om att vara räddare än nånsin

1955 undersökte Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, för första gången svenska folkets missnöjesnivåer. 13 procent av de tillfrågade instämde i påståendet ”det finns olidliga förhållanden” i Sverige. Krigen var över, motboken avskaffad, folkhemmet hade byggts med hjälp av egnahemslån och införandet av folkpension. Framtidstro och hopp härskade.

När samma undersökning upprepas femtio år senare anser nära två tredjedelar av svenskarna att det finns olidliga förhållanden i landet. Rent statistiskt har vi det förstås betydligt bättre i dag. Sjukförsäkring, arbetslöshetskassa, fem veckors semester, lagstiftning som ger rätt till personlig assistans för en stor grupp utsatta och föräldraförsäkring för alla är bara några exempel på vad nittonhundratalets andra hälft fört med sig i socialpolitiska konkreta förändringar.

Så vad är det som gör att folks oro och svartsyn uppenbarligen växt? Är vi extrempessimister som har fått det för bra eller kanske helt enkelt bättre informerade och har större kunskap i dag?
Trots att vi sägs leva i ett kunskapssamhälle har vi faktiskt inte särskilt bra koll på det fantastiska framåtskridande som ägt rum. I en opinionsundersökning från Demoskop visade sig de högst utbildade ha sämst kunskap om levnadsstandardutvecklingen i ett globalt perspektiv. Exempelvis trodde tre fjärdedelar av de tillfrågade att fler människor lever i svår fattigdom i dag jämfört med 1980. I själva verket har andelen halverats.

Ändå känns statistiken någorlunda förståelig när ett större historieperspektiv och ett getöga på medierapporteringen finns med. De förändringar som skedde under åren efter andra världskrigets slut saknar motsvarighet. På femtiotalet fanns fortfarande fattigvården dit de minst bemedlade kunde vända sig. Men på de ynka tre åren 1947-50 minskade andelen som behövde nyttja sig av instansen från 16 till 7 procent.
I dag uppskattar Statistiska Centralbyrån att ungefär vart femte hushåll är bidragsberoende. Sätt femtiotalets rekordsnabba utvecklingstakt bredvid nittonhundranittiotalets svångremspolitik, effektiviseringarna av vårdapparat, byråkrati och informationsförmedling - klart att det inte framstår som någon guldålder 2007. Vi är räddare än nånsin och ändå kan ingen tryggare vara.