Någon gång för ganska många år sedan fastnade jag framför en halvtaskig reklamkanalsdokumentär på temat "skäggiga damen". Kvinnor berättade om hur de döljer sin hemlighet – skäggväxt – genom att raka sig flera gånger om dagen. En kvinna, som valt att inte dölja sin ansiktsbehåring hade blivit utfryst av familjen när det uppdagades att kvinnlig ansiktsbehåring gick i släkten som något mycket skamfullt och hemligt.
Några år senare, på International Centre och Photography i New York, köpte jag en nyckelring från utställningen Women av fotografen Annie Leibovitz. Jag fastnade för den i muséeshopen och kände direkt igen kvinnan på bilden, en av de personer som figurerat i dokumentärfilmen. Jag fick veta att hon heter Jennifer Miller. Nyckelringen fick inte vara i den vanliga nyckelknippan. Den har gjort stort intryck på mig och jag vill inte riskera tappa den.
Idag, några år senare, har jag tråkmåndag med mig själv framför tvn. En känsla av att Sverker tappat på sistone infinner sig. Jag fängslas inte när han dissar sprutlackeringsföretag. Däremot får det efterföljande programmet Kobra min fulla uppmärksamhet. Dagen till ära har det tema hår och visar en lång intervju med nyckelringskvinnan.
Jennifer Miller är, med stor sannolikhet den enda person, eller i alla fall en av få, som kallar sig 'performanceartist' som jag fortfarande känner har något att säga mig. När hon var 20 och hade utvecklat rejäl skäggväxt ville en läkare förklara tillståndet och hade långa utläggningar om hormonhalter och biologi. Det hade han inget för.
- Jag ser det inte som något problem. Så jag letar inte efter en orsak.
Sa Jennifer Miller. Och så var diskussionen slut.
Miller, som brukar beskrivas som till utseendet lik den bild vi i västvärlden ofta har av Jesus, väcker uppmärksamhet vart än hon kommer. Hon vänder upp och ner på begreppen i sina cirkusliknande uppträden men även genom att promenera längs gatorna där hon bor, i det ortodoxt judiska Williamsburg i Brooklyn.
Det provocerar att sticka ut. Omgivningen förväntar sig att vi ska vilja smälta in och anpassa oss till gängse normer. Kvinnor har inte skägg och ser inte ut som Jesus. Punkt.
Jag är lite nyfiken på vad som skulle hända om jag började använda lösskägg. Kanske läge att testa ett helskägg på jobbet nästa gång det är stormöte?
Monday, March 26, 2007
Monday, March 19, 2007
om vatten och världspolitik
- Vi har också drömmar, vi lyssnar på radio och vill se resten av världen, säger Daya Ranjan Chakma bestämt.
Jag har letat mig till en avlägset belägen by i östra Bangladesh. Bakom bergen vi åkte genom på vägen hit finns Indien och Burma. Till skillnad från landet i stort är befolkningen i området buddhister. Det märks i deras sätt att vara på. Jag får vibbar av nordöstra Thailand Laos och Kambodja.
Att säga att JAG har letat MIG hit är kanske en överdrift. Jag har fått hjälp förstås. Och turen att få följa med och inspektera ett projekt som handlar om vattenförsörjningen i byn som har en enda telefon och en fördämd damm i vilken det både tvättas, badas och hämtas dricksvatten.
Ändå kommer alla mina fördomar och antaganden om hur det ska vara på skam. Byns numera pensionerade skollärare, Daya Ranjan Chakma, berättar på knagglig engelska om landet, världen och globala miljöfrågor. Det enda han har lite svårt att reda ut är hur de olika familjemedlemmarna är relaterade till varandra.
- Farfar, säger han och pekar på en man i 20-årsåldern.
Det är inte så noga med släktförhållanden, inser vi genom vår tolk som lovar att de församlade tillhör samma familj – med bangladeshiska mått mätt.
Förutom två skollärare försörjer de flesta i byn sig på jordbruk. För en infödd skåning är det svårt att förstå var det jordbruket finns. Inte en slätt i sikte. Bergigare område har sällan skådats.
Men självklart finns det aldrig ett enda sätt att göra saker på och byborna berättar stolt om sin fruktträdsodling vid djungelns kant och om hur de odlar ris, kryddor och grönsaker längs bergens sluttningar. Det mesta behåller de för eget bruk berättar Daya Ranjan Chakma, men lite säljer de på den lokala marknaden eller till köpmän som åker runt och köper upp. Han skakar på huvudet när han berättar hur lite de får betalt och hur världsmarknadspriserna ser ut.
