Alltså, så där dålig koll går det ju bara inte att ha, utbrister jag i tv-soffan en torsdag. Vi tittar på Lyxfällan, det dokusåpartade programmet där folk som vanvårdat sin ekonomi får besök av två proffsekonomer som styr upp och får deltagarna vid någorlunda stadd kassa igen.
Så skulle jag naturligtvis inte ha sagt. Beskäftiga uttalanden om hur andra bör göra faller alltid tillbaka på en själv. Fem minuter senare noterar jag i en reklampaus att jag fått ett mail från revisorn som ska ta hand om min firmas deklaration. Inte nog med att jag inte kan deklarera själv – han undrar var alla papper finns. Till exempel verifikationer. Jag vet vad verifiera betyder men har inte den blekaste aning om vad det har med det här att göra. När jag ringer upp revisorn berättar jag att jag har full koll på statusen på kontot men en kraftig motvilja mot blanketter och bokföring. Jag vill avregistrera mitt företag snarast möjligt. Så dålig koll går det tydligen att ha.
Det är likadant när jag ser tv-makarnas nyaste dokusatsning – Rent hus. Två städexperter med mastodontlaboratorieutrustning tar sig an Sveriges lortigaste hem. Så där smutsigt går det bara inte att ha det.
Sen kommer min städvecka och jag tänker att vi snart ska flytta och att den här gången ska jag inte fuska trots att badrummets kritvita golv blir dammigt snabbare än jag hunnit ut därifrån med moppen. Den här gången ska jag göra det ordentligt. Så det gör jag. Jag försöker förgäves få vattensamlaren i torktumlaren ren från mögel genom att skaka den med Yes diskmedel. Sen skrubbar jag kakelfogarna under badkaret tills borsten viker sig. Jag skrapar svarta suspekta svarta fläckar runt handfatet och drar tjocka hårtussar ur rören under vasken. Och jag inser att så där smutsigt går det tydligen att ha det.
Sen arrangerar mitt jobb en konferens. Någon har tagit med sin bebis som skriker och skriker. Ändå går ingen ut med den ur salen. Min kollega viskar att det är ofattbart att ta med bebisen, såna där friheter kan man bara inte ta sig, förstöra så för alla andra. Jag nickar instämmande. Sen tänker jag att jag vid eventuellt föräldraskap troligen kommer att ha med barnen överallt för att jag uppfostrat dem dåligt och ingen vill passa dem. Troligen kommer nån att anmäla mig anonymt till Nannyjouren. Svenska folket kommer att sitta i sofforna och oja sig och säga: så där kass morsa kan man bara inte vara.
Monday, April 28, 2008
Monday, April 21, 2008
om LAGET
Redan under skoltiden grundlades ett intresse för idrott hos mig liksom hos många andra. Vårt engagemang skiljde sig förvisso åt på flera punkter. Medan vissa ihärdigt tränade basket sju dagar i veckan gick andra och tittade på volleyboll.
Själv gjorde jag varken eller. Istället höll jag mitt föredrag på gymnasiets retorikkurs varför idrott är skadligt.
Min ena sambo älskar ishockey. När det går dåligt för Mora har vi(ssa av oss) sorg hemma och tröstäter kladdkaka. När det går bra för Mora har vi fest och firar med kladdkaka. För ett tag sedan snappade jag upp att det så här års våras för fotboll och tänkte visa mig intresserad och frågade vilket lag hon hejar på i fotboll. Hon såg helt frågande ut. Det räcker tydligen med en sport och ett lag. Laget. För nog stämmer det som jag redan på gymnasiet kunde konstatera: De flesta är inte ett dugg intresserade av spelarna utan laget som abstrakt begrepp. Rena sekterismen.
På ett uteställe för ett tag sedan presenterades jag för en bekants bekant som skåning varpå någon av de närvarande påpekade att då är du nöjd med hur det gick för Malmö idag eller? Jag hajade att det var sport, det vittnade blicken om. Men jag hade förstås inte den blekaste aning om vilken idrott han syftade på. Elle, belle, bi, nu är du bandy! Kunde lika gärna varit handboll. Var tydligen fotboll.
För det handlar alltid om lagsport när någons ögon börjar glöda av antingen förnöjsamhet eller irritation över lagets senaste insats. Min egen blick flackar mest av tristess i såna sammanhang. Det är ansträngande att hålla ordning på serier och målskillnader. Ja, och så vilken sport som hör hemma i vilken serie och i vilken årstid som vilken sport har sin blomningstid. Så här års tippar jag konstant på fotboll. Men framför allt gäller det att ha stenkoll på vem i vänkretsen som gillar vilket lag. För vilket Laget med stort L är varierar från konversation till konversation. Det viktiga är laget. Spelarna är legoknektar.
