om beslutet att vända det vuxna jaget ryggen

Att vara vuxen innebär att ta ansvar. Så tack och hej för den här tiden. Det var givande att prova. Men nu säger jag upp mig från vuxenskapet. Det ska bli ett sant nöje att inte själv få bestämma att jag ska ha brodyrvolangkjol fast det är femton minus och att tvingas äta upp ärtorna som ligger och stirrar från tallriken.

Att vara vuxen innebär nämligen inte bara det befriande i att bestämma att man aldrig mer ska äta majs. Med vuxenheten följer också sånt som att på alldeles egen hand lyckas göra av med två silverringar på ett halvår. Oersättliga ringar. En som inte tillverkas längre. En som är från Kambodja. Som om det inte vore nog att behöva släpa ihop till hyra och räkningar bjuder vuxenheten också generöst på konsten att lyckas slänga en central del av den nya matberedaren i soporna. Ja, slängt. Det är faktiskt enda förklaringen till att den är borta. Jag har letat bakom kylen, i kylen, i alla skåp, i badrummet, under sängen, i sängen, i bokhyllorna, i frysen. Och borta är den.

Att vara vuxen är att inse att ovanstående är gjort. Att gjort är gjort, lagt kort ligger och att den enda skyldiga är det vuxna självet. Vuxenheten har sen mage att kräva av en att reda ut allt på egen hand, ta alla konsekvenser. Visst går det att gråta och känna att livet valt att vara väl hårt men mitt i hulkandet vet vuxenjaget den bittra och allt för sanna sanningen: det är jag själv och ingen annan som får ta det här. Det är jag som har ställt till det. Och nej, döden är ingen utväg, var inte så dramatisk.

Jag antar att jag redan som barn insåg lite av vuxenkänslans obevekligt hårda sidor. Det var förstås därför jag var så rädd för att förlora min nalle. Jag förstod att den var ovärderlig och inte kunde ersättas. Rädslan har aldrig gått ur. Därför bor min nalle fortfarande i min säng till vardags och på pappas nattduksbord när jag är utomlands.

I jämförelse med nallen är en ring verkligen ingenting. Även om den var handgjord och från Kambodja. Och matberedarprylen går att beställa som reservdel. 220 kr är rena fyndet jämfört med ångesten jag hade innan jag fick veta att den gick att få tag i.

Men oavsett om saker löser sig ibland orkar jag inte meed ångesten och ansvaret. Så. Hejdå vuxenskapet. Kul att lära känna dig. Lika kul att ta farväl. Finnes: 27-årigt barn som är trött på sig själv. Sökes: adoptivföräldrar med ansvarsfetisch.