om tv-licens

De folkvalda hamnar i blåsväder när deras synder hamnar i rampljuset. Jag skulle bli en dålig politiker. Länge betalade jag ingen tv-licens. Först hade jag ingen tv. Sen var jag en snål student. När Radiotjänst ringde lät jag bli att svara för att slippa ljuga. Den enda gång jag svarade när de ringde hade teven faktiskt gått sönder. Och sen förträngde jag lappen som kom i brevinkastet när jag väl hade teve. Sen gick den också sönder för jag hade alltid fallfärdiga apparater. Jag hade skygglapparna på och låtsades som ingenting. Som studenter i allmänhet utvecklade jag en avancerad förträngningsmekanism just ifråga om tv-licens. Ungefär som många känner inför cancer eller svältkatastrofer: det angår inte mig.

Senast Radiotjänst ringde på i min gamla bostad var jag nyhemkommen från en lång utlandsvistelse. Självfallet hade det uppmärksammats i registren att jag plötsligt ändrat folkbokföringsadress och vem skulle väl vilja hälsa mig välkommen hem om inte Radiotjänst? Jag var fortfarande jetlaggad och låg på soffan och sov. Min känsliga nos vädrade dock helt korrekt när det plötsligt plingade på dörren. Det var nästan som en uppenbarelse att tassa fram till dörren och mycket riktigt se en portföljnisse fylla i ett kort som damp ner mellan mina strategiskt särade ben - för att de inte skulle synas om han kikade genom brevinkastet. Jag hade inte ens en tv i lägenheten insåg jag sen.

Det var liknande vibbar jag fick när det ringde på dörren häromkvällen. Ensam hemma och inget planerat. Dessutom relativt nyinflyttad. En man med papper i handen kunde skönjas genom kikhålet. Trots licensradarn öppnade jag. Jag sa: hej. Mannen sa: Är det du som är Kristina? Jag sa: nej.

Jag sa nej. Jag ljög. Och jag har ingen rimlig förklaring. När mannen lätt konfunderad sa att han var där för att godkänna Kristina som hyresgäst kovände jag och lyckades på nåt underligt sätt få fram att jo, visst, jag är jag. Kristina alltså.

Jag är så dödligt pinsam. Det är faktiskt inte rimligt att instinktivt ljuga för att slippa betala något som alla ska och bör. Jag har inga ursäkter, jag ville genast ta mitt straff och var på väg att ringa Radiotjänst och ange hushållet när mannen gått. Döm om min lättnad när min sambo, tillika kontraktsinnehavare, berättade att vi redan betalar tv-licens.

Mina potentiella kids ska få vänja sig vid Radiotjänstfolk sådär som andra vänjer sina barn vid hundar och poliser för att de inte ska vara rädda. Att betala licens ska bli coolt. Dessutom har jag bekänt mina synder i tidningen. Kan jag bli minister nu?