varvsarbetare och arbetslösa. Det var jättelätt att vara sjutton, se allt i skarpt svartvitt och bara ha hört talas om Rosengård.

När det vankades åkte vi förvisso på Malmöfestival och på konsert på det som då hette Kajplats 305. Då visste jag inte att jag några år senare skulle ha mitt kontor i samma byggnad. Kajplatslokalen är idag studentpub för Malmö högskola och i det hus som tidigare varit stadsdelsförvaltning huserar Studentkåren.

Från mitt fönster ser jag Citytunneln ta form. Varje morgon räknar jag lyftkranarna. För mig som alltid fascinerats av hamnområden och byggarbetsplatser är det spännande. Borrarna Anna och Katrin borrar sig fram under det nya Malmö som tar form.

Nu kostar en liten lya vid Möllan runt miljonen och jag har varit både där och i Rosengård. En resa från väster till öster genom dagens Malmö innebär en allt för tydlig påminnelse om det klassamhälle som staden rymmer. Det är kanske inte befogat, men alltnog förståeligt att de unga som inte bor med broutsikt och marmorköksbänk lessnar. Inte ens Zlatan bor kvar i förorten.

om smådjur, rådjur och sadism

Nu är den förbannade sommaren här. Nja, inte riktigt ännu, men nog känns den av i luften, om inte på annat sätt så i form av pollen som kliar i näsan. Efter hård vinter blir det stekhet sommar brukar det heta. I år var det mildvinter och så värst kul är det förstås inte att skriva om att vi riskerar en sunkig sommar. Så nyhetsmakarna får vinkla annorlunda.

På sistone har jag lagt märke till en trend av brutalitet som tycks uppstå i varje Svensson när det vankas varm årstid. Visst vill vi vara i solen, på altanen, i sjön och i skogen. Men vi vill INTE umgås med de varelser som resten av året får härja ostört i naturen. Knystar någon ord som blågrön alg eller fästing ser vi rött och drar oss inte för att utrota allt levande i omgivningen med elektrifierat tennisracket.

Rubrikerna på löpsedlarna lyder ”så dödar du mördarsnigeln” eller ”hur du bygger en getingfälla”. Svensson uppmanas att vässa saxen för att klippa ihjäl sniglarna och jag undrar varför inte djurskyddsföreningen har ryckt ut. Har inte sniglar känsel? Är det ok att klippa grannens katt i svansen om den kissar på min tomt?

Själv växte jag upp på landet. På landet bor det rådjur. Mina föräldrar har en trädgård. Två saker som kan tyckas idylliska och självklara, men ack så omöjligen kombinerbara. Varje sommar är en kamp mellan mamma och rådjuren. Rådjuren tycks ha lite svårt att förstå skillnaden mellan trädgård och åker. De tar ingen hänsyn till att de korsar en rabatt när hungern gör sig påmind. När rådjuren ser ett nyplanterat cox pommonaträd vattnas det i rådjursmunnarna – precis som på mamma när hon ser äpplen.

Ännu har mamma inte lockats av Runars metod att köra hagelbössa från sovrumsfönstret, men likväl testat cd-skivor, färgglada snurror, penslingsbar vätska och inte minst sin egen rösts förmåga i ivern att behålla fruktträden. Av någon anledning kan mamma i sömnen på andra våningen i huset identifiera ljudet av råbock i trädgården varpå hon slänger upp fönstret och vrålar.

Vi kan fråga oss vad vuxnas hetsande om djurlivet får för inverkan på barnen. Hur ska skolbarn förstå att det är fel att döda eller att jättepandan ska bevaras när de tre månader om året äter frukost, lunch och middag till sina sadistiskt lagda föräldrars diskussioner om överlagt mord på trädgårdssniglar?

om en ponny i köket

När jag var liten brukade vi åka till Fredriksdals friluftsmuseum på somrarna. Inte för Nils Poppes skull, jag kommer trots allt från en familj som hatar buskis, förvecklingskomedi och under-bältet-skämt. Vi brukade i stället ha medhavd picknickkorg och gå runt bland de gamla husen. Hade jag tur fick jag glass och jag minns att vi brukade stanna extra länge i det gamla tandläkarhuset och i affären där det fortfarande gick att köpa karameller i strut.

