Jag går förbi den lokala kemtvättinrättningen och ser två luddiga tomtedräkter som har lämnats in för tvätt Och jag tänker att det visst inte bara är jag som planerar framåt i god tid. Hela våren planerade jag sommarsemestern. Sen hann jag knappt börja ledigheten innan jag i tanken funderade på nästa resa. Veckan efter att jag kom hem bokade jag in ett höstlov för resterande semesterdagar och en tillhörande flygbiljett till Kina.
Fördelen med att ständigt blicka framåt är att jag sällan gräver ner mig i det som varit. Sånt som kan göras om och göras rätt åtgärdar jag. Över resten bryter jag ihop (oftast snabbt och lätt) för att sen gå vidare. Det finns ju ingen anledning att älta om jag vet att jag har gjort mitt bästa.
Baksidan av framåtsträvandet är att det är väldigt svårt att njuta här och nu. Att samhället ständigt bekräftar såna som mig kan dessutom vara tämligen stressande. Budskapen haglar över en. Gör inte av med pengarna nu, ta istället beslut själv om hur de ska användas SEN när du är pensionär. Hitta rätt i PPM-fonddjungeln. Glöm inte att spara privat för framtiden. Välj rätt på ICA så att du inte SEN får fetma, cancer, you name it eller – hemska, vidriga tanke – så att du dör en för tidig död.
För det är när någon dör som jag egentligen har lättast för att stanna upp och vara i nuet. Då lägger jag mig apatisk på golvet och tänker: jord, sluta snurra. Hur kan resten av världen alls fortsätta att existera som om ingenting hänt? Jag läser aldrig dödsannonser för jag kan inte gå med på att folk dör. Framför allt kan personer födda på 50-talet och framåt inte dö i min värld. Gamla människor dör. Folk som är lika gamla som mina föräldrar får överhuvudtaget inte någonsin dö. De ska alltid leva. Punkt.
Men varför ska det vara så svårt att leva i nuet? Kanske för att om vi tillåter oss att vara helt medvetna blir det jobbigt. Nuet förpliktigar, ställer krav på att ta ställning och ha en åsikt. Varannan sekund dör någon till följd av en infektion. Varje sekunds föds fyra barn. Var femtonde minut våldtar en man i Sverige en kvinna.
Hur ska vi orka ta in allt som händer just precis nu? Medan du läser den här krönikan dör, föds och våldtas folk runt om oss. Och du kommer att svälja kaffet, vika ihop tidningen och fundera på om det är dags att putsa upp tomtedräkten. Som om ingenting hänt.
Monday, September 29, 2008
Sunday, September 21, 2008
om resjiddret
I mellandagarna förra året satt jag på banken och styrde upp min ekonomi. Det var visst ingen bra idé att ha samma konto för visakortet som det långsiktiga sparandet. Inte heller förespråkade min rådgivare högriskpensionssparande till mig som helst har dubbla hängslen, livrem och så ett kyskhetsbälte på det. Så vad ville jag göra med mina pengar? Hur skulle jag spara? 2008 ska bli resans år, sa jag.
Och så blev det. Jag startade ett nytt konto med månatlig autoöverföring dit årets sparpengar går. Och sen har jag rest. Först blev det Finland. Sen bar det av till Baltikum. Sommaren tillbringades i mellanöstern. Nu i höst blir det Kina. Däremellan diverse turer till Skåne för rekreation. För att inte tala om det tjugotalet tjänsteresor jag gjort Sverige runt. 2008 är verkligen resans år.
Jag har i mina dar rest upp ganska stora summor pengar men fått otroliga och ovärderliga upplevelser på köpet. Nu vet jag att koltrast heter mustarastas på finska. Pälsmodet i Riga har inspekterats liksom Kairos senaste slöjtrender. Och den rökta makrillen i Kåseberga smakar som den ska också i år. Inom kort har jag besökt samtliga Sveriges residensstäder – för tillfället ligger jag på sexton.
Så kan jag inte låta bli att köpa boken Välkommen till paradiset om turismens förödelse. Flygets påverkan på miljön är bara ett av de problemområden som behandlas. Och jag inser direkt att det knappast är någon idé att jag ens börjar räkna ut mina klodioxidutsläpp för att låtsas att jag ska göra något för att, som det så fint heter, neutralisera dem. Det är kört. Jag måste sluta resa för gott för att ta igen allt ont jag gjort planeten. Jag vågar inte ens skriva under klimatuppropet, det skulle förefalla så patetiskt och säkert hållas emot mig om jag nån gång blev minister. Allt jag vågar är att sitta och frysa i min 16 grader kalla lägenhet och försöka skämmas. (Men egentligen funderar jag på var jag ska få tag i björkved.)
