Monday, March 31, 2008

om vuxenliv med terminsräkning

Jag har gjort mitt sista reportage för studentradion i Lund. Tror jag. Kanske får jag ett återfall, möter ett spännande intervjuobjekt en dag då jag råkar ha bandspelaren med mig och är tillbaks igen trots att jag passerat bäst-före-datum för studentlivet.

Jag ska sluta betala terminsräkningarna som ramlar in i brevinkastet varje termin. Tror jag. Åtminstone på sikt. Men studentkortet kommer per automatik så länge jag betalar. Och det är praktiskt med studentrabatt.

Jag har tagit ut examen. Eller, om rätt ska vara rätt, en av dem. Jag har en kvar. Det är bara att fylla i blanketten och skicka in den, alla poäng som krävs är tagna. Om jag inte tar några fler som kan bakas in och bredda, fördjupa eller helt enkelt bara utöka.

Jag ska sälja min lägenhet i studentstaden. Det är helt sant. Jag har tömt den på prylar, alla dessa prylar. Flest prylar när vi dör vinner. Jag vinner lätt. När vi bar ut skrivbordet rös jag. En epok är över. Den blå skivan som burit datorer, böcker, temuggar och läslampa har gjort sitt, åtminstone i mitt studentliv. Utan den hade min studenttid varit något annat. Kartongerna i källaren vittnade om lika mycket minnen. Uppsatser jag opponerat på, tidskrifter jag prenumererat på, maskeradkläder jag gått på nationsfest i.

När jag vräker hela årgångar av Ordfront och Amnesty press i pappersinsamlingen hittar jag en bok som jag hade glömt att jag läst, Målinriktad projektstyrning. Visst minns jag den, men framför allt inser jag hur mycket just denna bok har präglat hur jag arbetar idag. Tänket som boken representerar går helt i linje med hur jag planerar och organiserar mitt jobb. Aldrig någonsin i min vardag tänker jag på teorierna i den knappt ihophängande boken som uppenbarligen legat i en kartong i några år, men arbetssättet och de systematiska metoderna finns med mig. Jag är en sån som skriver projektplan för sommarsemestern och flytten.

Vad lärde studentlivet mig? En hel del, antar jag. De akademiska poängen kan ingen ta ifrån mig och jag är stolt över dem. Men det var så mycket mer. Att bli vuxen antar jag, hur man tvättar utan att vitt blir rosa, vilka så kallade vänner som var fullgoda exempel på ovänner, att omsätta skrala studiemedel i näringsriktiga måltider OCH utekvällar.

Jag är nostalgisk. Men skulle knappast byta ordning och reda, pengar varje 25:e mot sovmorgon och nationsfest. Jag ler för mig själv i källaren när jag konstaterar att jag tänker som en skolbok. Målinriktad projektstyrning undgår pappersinsamlingsdöden, läggs i en plastficka och får följa med till mitt nya hem.

Monday, March 17, 2008

om medianen

I den senaste reklamen för att få folk att börja läsa till ingenjör på Kungliga tekniska högskolan berättar journalisten Fredrik Strage vad han hade velat göra om han blivit ingenjör. Han drömmer om att ha uppfunnit självknytande skor och en teleportör. Så vad hade jag själv gjort?

För jag blev aldrig ingenjör. Och allt är mina mattelärares fel. Det är i alla fall så det känns. Varför lyckades ingen inspirera mig att tycka om matte? Varför är jag så pinsam att jag alldeles nyss har insett det rakt igenom genialiska med medianvärde i jämförelse med medelvärde? Mina sambor lyfte förstrött på ett halvt ögonbryn när jag nästan 30 år gammal exalterat förklarade att jag har upptäckt medianen. Andra upptäcker snowboarding, hip hop eller facebook. Jag greppar världens enklaste årskursåttagrej femton år senare.

Jag misstänker starkt att det började med att jag inte förstod vad tredjegradsekvationer, derivata eller kosinus skulle användas till. För ärligt talat, jag har aldrig använt någotdera utanför mattelektionen. På lektionerna räknade jag snällt mina tal och lärde mig det jag skulle till proven men fick aldrig någon aha-upplevelse, förstod aldrig hur det jag lärde innantill skulle tillämpas.

Med tanke på att min högstadieklass var så dampig att rektorn periodvis övervakade mattelektionerna för att läraren skulle kunna undervisa har jag viss förståelse för lärarens preferens för de mer akuta problemen än min brist på halleluja-moments i fråga om algebra. Men bara viss. Antagligen fick en massa av de andra eleverna treor på bekostnad av min uteblivna femma. Jag står till fullo för det rågade måttet bitterhet och egoism som jag känner när det gäller min i efterhand konstruerade kraschade karriär inom matematiken.

Så om jag hade fått göra om? Hade jag blivit ingenjör då? Det är ingen omöjlighet, men jag är knappast säker. Det finns så fantastiskt många vägar och så lite tid. Jag har väldigt svårt för att tänka vad skulle jag ha blivit annars? För vad är jag egentligen? Ganska ung fortfarande. Helt övertygad om att jag ska hinna med massor av spännande saker – om jag, som det så fint heter, får ha hälsan.

Hade jag blivit ingenjör hade jag helt klart sysslat med att bygga saker. Slott, vägar och städer. Eller praktiska lagom stora lägenheter med rejäla kök och bra förvaringsutrymmen under varumärket median.