Det är på Fredriksdal jag tänker när jag många år senare läser om barnfamiljen som efter vräkning uppdagades ha haft en ponny som husdjur. Det är så klart både märkligt och ofattbart hur familjen har kunnat bo med en häst – och sex andra djur i en lägenhet.

Vad som gör mig mest förvånad är dock inte att det finns människor som får en konstig idé. Det som förvånar mig är att övriga boende i huset inte hört pållen gnägga och att ingen har reagerat på att någon har burit hem halm och hö. Dessutom måste gödseln ha luktat en del. Kan det verkligen ha gått grannarna förbi?
Alla har diskuterat ponnyn och jag hör folk på tåget prata om vem som kan ha varit så urbota korkad att den köpt en häst. Folk lägger fram egna teorier:

- Alltså, det fattar ju alla att det var en invandrare, va. Det är en annan kultur det där, att ha djuren inne. Så gör vi ju inte här i Sverige.
- Måste ha varit en psykiskt sjuk som gjorde det, hoppas myndigheterna omhändertar barnen.
- Klart det inte var en svensk. Måste vara nån som tror att de är kvar i sin hemby där de bor med hästen inne. Har polisen kollat om det växte potatis i parketten också?

Själv bryr jag mig föga om vilket etniskt ursprung familjen har. I stället tänker jag som sagt på Fredriksdal och typisk svensk historia. På Fredriksdal finns en gård som heter Lillaryd. Den flyttades varsamt dit att bevaras för att framtida generationer ska se hur våra förfäder levde. På guidad tur vid Lillaryd minns jag bestämt hur vi fick lära oss hur familjen hade bott, med djuren på bete på dagarna men inne kring öppna spisen på kvällar och nätter. Togs inte djuren in skulle de ha frusit ihjäl.

Jag antar att alla var alla psykiskt sjuka i Sverige på 1800-talet. Eller också var landet helt enkelt invaderat. Vi svenskar har ju inte djur inne.

om att testa lösskägg

Någon gång för ganska många år sedan fastnade jag framför en halvtaskig reklamkanalsdokumentär på temat "skäggiga damen". Kvinnor berättade om hur de döljer sin hemlighet – skäggväxt – genom att raka sig flera gånger om dagen. En kvinna, som valt att inte dölja sin ansiktsbehåring hade blivit utfryst av familjen när det uppdagades att kvinnlig ansiktsbehåring gick i släkten som något mycket skamfullt och hemligt.

Några år senare, på International Centre och Photography i New York, köpte jag en nyckelring från utställningen Women av fotografen Annie Leibovitz. Jag fastnade för den i muséeshopen och kände direkt igen kvinnan på bilden, en av de personer som figurerat i dokumentärfilmen. Jag fick veta att hon heter Jennifer Miller. Nyckelringen fick inte vara i den vanliga nyckelknippan. Den har gjort stort intryck på mig och jag vill inte riskera tappa den.

Idag, några år senare, har jag tråkmåndag med mig själv framför tvn. En känsla av att Sverker tappat på sistone infinner sig. Jag fängslas inte när han dissar sprutlackeringsföretag. Däremot får det efterföljande programmet Kobra min fulla uppmärksamhet. Dagen till ära har det tema hår och visar en lång intervju med nyckelringskvinnan.

Jennifer Miller är, med stor sannolikhet den enda person, eller i alla fall en av få, som kallar sig 'performanceartist' som jag fortfarande känner har något att säga mig. När hon var 20 och hade utvecklat rejäl skäggväxt ville en läkare förklara tillståndet och hade långa utläggningar om hormonhalter och biologi. Det hade han inget för.

- Jag ser det inte som något problem. Så jag letar inte efter en orsak.
Sa Jennifer Miller. Och så var diskussionen slut.

Miller, som brukar beskrivas som till utseendet lik den bild vi i västvärlden ofta har av Jesus, väcker uppmärksamhet vart än hon kommer. Hon vänder upp och ner på begreppen i sina cirkusliknande uppträden men även genom att promenera längs gatorna där hon bor, i det ortodoxt judiska Williamsburg i Brooklyn.