En telefon och inget mobilnät. En fördämd damm med vatten och en flod som under de senaste 40 åren har förändrats så att Daya Ranjan Chakma har kunnat följa det med egna ögon.
- Förr var den smal, men med snabbt flöde så att vi fick rent och klart vatten ständigt. Idag är den bred och rinner långsamt. Under torrperioden inte alls.
När det är dags att åka säger jag att jag tycker om trakten.
- Om du åkte runt länge skulle du älska den ännu mer, säger Daya Ranjan Chakma stolt.
Jag har letat mig till en avlägset belägen by i östra Bangladesh. Bakom bergen vi åkte genom på vägen hit finns Indien och Burma. Till skillnad från landet i stort är befolkningen i området buddhister. Det märks i deras sätt att vara på. Jag får vibbar av nordöstra Thailand Laos och Kambodja.
Att säga att JAG har letat MIG hit är kanske en överdrift. Jag har fått hjälp förstås. Och turen att få följa med och inspektera ett projekt som handlar om vattenförsörjningen i byn som har en enda telefon och en fördämd damm i vilken det både tvättas, badas och hämtas dricksvatten.
Ändå kommer alla mina fördomar och antaganden om hur det ska vara på skam. Byns numera pensionerade skollärare, Daya Ranjan Chakma, berättar på knagglig engelska om landet, världen och globala miljöfrågor. Det enda han har lite svårt att reda ut är hur de olika familjemedlemmarna är relaterade till varandra.
- Farfar, säger han och pekar på en man i 20-årsåldern.
Det är inte så noga med släktförhållanden, inser vi genom vår tolk som lovar att de församlade tillhör samma familj – med bangladeshiska mått mätt.
Förutom två skollärare försörjer de flesta i byn sig på jordbruk. För en infödd skåning är det svårt att förstå var det jordbruket finns. Inte en slätt i sikte. Bergigare område har sällan skådats.
Men självklart finns det aldrig ett enda sätt att göra saker på och byborna berättar stolt om sin fruktträdsodling vid djungelns kant och om hur de odlar ris, kryddor och grönsaker längs bergens sluttningar. Det mesta behåller de för eget bruk berättar Daya Ranjan Chakma, men lite säljer de på den lokala marknaden eller till köpmän som åker runt och köper upp. Han skakar på huvudet när han berättar hur lite de får betalt och hur världsmarknadspriserna ser ut.
En telefon och inget mobilnät. En fördämd damm med vatten och en flod som under de senaste 40 åren har förändrats så att Daya Ranjan Chakma har kunnat följa det med egna ögon.
- Förr var den smal, men med snabbt flöde så att vi fick rent och klart vatten ständigt. Idag är den bred och rinner långsamt. Under torrperioden inte alls.
När det är dags att åka säger jag att jag tycker om trakten.
- Om du åkte runt länge skulle du älska den ännu mer, säger Daya Ranjan Chakma stolt.
Monday, March 12, 2007
om ekvationen mat och våg
- Dra ut fyra tänder, så ser ansiktet smalare ut.
Det tipset fick en nittonåring av modellagenturen som hon sökte jobb hos. Med sina 65 kilon till 180 centimeter tyckte de att hon var ”valpig”. Det är lätt att få ångest för mindre.
Fem centimeter och fem kilon. Så mycket större har den manliga varianten av medel-Svensson blivit sedan sjuttiotalet. Det visar en undersökning som gjorts på 4000 svenskar. Mätningarna visar att kvinnorna har ökat tre centimeter på längden och blivit fyra kilon tyngre. Samtidigt har skönhetsidealen förändrats i motsatt riktning. Under en trettioårsperiod minskade fröken Sveriges vikt med femton kilon till konstant längd.
Viktökningen bland gemene svensk har alltså skett samtidigt som vi ser allt smalare och tränade människor i medierna. De senaste åren har vi även gått mot en trend med allt mer fokus på nyttig mat. Vem har inte känt sig kvävd av reklamen för Atkins, GI och alla deras kusiner? Och samtidigt – handen på hjärtat – hur många av oss har inte ändå sneglat på recepten och kanske rent av testat dem?