När jag var liten försökte alla i klassen att överträffa varandra i semestrande. Jag vann aldrig med våra bilsemestrar på Öland. Det är kanske därför jag tar igen resandet med råge. Ett hett tips är att framtida politiskt korrekta skolbarn kommer att mobbas om de varit på flygsemester.
Jag försöker intala mig själv att nästa år ska bli den nya soffans år eller diskmaskinens år och att jag ska sitta hemma i lägenheten, elda kakelugn och vara nöjd med tillvaron. Vi får väl se hur det blir.
Och så blev det. Jag startade ett nytt konto med månatlig autoöverföring dit årets sparpengar går. Och sen har jag rest. Först blev det Finland. Sen bar det av till Baltikum. Sommaren tillbringades i mellanöstern. Nu i höst blir det Kina. Däremellan diverse turer till Skåne för rekreation. För att inte tala om det tjugotalet tjänsteresor jag gjort Sverige runt. 2008 är verkligen resans år.
Jag har i mina dar rest upp ganska stora summor pengar men fått otroliga och ovärderliga upplevelser på köpet. Nu vet jag att koltrast heter mustarastas på finska. Pälsmodet i Riga har inspekterats liksom Kairos senaste slöjtrender. Och den rökta makrillen i Kåseberga smakar som den ska också i år. Inom kort har jag besökt samtliga Sveriges residensstäder – för tillfället ligger jag på sexton.
Så kan jag inte låta bli att köpa boken Välkommen till paradiset om turismens förödelse. Flygets påverkan på miljön är bara ett av de problemområden som behandlas. Och jag inser direkt att det knappast är någon idé att jag ens börjar räkna ut mina klodioxidutsläpp för att låtsas att jag ska göra något för att, som det så fint heter, neutralisera dem. Det är kört. Jag måste sluta resa för gott för att ta igen allt ont jag gjort planeten. Jag vågar inte ens skriva under klimatuppropet, det skulle förefalla så patetiskt och säkert hållas emot mig om jag nån gång blev minister. Allt jag vågar är att sitta och frysa i min 16 grader kalla lägenhet och försöka skämmas. (Men egentligen funderar jag på var jag ska få tag i björkved.)
När jag var liten försökte alla i klassen att överträffa varandra i semestrande. Jag vann aldrig med våra bilsemestrar på Öland. Det är kanske därför jag tar igen resandet med råge. Ett hett tips är att framtida politiskt korrekta skolbarn kommer att mobbas om de varit på flygsemester.
Jag försöker intala mig själv att nästa år ska bli den nya soffans år eller diskmaskinens år och att jag ska sitta hemma i lägenheten, elda kakelugn och vara nöjd med tillvaron. Vi får väl se hur det blir.
Monday, September 15, 2008
om bitterhet och hopp
Första gången jag läste Bitterfittan låg jag i en hytt på Östersjön. Dunket från dansgolvet med sångerskan Vackra Tanja i taket. Jag läste korta stycken i taget. Slog samman boken. Försökte låta bli att tänka. Öppnade boken. Reciterade någon väl vald del högt för mitt tålmodigt lyssnande ressällskap. Läste lite till. Påmindes allt för mycket om ojämställdhetens jävlighet. Tänkte: låt båten sjunka.
När jag nästan ett år senare läser om boken är det höst. Röda nypon blandas med gula och röda löv på min gård där de föräldralediga småbarnsföräldrarna tillbringar dagarna med varsina Elliot, Wilma och Hugo.
Så heter barnen i år. Barnen som sannolikt har bidragit till lika förvånande stora omställningar i samlivet som om de hade anlänt med storken genom skorstenen. Barnen vars mammor för tillfället sitter och funderar på om, och i så fall när, vasopressin kommer att krascha deras parförhållande. (För forskningen säger att män och sorkar inte alltid fixar att tänka själva. När ska förresten nån forska på exempelvis utrotning av mens?) Och jag tror att mammorna frågar sig, precis som Maria Sveland i Bitterfittan: hur ska samhället kunna bli jämställt när det inte ens kan vara det med den vi älskar?