Det provocerar att sticka ut. Omgivningen förväntar sig att vi ska vilja smälta in och anpassa oss till gängse normer. Kvinnor har inte skägg och ser inte ut som Jesus. Punkt.

Jag är lite nyfiken på vad som skulle hända om jag började använda lösskägg. Kanske läge att testa ett helskägg på jobbet nästa gång det är stormöte?

om vatten och världspolitik

- Vi har också drömmar, vi lyssnar på radio och vill se resten av världen, säger Daya Ranjan Chakma bestämt.

Jag har letat mig till en avlägset belägen by i östra Bangladesh. Bakom bergen vi åkte genom på vägen hit finns Indien och Burma. Till skillnad från landet i stort är befolkningen i området buddhister. Det märks i deras sätt att vara på. Jag får vibbar av nordöstra Thailand Laos och Kambodja.

Att säga att JAG har letat MIG hit är kanske en överdrift. Jag har fått hjälp förstås. Och turen att få följa med och inspektera ett projekt som handlar om vattenförsörjningen i byn som har en enda telefon och en fördämd damm i vilken det både tvättas, badas och hämtas dricksvatten.

Ändå kommer alla mina fördomar och antaganden om hur det ska vara på skam. Byns numera pensionerade skollärare, Daya Ranjan Chakma, berättar på knagglig engelska om landet, världen och globala miljöfrågor. Det enda han har lite svårt att reda ut är hur de olika familjemedlemmarna är relaterade till varandra.
- Farfar, säger han och pekar på en man i 20-årsåldern.

Det är inte så noga med släktförhållanden, inser vi genom vår tolk som lovar att de församlade tillhör samma familj – med bangladeshiska mått mätt.

Förutom två skollärare försörjer de flesta i byn sig på jordbruk. För en infödd skåning är det svårt att förstå var det jordbruket finns. Inte en slätt i sikte. Bergigare område har sällan skådats.

Men självklart finns det aldrig ett enda sätt att göra saker på och byborna berättar stolt om sin fruktträdsodling vid djungelns kant och om hur de odlar ris, kryddor och grönsaker längs bergens sluttningar. Det mesta behåller de för eget bruk berättar Daya Ranjan Chakma, men lite säljer de på den lokala marknaden eller till köpmän som åker runt och köper upp. Han skakar på huvudet när han berättar hur lite de får betalt och hur världsmarknadspriserna ser ut.

En telefon och inget mobilnät. En fördämd damm med vatten och en flod som under de senaste 40 åren har förändrats så att Daya Ranjan Chakma har kunnat följa det med egna ögon.

- Förr var den smal, men med snabbt flöde så att vi fick rent och klart vatten ständigt. Idag är den bred och rinner långsamt. Under torrperioden inte alls.
När det är dags att åka säger jag att jag tycker om trakten.
- Om du åkte runt länge skulle du älska den ännu mer, säger Daya Ranjan Chakma stolt.

om ekvationen mat och våg

- Dra ut fyra tänder, så ser ansiktet smalare ut.
Det tipset fick en nittonåring av modellagenturen som hon sökte jobb hos. Med sina 65 kilon till 180 centimeter tyckte de att hon var ”valpig”. Det är lätt att få ångest för mindre.

Fem centimeter och fem kilon. Så mycket större har den manliga varianten av medel-Svensson blivit sedan sjuttiotalet. Det visar en undersökning som gjorts på 4000 svenskar. Mätningarna visar att kvinnorna har ökat tre centimeter på längden och blivit fyra kilon tyngre. Samtidigt har skönhetsidealen förändrats i motsatt riktning. Under en trettioårsperiod minskade fröken Sveriges vikt med femton kilon till konstant längd.

Viktökningen bland gemene svensk har alltså skett samtidigt som vi ser allt smalare och tränade människor i medierna. De senaste åren har vi även gått mot en trend med allt mer fokus på nyttig mat. Vem har inte känt sig kvävd av reklamen för Atkins, GI och alla deras kusiner? Och samtidigt – handen på hjärtat – hur många av oss har inte ändå sneglat på recepten och kanske rent av testat dem?