Sociologen Claude Fischler undersökte fransmäns och amerikaners matvanor. Han fann flera intressanta resultat. Fransmännen väljer gourmetmat på halvkass hotell före lyxhotell med sämre mat. Amerikanerna väljer tvärtom. Amerikaner ser glass som fett medan fransmän benämner glass som delikat. Fransmän äter helst pasta med sås medan amerikanerna väljer bort den sistnämnda. Ändå lider amerikaner i betydligt högre utsträckning av fetma. Fischler hänvisar till olika social måltidskultur, men frågan är om det är hela förklaringen.
En av orsakerna till centimeter- och kilotillväxten på svenskarna som varken jag eller forskarna kan blunda för är utvecklingen av arbetsmarknad och vardag. På femtiotalet hade få familjer bil, lunchen bestod av hemlagade rester från middagen och många fler än idag kroppsarbetade. Idag sitter vi på kontor och sköljer ner färdiglagad snabbmat fullproppad med transfetter med läsk i bilen på väg till gymmet. Där tränar vi för att döva det dåliga samvetet och drömmer om rutiga, platta magar.
Själv är jag helt klart valpig runt magen. Massa glass, pasta och sås i den. Kinderna och hakan är kanske lite runda. Ja ja, skönt att jag har alla tänder kvar i alla fall så jag kan tugga bra.
Det tipset fick en nittonåring av modellagenturen som hon sökte jobb hos. Med sina 65 kilon till 180 centimeter tyckte de att hon var ”valpig”. Det är lätt att få ångest för mindre.
Fem centimeter och fem kilon. Så mycket större har den manliga varianten av medel-Svensson blivit sedan sjuttiotalet. Det visar en undersökning som gjorts på 4000 svenskar. Mätningarna visar att kvinnorna har ökat tre centimeter på längden och blivit fyra kilon tyngre. Samtidigt har skönhetsidealen förändrats i motsatt riktning. Under en trettioårsperiod minskade fröken Sveriges vikt med femton kilon till konstant längd.
Viktökningen bland gemene svensk har alltså skett samtidigt som vi ser allt smalare och tränade människor i medierna. De senaste åren har vi även gått mot en trend med allt mer fokus på nyttig mat. Vem har inte känt sig kvävd av reklamen för Atkins, GI och alla deras kusiner? Och samtidigt – handen på hjärtat – hur många av oss har inte ändå sneglat på recepten och kanske rent av testat dem?
Sociologen Claude Fischler undersökte fransmäns och amerikaners matvanor. Han fann flera intressanta resultat. Fransmännen väljer gourmetmat på halvkass hotell före lyxhotell med sämre mat. Amerikanerna väljer tvärtom. Amerikaner ser glass som fett medan fransmän benämner glass som delikat. Fransmän äter helst pasta med sås medan amerikanerna väljer bort den sistnämnda. Ändå lider amerikaner i betydligt högre utsträckning av fetma. Fischler hänvisar till olika social måltidskultur, men frågan är om det är hela förklaringen.
En av orsakerna till centimeter- och kilotillväxten på svenskarna som varken jag eller forskarna kan blunda för är utvecklingen av arbetsmarknad och vardag. På femtiotalet hade få familjer bil, lunchen bestod av hemlagade rester från middagen och många fler än idag kroppsarbetade. Idag sitter vi på kontor och sköljer ner färdiglagad snabbmat fullproppad med transfetter med läsk i bilen på väg till gymmet. Där tränar vi för att döva det dåliga samvetet och drömmer om rutiga, platta magar.
Själv är jag helt klart valpig runt magen. Massa glass, pasta och sås i den. Kinderna och hakan är kanske lite runda. Ja ja, skönt att jag har alla tänder kvar i alla fall så jag kan tugga bra.
Monday, March 5, 2007
om debatt för debatts skull
- Pappa, jag skulle så gärna vilja vara naken med en get precis som i filmen X.
Eller:
- Pappa, jag skulle så gärna vilja vara naken med ett barn precis som i filmen Y.
Skulle yttranden som dessa ha föranlett att pappan i fråga satte igång en debatt om huruvida sonen inom lagens ramar skulle kunna få sin önskan uppfylld eller ej? Knappast. Den folkkäre författaren till böckerna om Sune och Bert har dock olika syn på olika olagliga ting. Medan han sannolikt skulle ha hållit tyst om sonen ville ha sex med barn eller djur blev han plötsligt väldigt förstående när det kom till en annan olaglig handling: sexköp.
