om lyftkranelycka och Zlatan

- Ohiia, Zlatan och jag, vi är från samma stad, gnolar jag när jag en dag har tagit långlunch och promenerar tillbaks från Västra hamnens uteservering längs Beijerskajen. Förvånat slutar jag sjunga när jag möter två gäss. Lika bra det. Det är nämligen en lögn. Zlatan och jag kommer inte alls från samma ställe, jag bara jobbar här, men det är en trevlig melodi att tralla på när det vankas vår och solen skiner över Malmö. På andra sidan bassängen tar vindkraftverk och tågvagnar form i det som en gång var Kockumsvarvets högborg. Kranen har flyttat till Sydkorea men för den som höjer blicken finns torson som ersättning. Molniga dagar ser jag inte toppvåningarna. Gässen knorrar. Vattnet glittrar och en sjöfartsverksmotorbåt skyndar förbi.

När jag gick på gymnasiet var Malmö aldrig något alternativ. En vän till en vän kände någon som tvingats bo vid Möllevångstorget en månad i väntan på en lägenhet som skulle renoveras. Det var i princip gratis men absolut inte värt det. För varje gång historien berättade bättrades antalet döda knarkare i trappuppgången på. Vid Möllan kunde man bara inte bo, det var alldeles för farligt. Det sades att Malmö bara befolkades av gangsters, varvsarbetare och arbetslösa. Det var jättelätt att vara sjutton, se allt i skarpt svartvitt och bara ha hört talas om Rosengård.

När det vankades åkte vi förvisso på Malmöfestival och på konsert på det som då hette Kajplats 305. Då visste jag inte att jag några år senare skulle ha mitt kontor i samma byggnad. Kajplatslokalen är idag studentpub för Malmö högskola och i det hus som tidigare varit stadsdelsförvaltning huserar Studentkåren.

Från mitt fönster ser jag Citytunneln ta form. Varje morgon räknar jag lyftkranarna. För mig som alltid fascinerats av hamnområden och byggarbetsplatser är det spännande. Borrarna Anna och Katrin borrar sig fram under det nya Malmö som tar form.

Nu kostar en liten lya vid Möllan runt miljonen och jag har varit både där och i Rosengård. En resa från väster till öster genom dagens Malmö innebär en allt för tydlig påminnelse om det klassamhälle som staden rymmer. Det är kanske inte befogat, men alltnog förståeligt att de unga som inte bor med broutsikt och marmorköksbänk lessnar. Inte ens Zlatan bor kvar i förorten.