Sociologen Claude Fischler undersökte fransmäns och amerikaners matvanor. Han fann flera intressanta resultat. Fransmännen väljer gourmetmat på halvkass hotell före lyxhotell med sämre mat. Amerikanerna väljer tvärtom. Amerikaner ser glass som fett medan fransmän benämner glass som delikat. Fransmän äter helst pasta med sås medan amerikanerna väljer bort den sistnämnda. Ändå lider amerikaner i betydligt högre utsträckning av fetma. Fischler hänvisar till olika social måltidskultur, men frågan är om det är hela förklaringen.

En av orsakerna till centimeter- och kilotillväxten på svenskarna som varken jag eller forskarna kan blunda för är utvecklingen av arbetsmarknad och vardag. På femtiotalet hade få familjer bil, lunchen bestod av hemlagade rester från middagen och många fler än idag kroppsarbetade. Idag sitter vi på kontor och sköljer ner färdiglagad snabbmat fullproppad med transfetter med läsk i bilen på väg till gymmet. Där tränar vi för att döva det dåliga samvetet och drömmer om rutiga, platta magar.

Själv är jag helt klart valpig runt magen. Massa glass, pasta och sås i den. Kinderna och hakan är kanske lite runda. Ja ja, skönt att jag har alla tänder kvar i alla fall så jag kan tugga bra.

om debatt för debatts skull

- Pappa, jag skulle så gärna vilja vara naken med en get precis som i filmen X.
Eller:
- Pappa, jag skulle så gärna vilja vara naken med ett barn precis som i filmen Y.

Skulle yttranden som dessa ha föranlett att pappan i fråga satte igång en debatt om huruvida sonen inom lagens ramar skulle kunna få sin önskan uppfylld eller ej? Knappast. Den folkkäre författaren till böckerna om Sune och Bert har dock olika syn på olika olagliga ting. Medan han sannolikt skulle ha hållit tyst om sonen ville ha sex med barn eller djur blev han plötsligt väldigt förstående när det kom till en annan olaglig handling: sexköp.

När den aktuelle sonen uttryckte önskemål om att vara naken med en kvinna var det som om pappan förstod. Sören Olsson säger sig bara vara en vanlig pappa som känner stor smärta. Dessutom påstår han sig vara emot sexhandel och prostitution. Han vill bara skapa debatt.

Hur ska vi tolka Olsson? Som en förstående pappa som känner stor smärta? Hell no, att vi ska.

Olsson ska tas för den han tydligt har visat sig vara, en man med den felaktiga uppfattningen att sex innefattande andra människor än en själv skulle vara en mänsklig rättighet. Det kvittar nämligen hur gärna sonen vill. Livet är inte rättvist, alla hittar inte någon att ha sex med när de har lust, utvecklingsstörd eller ej. Dessutom osar det unken kvinnosyn à la ”nån kvinna kan väl ställa upp” om Olsson. Ska vi gissa att han inte hade debatterat vilt om det var hans dotter som uttryckt önskemål?

Så, ska vi tro på Olsson när han påstår sig ”bara vilja skapa debatt” då? Jag skulle inte sätta en femtioöring på det.
Förra året gick krönikören Johan Hakelius till attack mot den utbredda debattlustan som tycks ha drabbat landet. Så fort någon blir ifrågasatt slår den ifrån sig, menade han. Den som ombeds förklara sig skyller ifrån sig och hävdar att den bara ville debattera.

- Nej, alltså, jag vill ingenting, jag ville bara sätta fokus på en mångfacetterad fråga, jag har ingen åsikt, jag ville bara debattera.

Aldrig mer en Bertbok i mitt hem. Inte för att Olsson vill sin son väl men för att han vägrar talar klarspråk. Om Olsson vill legalisera sexköp, varför gömmer han sig då ”i debatten”?

Snälla Sören Olsson, stå för om du är ute efter att ändra lagar. Stå för om du letar material till boken Berts sexuella bravader. Säg vad du vill, vad än det må vara. Jag är så trött på debatt.