På min gård syns faktiskt en hel del pappor också. Det är positivt. Det är bra. De hör inte till de 60 procent fäder som inte tar ut någon ledighet alls under barnens första år. Men jag kan inte se några lyckliga familjer. Jag letar tecken och ser framför mig hur hälften av Wilmornas föräldrar kommer att skilja sig. Något som – allt enligt statistiken – förvisso kommer att leda till lyckligare men fattigare mammor. Gifta kvinnors psykiska hälsa är mycket sämre än ogiftas. För män är det, ironiskt men inte överraskande nog, precis tvärtom.
Ändå är jag aningen mer hoppfull just idag än i vintras (fast jag har säkert bara en bra vecka och blir snart bitter igen). Då tänkte jag att det är kört och kan kvitta. Jag levde i ett lyckligt singelskap men slogs av att det verkar snudd på omöjligt att byta till en lycklig parrelation.
På så kort tid som den senaste veckan har jag vid två olika tillfällen samtalat med män om hur pusslet passion och jämställdhet ska gå att lägga. Båda har resonerat på sätt som gett mig hopp. De har lovordat snällhet som avgörande för en relation. Det låter kanske som om Mamma Mu är drömkvinnan men jag väljer att inte tolka det så.
Och två män är bara två. Men två av tre och en halv miljard är mer än noll.
När jag nästan ett år senare läser om boken är det höst. Röda nypon blandas med gula och röda löv på min gård där de föräldralediga småbarnsföräldrarna tillbringar dagarna med varsina Elliot, Wilma och Hugo.
Så heter barnen i år. Barnen som sannolikt har bidragit till lika förvånande stora omställningar i samlivet som om de hade anlänt med storken genom skorstenen. Barnen vars mammor för tillfället sitter och funderar på om, och i så fall när, vasopressin kommer att krascha deras parförhållande. (För forskningen säger att män och sorkar inte alltid fixar att tänka själva. När ska förresten nån forska på exempelvis utrotning av mens?) Och jag tror att mammorna frågar sig, precis som Maria Sveland i Bitterfittan: hur ska samhället kunna bli jämställt när det inte ens kan vara det med den vi älskar?
På min gård syns faktiskt en hel del pappor också. Det är positivt. Det är bra. De hör inte till de 60 procent fäder som inte tar ut någon ledighet alls under barnens första år. Men jag kan inte se några lyckliga familjer. Jag letar tecken och ser framför mig hur hälften av Wilmornas föräldrar kommer att skilja sig. Något som – allt enligt statistiken – förvisso kommer att leda till lyckligare men fattigare mammor. Gifta kvinnors psykiska hälsa är mycket sämre än ogiftas. För män är det, ironiskt men inte överraskande nog, precis tvärtom.
Ändå är jag aningen mer hoppfull just idag än i vintras (fast jag har säkert bara en bra vecka och blir snart bitter igen). Då tänkte jag att det är kört och kan kvitta. Jag levde i ett lyckligt singelskap men slogs av att det verkar snudd på omöjligt att byta till en lycklig parrelation.
På så kort tid som den senaste veckan har jag vid två olika tillfällen samtalat med män om hur pusslet passion och jämställdhet ska gå att lägga. Båda har resonerat på sätt som gett mig hopp. De har lovordat snällhet som avgörande för en relation. Det låter kanske som om Mamma Mu är drömkvinnan men jag väljer att inte tolka det så.
Och två män är bara två. Men två av tre och en halv miljard är mer än noll.
Monday, September 8, 2008
om könshår
Det började en söndag när jag drack kaffe och åt glass på en klippa med goda vänner. En av dem har en vän som snart ska föda barn. Hon hävdar bestämt att hon måste ansa könshåret rejält innan BB. Annars tror hon att förlossningspersonalen kommer att tycka att hon är äcklig.
Vi var alla tre överens om att den blivande mamman måste vara ute och cykla. Hur skulle personalen ens kunna tänkas bry sig? Folk i allmänhet bryr väl inte sig?
Där hade vi fel och den blivande mamman uppenbarligen rätt. Under sommaren har könshårets vara eller icke vara diskuterats i diverse forum. Och den som gör en enkel spaning i damernas på simhallen eller gymmet inser snabbt hur medeltida jag är som trodde att min av naturen nätt tilltagna varningstriangel snarare kunde anses vara för glesbevuxen.