Många söker något större, resa jorden runt, globalisering. Men blir det för stort skakar världen. Då behövs något att gå upp i – blir det för stort söker vi den lilla gruppen. När jag läser en bok om sektavhoppare kan jag inte låta bli att dra paralleller till huliganism.
Det går tydligen dåligt för Mora i år, de riskerar åka ur serien. Ah, men då hamnar de väl i nån annan serie? sa jag obetänksamt häromdan. Jag tror att det är min tur att baka kladdkaka ikväll.
Själv gjorde jag varken eller. Istället höll jag mitt föredrag på gymnasiets retorikkurs varför idrott är skadligt.
Min ena sambo älskar ishockey. När det går dåligt för Mora har vi(ssa av oss) sorg hemma och tröstäter kladdkaka. När det går bra för Mora har vi fest och firar med kladdkaka. För ett tag sedan snappade jag upp att det så här års våras för fotboll och tänkte visa mig intresserad och frågade vilket lag hon hejar på i fotboll. Hon såg helt frågande ut. Det räcker tydligen med en sport och ett lag. Laget. För nog stämmer det som jag redan på gymnasiet kunde konstatera: De flesta är inte ett dugg intresserade av spelarna utan laget som abstrakt begrepp. Rena sekterismen.
På ett uteställe för ett tag sedan presenterades jag för en bekants bekant som skåning varpå någon av de närvarande påpekade att då är du nöjd med hur det gick för Malmö idag eller? Jag hajade att det var sport, det vittnade blicken om. Men jag hade förstås inte den blekaste aning om vilken idrott han syftade på. Elle, belle, bi, nu är du bandy! Kunde lika gärna varit handboll. Var tydligen fotboll.
För det handlar alltid om lagsport när någons ögon börjar glöda av antingen förnöjsamhet eller irritation över lagets senaste insats. Min egen blick flackar mest av tristess i såna sammanhang. Det är ansträngande att hålla ordning på serier och målskillnader. Ja, och så vilken sport som hör hemma i vilken serie och i vilken årstid som vilken sport har sin blomningstid. Så här års tippar jag konstant på fotboll. Men framför allt gäller det att ha stenkoll på vem i vänkretsen som gillar vilket lag. För vilket Laget med stort L är varierar från konversation till konversation. Det viktiga är laget. Spelarna är legoknektar.
Många söker något större, resa jorden runt, globalisering. Men blir det för stort skakar världen. Då behövs något att gå upp i – blir det för stort söker vi den lilla gruppen. När jag läser en bok om sektavhoppare kan jag inte låta bli att dra paralleller till huliganism.
Det går tydligen dåligt för Mora i år, de riskerar åka ur serien. Ah, men då hamnar de väl i nån annan serie? sa jag obetänksamt häromdan. Jag tror att det är min tur att baka kladdkaka ikväll.
Monday, April 14, 2008
om MY turn
För något år sedan fick jag nys om spelet Carcassonne. Det är ett brädspel med brickor med vilka spelarna bygger landskap och kan muta in vägar, medeltida ringmuromgärdade städer, kloster och fält.
Det visade sig att en av mina nuvarande sambor också äger ett Carcassonnespel och vi började uppspelta fördriva kvällarna med att spela. Döm om lyckan när vi hittade en onlineversion och numera kan sitta i fåtöljer bredvid varandra med varsin dator i knäet och spela hejdlöst. En speakerröst berättar med ihålig röst, men ack så hjälpsamt, när det är ens tur: It’s YOUR turn.
Inte är vi ensamma om att vara spelnördar heller. När jag begav mig ut för att köpa en expansionsutgåva till spelet hamnade jag i affären Dragons Lair. Längst in i lokalen fanns Carcassonnehyllan och omgiven av i stort sett enbart killar mellan 15 och 25 som spelade brädspel eller dataspel väckte jag genast uppmärksamhet.
— Carcassonne, det är ett trevligt spel det, hördes från en finnig yngling bredvid mig medan jag jämförde olika varianter.
Till Dragons Lair ska jag gå om jag vill ragga lammkött nån gång. Två år i rad har spelaffären utsetts till bästa fritidsställe i Stockholm. Det är helt enkelt där kidsen helst hänger. Hellre en mörk sunkig lokal fylld med spel än plattan, kommunala musikskolan eller fritidsgården.