Apropå stilettlopp

För inte så längesedan var jag på traditionell studentsittning. Det sjöngs visor, skålades och vi serverades kall mat. Allt som det brukar vara, helt enkelt. En av diskussionsfrågorna i det lika traditionellt studentikosa sånghäftet lydde:

”Pest eller kolera, vad väljer du? Springa broloppet skitfull eller skitnödig?” De flesta valde skitfull. Själv skulle jag välja att inte springa alls. Springa ligger inte för mig. För övrigt är broloppet nerlagt.

Ett par dagar senare åkte jag tåg och bläddrade i en av de typiska glansiga månadsmagasinen som riktar sig till modemedvetna kvinnor. Döm om min förvåning när jag stötte på broloppets uppföljare – stilettloppet som i sommar ska äga rum i Kungsträdgården.

Enligt arrangören, det flotta månadsmagasinet förstås, är loppet en succé i hela världen. Spektaklet går till så att deltagarna måste ha på sig skor med minst sju centimeter höga och max 1,5 centimeter breda klackar. Sen gäller det att snabbast springa 100 meter i dessa. Prissumman är 100 000 att shoppa kläder för.

Förra årets vinnare av Berlin stiletto run vann på 12 sekunder, dock på en sträcka om 80 meter. Undrar om de som ställe upp var skitfulla. Eller skitnödiga. Kanske bådadera.

om miljonären från grottan

Det är dags igen. Katalogerna gör morgontidningen dubbelt så tjock. Den som säger att boken är död och Internet har erövrat världen som enda kvarvarande informationskälla kan gå hem och lägga sig. Också i år kommer vi att köa natten till den 27e för att göra av med februarilönen.

Slående i årets kataloger är det digra utbudet av en, i Sverige ännu ganska ny och ouppmärksammad, grupp böcker. Den har smugit sig in under kategoriseringar som filosofi eller psykologi. I min favoritbokhandel i Bangkok hette hyllan self enrichment literature – självberikande litteratur. På den fanns böcker med fantastiska titlar. Ledaren i dig – hur du får vänner och makt och inflytande. Varför män inte har en aning och kvinnor alltid behöver fler par skor. Hur du slutar oroa dig och börjar leva.

Länge trodde jag att det var en icke-typisk svensk grej att läsa kvasipsykologiska böcker och drömma om lycka och framgång. Som jantelutheraner skulle vi inte gå på titlar som Hur du blir miljonär på en minut. Men döm om min förvåning.
För några år sedan blev en viss typ av självmotiverande böcker ändå populär hos oss. Bokserien som började med Män är från Mars, kvinnor är från Venus har sålt tills hyllorna gapat tomma. Nyss nämnda sägs finnas i var femtonde svensks bokhylla. Författaren John Gray behöver inte läsa miljonärsboken.

Jag bläddrade i den en gång. Jag fick ont i magen. Den ville lära mig att jag måste respektera när mannen drar sig tillbaks till grottan/sporten i tv-soffan/mecka i garaget. I gengäld skulle jag få nedfällda toasitsar, slipade köksknivar och, sist men inte minst, löfte om att mannen ska lyssna tålmodigt när jag berättar något och inte snegla på klockan. Tack som fan, John Gray.

På kurs för ett tag sedan träffade jag en norsk kvinna som undervisar på en universitetskurs i genusvetenskap. Hon berättade att hon har märkt att källkritik är en del som måste lyftas fram tydligare i utbildningarna numera. Information hämtad från Internet används allt för ofta av studenterna utan att de för den skull granskar avsändare och budskap. Därför uppmuntrar hon sina studenter att aktivt själva söka litteratur och att kritiskt granska densamma. Och valet är lika viktigt som slutsatserna, det funkar inte med vilken reabok som helst:
- Alla som använder John Grays böcker får underkänt. Han kan stanna i sin grotta.

om att smaka på gröten

Jag visste att jag skulle kräkas om jag åt gröt. Det sa jag också. Men Gunnel, som var en mattant i ordets mest traditionella bemärkelse, tog ingen notis om det.
- Duuu ska smaaaka på gröööten, sa hon på sin obevekliga finlandssvenska som inte lämnade utrymme för förhandling.

