om att vara grym på att käfta

"Begrav mig med öppen mun så jag får fortsätta skrika till sista sekund." Det var på Hultsfred som jag haltade runt med en stukad tass. Svängiga rytmer lockade mig till ett av tälten nere vid vattnet. Navid Modiri och gudarna krävde ordet.

Jag har alltid fått höra att jag pratar för mycket. Varje kvartsamtal under min skoltid behandlade det faktum att jag var tämligen talför. I efterhand kan jag fråga mig om jag verkligen var så värst pratsam eller om jag i själva verket var så illa tvungen att höja rösten i ett kaotiskt klassrumsklimat.

Från skoldag ett placerades jag bredvid någon av de så kallade stökiga pojkarna i klassrummet. Jag vågar lova att jag är ytterst normalbegåvad, men jag lärde mig under skoltiden att bli högeffektiv, att arbeta under stress med många moment samtidigt. Jag lärde mig att ha många bollar i luften, analysera omgivningen, läsa trots kaos och att kräva ordet. De duktiga killarna brukade placeras i en egen bänkgrupp där de avskilt kunde fokusera på endast sin egen inlärning. De brukade få räkna i extramatteboken.

Självklart fanns det aldrig tid för någon lärare att stimulera mig att gå på de svårare talen, förstå experimenten i kemi eller öva bollsport. Hur skulle det ha gått till? Jag jobbade ju klart med allt jag skulle, hjälpte andra hinna med det nödvändigaste och läste sen en bok medan lärare och stödlärare hade fullt upp med att hjälpa dem som inte kunde läsa, dem som inte kunde svenska, dem som bara kunde slåss och dem som skrek "kom hit din jävla bög så ska jag slå ihjäl dig" till den kvinnliga matteläraren. Fastän jag var grym på att såga och hyvla hade jag syslöjd på högstadiet. Det var av självbevarelsedrift. För att få en paus från killarna "valde" jag att virka fast jag hatade det.

Flickor LÄR sig andra färdigheter än pojkar i skolan. Vi blir grymma på att läsa snabbt och effektivt, jobba i stökiga miljöer och hantera många problem samtidigt. Vissa lär sig tidigt att vara tysta för att undvika gruff. Andra av oss kämpar på för att faktiskt bli hörda. Allt detta medan pojkar blir duktiga på att räkna, jobba intensivt med ett problem i taget, klura på teoretiska frågeställningar och vara vana vid att få uppmärksamhet. Sen kallar samhället det för "läggning" och tror att det är naturligt att män pluggar till civilingenjörer och kvinnor är bra på omvårdnad.

I dag är jag grym på att käfta, analysera och strukturera. Språket är mitt verktyg, munnen mitt redskap. Däremot har jag glömt hur kvinna räknar ut volymen på en cylinder och kan inte laga en cykelpunktering.