om en vägglus

Jag sitter och läser när ett litet kryp rör sig över den ena soffkudden. Varför jag inte bara fångar, dödar och kastar sådär som jag brukar om jag hittar en spindel vet jag inte. I stället fångar och tittar jag men har aldrig sett nåt liknande. Nyfiket googlar jag och när jag inser vad jag hittat tänker jag: det här är så sjukt äckligt, vidrigt och pinsamt att jag inte ska berätta för nån alls.

Nu, efter en veckas intensivterapi med Anticimex skriver jag ändå i tidningen. Åt helsike med stigmatiseringen. Till alla er som också har eller haft vägglöss: ni är inte ensamma.

Trots att jag identifierat ohyran skickar jag den till Anticimex för analys. Det skulle ju kunna vara vägglusens avlägsne men likartade kusin, tänker jag förhoppningsfullt. Men Anticimex säger det jag redan vet.

Jag har hittat ett blodsugande monster som har mig som värddjur. Min panik är total och jag förklarar för insektsanalytikern att det här är det hemskaste som hänt mig. Någonsin. Alla kategorier. Jag säger att jag hade föredragit flatlöss, att jag föredragit nästan vad som helst utom möjligen hiv. Anticimex lyssnar tålmodigt och säger att de kommer på fredag.

Jag har precis flyttat men börjar genast överväga att byta bostad. Sekelskiftescharm med trägolv var kanske ändå inte min grej. Nyproduktion är säkert bättre. Ändå tvingas jag börja jakten efter källan i mitt nuvarande hem. Jag kollar sängbotten, soffa, väggkontakter, fåtöljer, baksidor av tavlor, ja – alla de ställen som Anticimex säger att jag ska kolla. Så jag öppnar soffkuddarna. Jag topsar alla golvspringor. Jag speglar mig själv från alla vinklar för att hitta bett. Men inte en lus eller ens spår efter några i form av de skräckbilder med lusavföring som jag fått se syns till. Troligen har jag sån osannolik tur att jag bara råkat få med nåt enstaka monster hem från semestern i mellanöstern.

Till alla som köar till psykakuten kan jag rekommendera Anticimex. Deras kundtjänst lyssnar. Inga frågor är dumma. Hos dem går det att få en tid redan samma vecka. Och de lyssnar även vid femte samtalet. De bokar min saneringstid så att jag slipper missa årets viktigaste jobbmöte.

Nätterna fram till fredag vaknar jag konstant och är övertygad om att vampyrerna kommit fram och tömmer mig på blod. Men varje gång jag tänder lampan och tänker nu har jag dig din jävel är mina lakan lika vita och rena som vanligt. Inga blodsugare i sikte. Inte heller på fredagen då världens bästa sanerare kommer hittar vi minsta lus. Han sprayar allt för säkerhets skull och lovar att komma tillbaka en gång till. Jag vill gifta mig med nån som jobbar på Anticimex.

om verktygslådan

— Alltså, det ser ut att vara en helt vanlig skruv, varken stor eller liten. Du kan ju ta med den till affären och mäta annars.

Ja, det hade jag kunnat. Om det inte vore så att kroken var hemma och jag stod utanför den välsorterade skruvaffären en bra bit hemifrån. Tanken att vilja effektivisera skruv- och plugginköpet genom att ringa Kamprads undersåtar och fråga om måtten på det välrenommerade möbelvaruhusets produkt var förstås helt felaktig. Hade kundtjänstmedarbetaren varit en ung tjej och den som ställde frågan en äldre man hade den sistnämnda knappast godtagit svaret och antagligen krävt att få tala med chefen.

Men nu var det jag som ringde. Och en man, av rösten att döma i min egen ålder, som var satt att besvara frågan om vilken diameter på skruvhuvudet som passar för en viss av företagets produkter. Och eftersom jag inte alls var ute efter att vara gnällig och petimetrig utan bara ville veta vilken skruv jag skulle köpa lät jag saken bero, ringde pappa (autodidakt master of skruv och plugg), beskrev prylen och så var saken biff. Förvisso gruffade pappsen en aning om att det här med pluggfärger och varianter hade vi faktiskt gått igenom för många år sedan.

Både skruv och plugg visade sig i vilket fall passa perfekt och det var huvudsaken. Och jag är väldigt nöjd med att ständigt lära mig nya saker. När jag monterade alla kökshandtag själv kände jag mig lite som Ernst Kirschstång. Att kunna byta ojordad till jordad kontakt känns häftigt. Och jag var sjukt nöjd när Stringhyllan kom på plats trots att jag saknade vattenpass. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att hemsnickeri är det roligaste som finns. Men jag vägrar bli en lösnagelbrud som hojtar efter handyman varje gång det ska bytas glödlampa. Lika bra att själv bli hyfsad på slagborr istället.

När jag flyttade till min första lägenhet fick jag en röd, lite rostig gammal verktygslåda av min far. Min dåvarande pojkvän kunde inte sluta fnissa när han en dag kom hem och såg mig diska låda såväl som verktyg. De var ju oljiga och smutsiga menade jag.

Jag visste inte då att verktyg ska skyddas med reglbunden inoljning. Och verktygslådan skulle komma att bli en av mina favoriter hemma, en av de bästa inflyttningspresenterna. När jag nyligen flyttade utökades den med inte mindre än två olika borrmaskiner och såg från far. I julklapp önskar jag mig en skruvdragare.