Sverok, paraplyorganisationen för svenska spelföreningar, har 1700 medlemsorganisationer och över 70 000 medlemmar och är därmed landets största ungdomsorganisation. Det är som ett helt Kristianstad fullt med spelare. Eller fem gånger så många som är med i samtliga de politiska partiernas ungdomsförbund. Det är nästan så att jag undrar hur ungdomar har tid att hänga på gator och torg. Har de inte ett spelföreningsmedlemskap att förvalta?
Nyligen fick jag göra ett arbetspsykologiskt test som visade vilken roll jag har i ett lag eller en grupp. Teamworker kom långt ner på listan och kursledaren förklarade att det inte behöver vara någon nackdel, men jag kanske inte är en sån som uppskattar att fixa de sociala jobbaktiviteterna precis. Jag protesterade bums. Jag skulle verkligen gå igång på att organisera dem. Ja, alltså, med fokus på att just organisera och strukturera dem. Tipsrundor, lagaktiviteter utan boll, frågesport, pussel eller förstås brädspel – jag älskar dem alla. Ingår bordsplacering är lyckan fullkomlig. Nu hinner jag inte skriva mer. It’s MY turn.
Det visade sig att en av mina nuvarande sambor också äger ett Carcassonnespel och vi började uppspelta fördriva kvällarna med att spela. Döm om lyckan när vi hittade en onlineversion och numera kan sitta i fåtöljer bredvid varandra med varsin dator i knäet och spela hejdlöst. En speakerröst berättar med ihålig röst, men ack så hjälpsamt, när det är ens tur: It’s YOUR turn.
Inte är vi ensamma om att vara spelnördar heller. När jag begav mig ut för att köpa en expansionsutgåva till spelet hamnade jag i affären Dragons Lair. Längst in i lokalen fanns Carcassonnehyllan och omgiven av i stort sett enbart killar mellan 15 och 25 som spelade brädspel eller dataspel väckte jag genast uppmärksamhet.
— Carcassonne, det är ett trevligt spel det, hördes från en finnig yngling bredvid mig medan jag jämförde olika varianter.
Till Dragons Lair ska jag gå om jag vill ragga lammkött nån gång. Två år i rad har spelaffären utsetts till bästa fritidsställe i Stockholm. Det är helt enkelt där kidsen helst hänger. Hellre en mörk sunkig lokal fylld med spel än plattan, kommunala musikskolan eller fritidsgården.
Sverok, paraplyorganisationen för svenska spelföreningar, har 1700 medlemsorganisationer och över 70 000 medlemmar och är därmed landets största ungdomsorganisation. Det är som ett helt Kristianstad fullt med spelare. Eller fem gånger så många som är med i samtliga de politiska partiernas ungdomsförbund. Det är nästan så att jag undrar hur ungdomar har tid att hänga på gator och torg. Har de inte ett spelföreningsmedlemskap att förvalta?
Nyligen fick jag göra ett arbetspsykologiskt test som visade vilken roll jag har i ett lag eller en grupp. Teamworker kom långt ner på listan och kursledaren förklarade att det inte behöver vara någon nackdel, men jag kanske inte är en sån som uppskattar att fixa de sociala jobbaktiviteterna precis. Jag protesterade bums. Jag skulle verkligen gå igång på att organisera dem. Ja, alltså, med fokus på att just organisera och strukturera dem. Tipsrundor, lagaktiviteter utan boll, frågesport, pussel eller förstås brädspel – jag älskar dem alla. Ingår bordsplacering är lyckan fullkomlig. Nu hinner jag inte skriva mer. It’s MY turn.
Monday, April 7, 2008
om koll
Scenario:
— Hej Bildt, vad anser du om amerikansk utrikespolitik?
— Jag vet inte, jag har inte fått någon information om den.
— Hej Borg, vad tror du om reporäntan framöver?
— Jag vet inte, det är ingen som har informerat mig.
Det sägs att vi lever i ett informationssamhälle men ibland undrar jag. Ovanstående konversationer är förvisso otänkbara, så gott som löjeväckande. Men alla har inte koll.
Det är söndag i början av april och jag tar en promenad i Fruängen medan jag lyssnar på en radiodokumentär om riksdagsvalet 2006. Solen strålar och jag befinner mig i kvarter där gatorna fått namn efter svenska kvinnor som kämpat för kvinnors rättigheter, fri och allmän rösträtt. På andra sidan motorvägen i en annan stadsdel är gatorna döpta efter kungar.