Jag dröjde mig kvar länge vid bordet. Bara den mjölkblandade risgrötlukten fick det att köra i magen. Jag hade försökt fylla tallriken med endast den tjocka, syntetiskt doftande fabriksproducerade saftsåsen men Gunnels ögon hade nått mig och jag hade tvingats korrigera. Göra om och göra rätt enligt Gunnel. En rejäl slev gröt mitt i tallriken. Saftsåsen stänkte. Gröten dallrade när jag gick till bordet där delar av klassen redan slagit sig ner.

En del hade redan hunnit lämna matsalen när Gunnel kom tillbaks till bordet och trappade upp sina påtryckningar för att jag skulle smaka.
- Jag kommer att kräkas, sa jag.
- Duu ska smaaaka, sa Gunnel.
Så jag smakade. Gröten växte i munnen och när jag försökte svälja gick det nästan inte. det var som om halsen sa nej nej nej samtidigt som maginnehållet höll med. Gröt och morgonens frukost hamnade på bordet.
- Jaaa, då kan du gååå då, sa Gunnel och gav mig en servett.

Jag visste att jag skulle kräkas om jag åt gröt och det hade jag förklarat. Men vuxna tror inte alltid på barn. Som liten var jag inte säker på att matsalspersonal var människor. Deras självpåtagna uppgift att sätta sig över elever framstod närmare som engelsk internatskoleuppfostran.

Självklart var jag bortskämd. Jag behövde aldrig äta upp ärtorna hemma när jag var liten. Kom saken ens på tal hotade jag att ringa BRIS. Så här i efterhand kan det tyckas vettigt att barn ska smaka på maten, men frågan är till vilket pris. Ska en princip gå före att lita på att också barn vet vad de trivs och inte trivs med?

För allt för många barn är det dock en fråga om hunger snarare än trivsel. I landets skolmatsalar sägs det gå åt dubbelt så mycket mat på måndagar och fredagar som under resten av veckodagarna. Den som inte får tillräckligt med mat, eller bra mat, hemma på helgerna lär sig tidigt att fylla på förråden när tillfälle ges.

För många kanske Gunnel var fantastisk och gröten det godaste på hela året. Tur att jag tog så lite. Då räckte det ju åt fler.

om jungfrufödsel

Förälder till fem utan att någonsin ha kommit i närheten av någon av det motsatta könet. Låter det som en omöjlighet? Börjar du tänka i banor om att det rör sig om någon som donerat sperma eller ägg? Eller funderar du på om Jesus kanske hade fyra hittills okända syskon (Nej förresten, Maria var ju sambo med Josef som kan ha partydrogat henne utan att hon minns det).

Storyn handlar inte om någon eller något av ovanstående utan om Flora, en kvinna i bästa ålder, bosatt i Chester i Storbritannien som nyligen efter åtta månaders graviditet fick fem bebisar.

Det handlar dessvärre dock inte om några människobarn. Flora är varan. Om än den första av sin art som har lyckats med konststycket att fortplanta sig asexuellt genom så kallad partenogenes jungfrufödsel. Det sägs finnas 70 arter som ensamma besitter förmågan att bli såväl mamma som pappa till sina barn. Dessvärre är människan inte en av dem.

I somras rapporterade medierna friskt om det samkönade andparet i Malmö. Två gräsandshanar hade slagit dank i en park. Folk sökte ihärdigt förklara det oförklarliga genom att antingen relatera till det mänskliga beteendet och människans påverkan på naturen som skulle ha bidragit till störningar i det NATURLIGA mönstret/beteendet eller genom att i FÖRSTÅENDE ordalag förklara att det också i naturen förekommer variation i form av homosexualitet.

För mig är det ointressant. Jag behöver inte veta något om jämförelser av hjärnbiologin, hormonnivåer i någon enskild kroppsdel eller försök till förklaringar av olika individers preferenser. Varför inte bara inrätta världen som en plats som rymmer alla och där ingen lider risk för strukturell diskriminering?

Sen kan herr och fru kärnfamilj-hetero-Svensson terrortelefonera Ring P1 hur mycket de vill och orkar för att basunera ut för svenska folket om vad som är NATURLIGT eller ej. Flora klarar sig fint, det är jag säker på. Varanbebbarna kommer inte att bli vare sig störda eller annorlunda andra varaner av att växa upp med en mönsterförälder som Flora.