Det är slätt som gäller. Kroppar ska vara lena och dofta hallon – en motsägelse i sig själv. I USA, extremernas förlovade land, rekommenderar skönhetssalongerna att 12 år är en lagom ålder att börja helvaxa. I den ålder hade åtminstone jag bara pubertetshormonell välväxt päls på smalbenen.
Nu är jag inte mycket för att dela upp världen i normalt och onormalt, naturligt och onaturligt. Jag tänker inte påstå att folk inte kan ansa bikinilinjen. Men jag tänker inte bortse från att det precis som att det finns en anledning till att vi har öron eller tår finns en funktion i att ha könshår. Om var och en verkligen tillåts VÄLJA finns förstås få problem. Men jag får uppriktigt ont i magen av att höra personalen på ungdomsmottagningarna rapportera om hur unga tjejer som inte rakar sig blir mobbade och anses vara ofräscha – när det i själva verket är så att de slätrakade sannolikt har betydligt mer underlivssvamp och blossande hårsäcksinflammation.
Snälla, alla barnmorskor tillsammans. Jag vet att ni kommer att få föra en hård kamp mot de coolare trendsättarna, typ bikinifabrikanter, porrindustri och MTV. Men om vi tillsammans, i varje diskussion när någon nämner underlivsbehåring, står upp för könshårets existens och berättigande, så kanske vi kan komma nånvart. Av mitt gymomklädningsrum att döma har dagens tonårsdöttrar vaxade mammor och därför inga förebilder som ens ger ett alternativ till rakning.
Jag vill inte att mina potentiella barn ska tro att deras mamma är äcklig och udda bara för att inga andra kvinnor i deras omgivning har könshår. En sak är i alla fall säker – när de kommer till världen kommer det första de ser att vara könshår.
Vi var alla tre överens om att den blivande mamman måste vara ute och cykla. Hur skulle personalen ens kunna tänkas bry sig? Folk i allmänhet bryr väl inte sig?
Där hade vi fel och den blivande mamman uppenbarligen rätt. Under sommaren har könshårets vara eller icke vara diskuterats i diverse forum. Och den som gör en enkel spaning i damernas på simhallen eller gymmet inser snabbt hur medeltida jag är som trodde att min av naturen nätt tilltagna varningstriangel snarare kunde anses vara för glesbevuxen.
Det är slätt som gäller. Kroppar ska vara lena och dofta hallon – en motsägelse i sig själv. I USA, extremernas förlovade land, rekommenderar skönhetssalongerna att 12 år är en lagom ålder att börja helvaxa. I den ålder hade åtminstone jag bara pubertetshormonell välväxt päls på smalbenen.
Nu är jag inte mycket för att dela upp världen i normalt och onormalt, naturligt och onaturligt. Jag tänker inte påstå att folk inte kan ansa bikinilinjen. Men jag tänker inte bortse från att det precis som att det finns en anledning till att vi har öron eller tår finns en funktion i att ha könshår. Om var och en verkligen tillåts VÄLJA finns förstås få problem. Men jag får uppriktigt ont i magen av att höra personalen på ungdomsmottagningarna rapportera om hur unga tjejer som inte rakar sig blir mobbade och anses vara ofräscha – när det i själva verket är så att de slätrakade sannolikt har betydligt mer underlivssvamp och blossande hårsäcksinflammation.
Snälla, alla barnmorskor tillsammans. Jag vet att ni kommer att få föra en hård kamp mot de coolare trendsättarna, typ bikinifabrikanter, porrindustri och MTV. Men om vi tillsammans, i varje diskussion när någon nämner underlivsbehåring, står upp för könshårets existens och berättigande, så kanske vi kan komma nånvart. Av mitt gymomklädningsrum att döma har dagens tonårsdöttrar vaxade mammor och därför inga förebilder som ens ger ett alternativ till rakning.
Jag vill inte att mina potentiella barn ska tro att deras mamma är äcklig och udda bara för att inga andra kvinnor i deras omgivning har könshår. En sak är i alla fall säker – när de kommer till världen kommer det första de ser att vara könshår.
Monday, September 1, 2008
om manlighet
Jag är tvungen att ta upp mobilen och dubbelkolla vilket datum det är, men nej, precis som jag misstänkte har jag inte blivit senil. Det är inte första april. Det är mitten av augusti. Men den så kallade nyheten som precis lästs upp i radio skulle helt klart platsa som ett aprilskämt.