När den aktuelle sonen uttryckte önskemål om att vara naken med en kvinna var det som om pappan förstod. Sören Olsson säger sig bara vara en vanlig pappa som känner stor smärta. Dessutom påstår han sig vara emot sexhandel och prostitution. Han vill bara skapa debatt.
Hur ska vi tolka Olsson? Som en förstående pappa som känner stor smärta? Hell no, att vi ska.
Olsson ska tas för den han tydligt har visat sig vara, en man med den felaktiga uppfattningen att sex innefattande andra människor än en själv skulle vara en mänsklig rättighet. Det kvittar nämligen hur gärna sonen vill. Livet är inte rättvist, alla hittar inte någon att ha sex med när de har lust, utvecklingsstörd eller ej. Dessutom osar det unken kvinnosyn à la ”nån kvinna kan väl ställa upp” om Olsson. Ska vi gissa att han inte hade debatterat vilt om det var hans dotter som uttryckt önskemål?
Så, ska vi tro på Olsson när han påstår sig ”bara vilja skapa debatt” då? Jag skulle inte sätta en femtioöring på det.
Förra året gick krönikören Johan Hakelius till attack mot den utbredda debattlustan som tycks ha drabbat landet. Så fort någon blir ifrågasatt slår den ifrån sig, menade han. Den som ombeds förklara sig skyller ifrån sig och hävdar att den bara ville debattera.
- Nej, alltså, jag vill ingenting, jag ville bara sätta fokus på en mångfacetterad fråga, jag har ingen åsikt, jag ville bara debattera.
Aldrig mer en Bertbok i mitt hem. Inte för att Olsson vill sin son väl men för att han vägrar talar klarspråk. Om Olsson vill legalisera sexköp, varför gömmer han sig då ”i debatten”?
Snälla Sören Olsson, stå för om du är ute efter att ändra lagar. Stå för om du letar material till boken Berts sexuella bravader. Säg vad du vill, vad än det må vara. Jag är så trött på debatt.
Eller:
- Pappa, jag skulle så gärna vilja vara naken med ett barn precis som i filmen Y.
Skulle yttranden som dessa ha föranlett att pappan i fråga satte igång en debatt om huruvida sonen inom lagens ramar skulle kunna få sin önskan uppfylld eller ej? Knappast. Den folkkäre författaren till böckerna om Sune och Bert har dock olika syn på olika olagliga ting. Medan han sannolikt skulle ha hållit tyst om sonen ville ha sex med barn eller djur blev han plötsligt väldigt förstående när det kom till en annan olaglig handling: sexköp.
När den aktuelle sonen uttryckte önskemål om att vara naken med en kvinna var det som om pappan förstod. Sören Olsson säger sig bara vara en vanlig pappa som känner stor smärta. Dessutom påstår han sig vara emot sexhandel och prostitution. Han vill bara skapa debatt.
Hur ska vi tolka Olsson? Som en förstående pappa som känner stor smärta? Hell no, att vi ska.
Olsson ska tas för den han tydligt har visat sig vara, en man med den felaktiga uppfattningen att sex innefattande andra människor än en själv skulle vara en mänsklig rättighet. Det kvittar nämligen hur gärna sonen vill. Livet är inte rättvist, alla hittar inte någon att ha sex med när de har lust, utvecklingsstörd eller ej. Dessutom osar det unken kvinnosyn à la ”nån kvinna kan väl ställa upp” om Olsson. Ska vi gissa att han inte hade debatterat vilt om det var hans dotter som uttryckt önskemål?
Så, ska vi tro på Olsson när han påstår sig ”bara vilja skapa debatt” då? Jag skulle inte sätta en femtioöring på det.
Förra året gick krönikören Johan Hakelius till attack mot den utbredda debattlustan som tycks ha drabbat landet. Så fort någon blir ifrågasatt slår den ifrån sig, menade han. Den som ombeds förklara sig skyller ifrån sig och hävdar att den bara ville debattera.
- Nej, alltså, jag vill ingenting, jag ville bara sätta fokus på en mångfacetterad fråga, jag har ingen åsikt, jag ville bara debattera.
Aldrig mer en Bertbok i mitt hem. Inte för att Olsson vill sin son väl men för att han vägrar talar klarspråk. Om Olsson vill legalisera sexköp, varför gömmer han sig då ”i debatten”?
Snälla Sören Olsson, stå för om du är ute efter att ändra lagar. Stå för om du letar material till boken Berts sexuella bravader. Säg vad du vill, vad än det må vara. Jag är så trött på debatt.
Subscribe to:
Posts (Atom)