Valerie Solanas dansar i sin himmel vid blotta tanken på kvinnor som Flora. Det är jag säker på. En smärre tidsfråga är det innan män överhuvudtaget inte behövs längre, misstänker jag att hon radikalt skulle påstå, dinglande med benen från sitt fluffiga moln. Skulle det dröja, eller inte bli av önskar jag mig personligen att män inom kort kommer att kunna föda barn. Och amma.

om hälsoeffekterna av att vara en social prick

Jag gillar tester. Såna som säger: Om du vore en filmstjärna skulle du vara Hugh Grant. Av Europas städer är du som Istanbul. Bland politiker funkar du mest som Bill Clinton. När jag var yngre gällde Seriestarlet och andra tonårstidningar med: Finn husdjuret som passar dig bäst. Vilket stjärntecken bör din partner ha?

För någon vecka sedan hittade ett mer omfattande personlighetstest på Internet. Också sådana bör väl tas med en nypa salt men resultatet gick inte att blunda för. Det visade att jag mer än något annat är utåtriktad, pratsam, högljudd, uppmärksamhetskrävande och nyfiken samt gillar stora fester.

Kunde inte ha sagt det bättre själv samtidigt som jag försöker låta bli att tänka på baksidorna med att vara så social.
Särskilt länge behövde jag inte ha dåligt samvete. Harvardforskare har följt sjutusen personer under en tioårsperiod. De som var mest utåtriktade och hade starka sociala band levde betydligt längre. Under den studerade perioden var det tre gånger mer sannolikt att de som levde isolerat och utan så mycket umgänge skulle dö. Sen drog forskarna en parallell till allt det där som vi har dåligt samvete över. Äta vitt bröd, röka, inte träna, frossa i lösviktsgodis och dricka vin.

Bland de deltagare i studien som hade sämre levnadsvanor men ändå mycket sociala kontakter var risken att dö markant mindre än för de renlevnadsmänniskor som inte har så starka relationer till andra. Svart på vitt alltså: det är bättre för hälsan att äta praliner och få sig ett gott skratt med en god vän än att i sin ensamhet träna på gym, äta fiberbulle utan smör och knapra morötter.

För den som inte är övertygad om att jag kommer att leva långt längre än till hundra; en enskild studie säger väl ingenting, eller? Nej, men då har jag en till!

Några andra forskare lät smitta ungefär 300 frivilliga personer med förkylningsvirus. De som uppgav sig ha en mångfald sociala kontakter blev förkylda i begränsad utsträckning och bekämpade också sjukdomen fyra gånger bättre än de som hade få kompisar. Mest anmärkningsvärt var att de med starka sociala band fick lägre virusnivåer och producerade mindre slem än övriga. Slutsatsen? Snoriga människor är mindre utåtriktade och sociala.

Peppar peppar. Ta i trä. Ännu har jag klarat mig utan såväl vinterförkylning som kräksjuka i år. Snoret lyser med sin frånvaro. Må det fortsätta så. Jag tror jag ringer över en kompis på direkten.

om telefonterror

- Hej Kristina! Jag råkar veta att du inte har morgontidning. Vad sägs om att få den i brevinkastet från och med imorgon?
- Jag ska åka utomlands imorgon. Är tillbaks i april.
Känner du igen dig? Blir du också den suraste citron när du är på väg hemifrån eller innehållet i stekpannan bränns för att din dyrbara tid upptas av långrandig information om prylar du inte visste fanns. Eller hör du till dem som snällt lyssnar på telefonförsäljarnas innantilläsning för att först därefter säga stopp och belägg?

Själv brukade jag tycka att det var okej. Det kändes ändå lite kul när någon ringde. Speciellt opinionsundersökningar har jag fortfarande närmast en fetisch för. Tänk att jag är en av dem som det refereras till när statistiken presenteras i tidningen. Var fjärde väljare kan tänka sig att rösta på F! och medel-Svensson heter Johansson.