Samma söndag röstar Zimbabwe. Ett par veckor senare ska det bli Italiens tur. USA primärväljer för fullt inför slutspurter i höst. Sverige har två år kvar till nästa gång. Och jag tänker att vid varje av dessa tillfällen kommer några att inte pallra sig till vallokalen för att påverka sitt lands styre i den mån det går, siffror som förstås varierar länderna emellan.
Journalisten i dokumentären frågar några ungdomar om de har fått information, om någon har informerat dem, inför valet. Hon borde ha frågat: har ni skaffat information? Har ni tagit reda på det ni behöver veta? Men det är som om det egna ansvaret inte ses som nödvändigt när det kommer till gräsrotsnivå.
Författaren och teologie doktorn Ann Heberleins nya bok Det var inte mitt fel, handlar om att skylla ifrån sig. Den behandlar bristen på ansvarstagande i trygghetsnarkomanernas land. Medan många faktiska offer för fruktansvärda handlingar eller omständigheter har en tendens att inte erkänna att de är utsatta eller kränkta har gemene svensk utvecklat en förmåga att ständigt utnämna sig till offer för sådant hon eller han inte anser sig kunna påverka själva. Maciej Zarembas omdebatterade artikelserie Först kränkt vinner tangerar samma ämne. Genom att låta bli att ta ansvar och att skylla ifrån oss på andra undviker vi att behöva ta trista konsekvenser.
Heberlein menar att skuldkänslor är en naturlig del av livet, något som gör att vi kan reflektera över konsekvenserna av våra beslut och val. Vem skulle tolerera en minister som inte låter informera sig? Jag tänker att jag gärna skulle bo på Ellen Keys gata. Och att jag skulle skämmas för att göra det utan att nyttja min rösträtt när tillfälle ges.
— Hej Bildt, vad anser du om amerikansk utrikespolitik?
— Jag vet inte, jag har inte fått någon information om den.
— Hej Borg, vad tror du om reporäntan framöver?
— Jag vet inte, det är ingen som har informerat mig.
Det sägs att vi lever i ett informationssamhälle men ibland undrar jag. Ovanstående konversationer är förvisso otänkbara, så gott som löjeväckande. Men alla har inte koll.
Det är söndag i början av april och jag tar en promenad i Fruängen medan jag lyssnar på en radiodokumentär om riksdagsvalet 2006. Solen strålar och jag befinner mig i kvarter där gatorna fått namn efter svenska kvinnor som kämpat för kvinnors rättigheter, fri och allmän rösträtt. På andra sidan motorvägen i en annan stadsdel är gatorna döpta efter kungar.
Samma söndag röstar Zimbabwe. Ett par veckor senare ska det bli Italiens tur. USA primärväljer för fullt inför slutspurter i höst. Sverige har två år kvar till nästa gång. Och jag tänker att vid varje av dessa tillfällen kommer några att inte pallra sig till vallokalen för att påverka sitt lands styre i den mån det går, siffror som förstås varierar länderna emellan.
Journalisten i dokumentären frågar några ungdomar om de har fått information, om någon har informerat dem, inför valet. Hon borde ha frågat: har ni skaffat information? Har ni tagit reda på det ni behöver veta? Men det är som om det egna ansvaret inte ses som nödvändigt när det kommer till gräsrotsnivå.
Författaren och teologie doktorn Ann Heberleins nya bok Det var inte mitt fel, handlar om att skylla ifrån sig. Den behandlar bristen på ansvarstagande i trygghetsnarkomanernas land. Medan många faktiska offer för fruktansvärda handlingar eller omständigheter har en tendens att inte erkänna att de är utsatta eller kränkta har gemene svensk utvecklat en förmåga att ständigt utnämna sig till offer för sådant hon eller han inte anser sig kunna påverka själva. Maciej Zarembas omdebatterade artikelserie Först kränkt vinner tangerar samma ämne. Genom att låta bli att ta ansvar och att skylla ifrån oss på andra undviker vi att behöva ta trista konsekvenser.
Heberlein menar att skuldkänslor är en naturlig del av livet, något som gör att vi kan reflektera över konsekvenserna av våra beslut och val. Vem skulle tolerera en minister som inte låter informera sig? Jag tänker att jag gärna skulle bo på Ellen Keys gata. Och att jag skulle skämmas för att göra det utan att nyttja min rösträtt när tillfälle ges.
Subscribe to:
Posts (Atom)