En man från Hjo har fått föras till sjukhus med livshotande stickskador efter att han och en kamrat stuckit potatisskalare i magen på varandra. En lek som går ut på att uttrycka manlighet har gått för långt. Sägs det.
Nyhetsuppläsaren hävdar att leken är vanlig på Internet. Det tror jag inte på. Det är svårt att sticka köksredskap i magar med e-post. Och om potatisskalarkrig förekommer i dataspel är det i vilket fall tämligen ofarligt i den virtuella formen. Anmärkningsvärt är också att polisen i Skaraborg uttryckligen i en kvällstidning visar viss förståelse för den så kallade leken. Polisen säger att "från att visa sin manlighet genom att springa naken genom stan eller bränna av delar av håret, har det gått till att man testar att sticka en kniv eller potatisskalare i den andra."
Jag tappar hakan. Eller kanske förståndet. Ingen jag känner har så vitt jag vet bränt av något hår medvetet. Jag vet förvisso en av mina vänner som en gång sprang naken till Statoil men jag tror att det handlade om vadslagning snarare än manlighet.
För unga män som känner ett behov av att bevisa sin manlighet har jag ett flertal förslag som kommer att uppskattas i vida sammanhang och hyllas världen över. Ta ut halva föräldraledigheten. Slå inte din fru. Utför hälften av det obetalda hemarbetet på fritiden. Säg ifrån högt och ljudligt när någon i din närhet behandlas illa. Säg till med särskilt eftertryck om någon säger något nedlåtande mot en kvinna. Det är dags att kompensera för all macho-manlighet.
Så här efter att potatisskalarstoryn stötts och blötts i diverse olika sammanhang undrar jag om en sådan berättelse tillfredsställer vårt behov av första-april året runt. Något nära på overkligt och helt klart märkligt att skratta åt mitt i kriget i Georgien och nederlag i OS. Som en ding ding värld.
Men vad är en nyhet egentligen? Är potatisskalarstoryn en nyhet? Jo sannolikt. Ny så det förslår. Åtminstone för oss som inte leker så mycket på Internet. Den stora frågan som jag fortfarande funderar på är: varför inte äppelurkärnare eller stekspade? Varför just potatisskalare?
En man från Hjo har fått föras till sjukhus med livshotande stickskador efter att han och en kamrat stuckit potatisskalare i magen på varandra. En lek som går ut på att uttrycka manlighet har gått för långt. Sägs det.
Nyhetsuppläsaren hävdar att leken är vanlig på Internet. Det tror jag inte på. Det är svårt att sticka köksredskap i magar med e-post. Och om potatisskalarkrig förekommer i dataspel är det i vilket fall tämligen ofarligt i den virtuella formen. Anmärkningsvärt är också att polisen i Skaraborg uttryckligen i en kvällstidning visar viss förståelse för den så kallade leken. Polisen säger att "från att visa sin manlighet genom att springa naken genom stan eller bränna av delar av håret, har det gått till att man testar att sticka en kniv eller potatisskalare i den andra."
Jag tappar hakan. Eller kanske förståndet. Ingen jag känner har så vitt jag vet bränt av något hår medvetet. Jag vet förvisso en av mina vänner som en gång sprang naken till Statoil men jag tror att det handlade om vadslagning snarare än manlighet.
För unga män som känner ett behov av att bevisa sin manlighet har jag ett flertal förslag som kommer att uppskattas i vida sammanhang och hyllas världen över. Ta ut halva föräldraledigheten. Slå inte din fru. Utför hälften av det obetalda hemarbetet på fritiden. Säg ifrån högt och ljudligt när någon i din närhet behandlas illa. Säg till med särskilt eftertryck om någon säger något nedlåtande mot en kvinna. Det är dags att kompensera för all macho-manlighet.
Så här efter att potatisskalarstoryn stötts och blötts i diverse olika sammanhang undrar jag om en sådan berättelse tillfredsställer vårt behov av första-april året runt. Något nära på overkligt och helt klart märkligt att skratta åt mitt i kriget i Georgien och nederlag i OS. Som en ding ding värld.
Men vad är en nyhet egentligen? Är potatisskalarstoryn en nyhet? Jo sannolikt. Ny så det förslår. Åtminstone för oss som inte leker så mycket på Internet. Den stora frågan som jag fortfarande funderar på är: varför inte äppelurkärnare eller stekspade? Varför just potatisskalare?
Subscribe to:
Posts (Atom)