- Jag ringer från Telebolaget, där du har din fasta telefoni.
- Kan jag inte tänka mig att jag har. Det måste du ha missuppfattat. (förorättat och utan att ha den blekaste aning om i vilken ficka mina telefonpengar hamnar varje månad)

Nu är jag trött på erbjudanden som alltid har en hake. En hake som jag inte längre bekymrar mig om att ens ta reda på. Jag vet att jag borde vara snäll och tänka på att det är fattiga studenter som jobbar extra i ett Sverige där vilket jobb som helst ska löna sig. Men det är svårt.

- Just idag vill jag bjuda dig på två par stringtrosor i lycra.
- Jag använder bara boxertrosor. I bomull. (nästan helt sant precis som att jag inte använder kjol och därför inte behöver nylonstrumpor)

Det finns ett register som lär stoppa telefonförsäljarnas framfart men det funkar sisådär med den saken skulle jag säga. Den som någon gång knystat sitt namn och nummer för ett företag som verkat intressant i just det sammanhanget kan räkna med att höra av dem livet ut. Jag beställde rosenrot för att jag ville ha rosenrot en mörk vinter. Nu ringer naturmedelsföretaget stup i kvarten för att droga mig med sina otaliga preparat.

- Just nu har vi specialpris på äppelcidervinäger. Visst vore det skönt att bli av med några kilon.
- Jag har anorexia. Jag vill gå UPP i vikt.

Det där med att jag skulle utomlands. Jo, det var faktiskt sant. Jag kom tillbaks i april och låg på soffan lite seg av jetlag när det ringde.
- Hej vi ringer från morgontidningen. Skönt att vara hemma igen? Hur skulle det kännas att bli uppdaterad på lokalnyheterna redan imorgonbitti?

om beslutet att vända det vuxna jaget ryggen

Att vara vuxen innebär att ta ansvar. Så tack och hej för den här tiden. Det var givande att prova. Men nu säger jag upp mig från vuxenskapet. Det ska bli ett sant nöje att inte själv få bestämma att jag ska ha brodyrvolangkjol fast det är femton minus och att tvingas äta upp ärtorna som ligger och stirrar från tallriken.

Att vara vuxen innebär nämligen inte bara det befriande i att bestämma att man aldrig mer ska äta majs. Med vuxenheten följer också sånt som att på alldeles egen hand lyckas göra av med två silverringar på ett halvår. Oersättliga ringar. En som inte tillverkas längre. En som är från Kambodja. Som om det inte vore nog att behöva släpa ihop till hyra och räkningar bjuder vuxenheten också generöst på konsten att lyckas slänga en central del av den nya matberedaren i soporna. Ja, slängt. Det är faktiskt enda förklaringen till att den är borta. Jag har letat bakom kylen, i kylen, i alla skåp, i badrummet, under sängen, i sängen, i bokhyllorna, i frysen. Och borta är den.

Att vara vuxen är att inse att ovanstående är gjort. Att gjort är gjort, lagt kort ligger och att den enda skyldiga är det vuxna självet. Vuxenheten har sen mage att kräva av en att reda ut allt på egen hand, ta alla konsekvenser. Visst går det att gråta och känna att livet valt att vara väl hårt men mitt i hulkandet vet vuxenjaget den bittra och allt för sanna sanningen: det är jag själv och ingen annan som får ta det här. Det är jag som har ställt till det. Och nej, döden är ingen utväg, var inte så dramatisk.

Jag antar att jag redan som barn insåg lite av vuxenkänslans obevekligt hårda sidor. Det var förstås därför jag var så rädd för att förlora min nalle. Jag förstod att den var ovärderlig och inte kunde ersättas. Rädslan har aldrig gått ur. Därför bor min nalle fortfarande i min säng till vardags och på pappas nattduksbord när jag är utomlands.

I jämförelse med nallen är en ring verkligen ingenting. Även om den var handgjord och från Kambodja. Och matberedarprylen går att beställa som reservdel. 220 kr är rena fyndet jämfört med ångesten jag hade innan jag fick veta att den gick att få tag i.

Men oavsett om saker löser sig ibland orkar jag inte meed ångesten och ansvaret. Så. Hejdå vuxenskapet. Kul att lära känna dig. Lika kul att ta farväl. Finnes: 27-årigt barn som är trött på sig själv. Sökes: adoptivföräldrar med ansvarsfetisch.