om världen som en bättre plats

- Bara fint, kunde inte varit bättre.
Så svarade jag när en kamrat frågade hur det stod till med mig för ett par veckor sedan. Han försökte på alla sätt testa mig med att föreslå olika saker som borde kunna förbättras. Och det är klart, det mesta kan alltid bli bättre men 2007 har varit ett satans bra år. Ooops. Mitt stående nyårslöfte är att sluta svära. Det går sådär. Fast jag är nöjd. Numera lyckas jag rätt bra med att bara ta till kraftord när situationen verkligen kräver det.
För både mig personligen och världen i stort kommer också dåliga år att komma. Förhoppningsvis inte bibliskt sju i taget. För det blir bättre i stort och på sikt. Världen blir en bättre plats att leva på.

Under 2007 har arbetslösheten sjunkit markant i Sverige. Allt fler har ett jobb att gå till, lön den tjugofemte att betala skatt för och tjäna pensionspoäng på. Brottsligheten ökar förvisso i stort - MEN sjunker ibland annat i New York, Lund, Botkyrka och Malmö. Rökningen bland ungdomar har minskat. Sverige håller sig i toppskiktet vad gäller medellivslängd och spädbarnsdödlighet, men vad än roligare är - länder som Singapore, Tjeckien och Slovenien delar den svenska noteringen tre per tusen barn som dör under det första levnadsåret. Kuba har gått om USA i samma statistik. Det blir bättre och bättre.

Nästan alla nyheter från utvecklingsländer som når våra medier låter påskina att motsatsen skulle råda. Men faktum är att en positiv utveckling sker i världen. 1990 levde en tredjedel av världens befolkning på mindre än en dollar per dag. I dag är motsvarande siffra en femtedel. WHO presenterade i december tio av de största framgångarna som sker på hälsoområdet. Färre och färre dör av tuberkulos och hiv och i de allra fattigaste länderna ökar hälsan bland kvinnor och barn.

Just kvinnors hälsa och möjligheter till självbestämmande har visat sig vara centrala faktorer för utvecklingen. I länder där kvinnor förvärvsarbetar i hög utsträckning är produktiviteten avsevärt högre och lönenivåerna också generellt högre. Världsbankens jämförelser visar att kvinnors möjligheter till kontroll över sin ekonomi är ett av de viktigaste måtten på jämställdhet mellan könen.
Så vad ska jag lova i år? Och vad ska jag vänta mig av 2008? 2007 har varit ett fint år. Jag har allt jag behöver och vet att det provocerar att vara nöjd och belåten. Så jag lovar att fortsätta tänka positivt och hoppas att årets julklapp 2008 blir ett avskaffande av uttrycket ”det var bättre förr”.

om trängsel i härbärget

Al Gore fick Nobels fredspris 2007. Emil Jensen fick både Malmö stads miljöpris och Rebells fredspris. Båda kämpar aktivt för hållbar utveckling. Och vad är det som svenska folket ska packa upp i kväll?

Jo, GPS-navigatorer en masse så att de kan okynnesköra bil hela julhelgen.
Guld, rökelse och myrra i all ära. Men ska vi tro reklammakare och handelns profitörer är det helt andra saker som gör julen god. Linda Skugge förbereder julafton redan i oktober kan vi läsa på löpsedlarna. Tunnelbanan är full av guldsmedernas och underklädesbutikernas generösa erbjudanden om delbetalning. Elektronikförsäljarna har annonserat om ”räntefritt till i påsk” i flera veckor.

Och däremellan kommer fastanÖ som tenderar bli ganska lång i familjer där klapparna köps på avbetalning. Sifo rapporterar att det folk helst av allt vill hitta under granen är personliga upplevelser.

Ändå spås julhandeln för elfte året i rad att överträffa sig själv. Den förmodade ökningen med 7,5 procent jämfört med förra året innebär decembershopping för totalt 6700 kronor per svensk. En hisnande summa för mig som trots hyfsad lön kanske lägger en tusing sammanlagt på klappar. En fullkomlig otänkbarhet för den ensamstående trebarnsmamman. Och för pensionären som efter nyår ska betala halva pensionen i så kallad uppskovsavgift på grund av hon en gång råkade sälja villan och flyttade till en handikappanpassad tvåa.

Det är alla oss som Svenskt näringsliv vill åt i annonskampanjen som de senaste veckorna kritiserat LAS och uppmanat läsarna att ”inte underskatta konsumtionen”. Det är fint att köpa.

Så nog kommer det att vara många som i kväll försöker döva den bittra smaken av skuldbelastning med ett par extra snapsar. Skål för att barnbarnen fått x-box. Skål för att frun fått diamanter. Skål för att den ohängde sonen fått sin GPS. Skål för att den som är satt i skuld är den finaste tomten.

Köttfuskaffären till trots gissar jag att det har köpts rikliga mängder färs att trilla köttbullar av också i år. Nya pappstjärnor och sjuarmat i fönstren, knäckkok på spisen. Att titta på Kalle Anka kostar 52 öre i el. Under december är elförbrukningen dubbelt så hög som i juli. Vi köper också när vi tror oss softa i soffan. Frivilligorganisationens uppmaning om att köpa en get till en familj i Kenya står sig slätt i kampen mot kalvsylta, skinka och hackekorv. Här ska borden digna så att det inte finns risk för tabellras.

Rekordhandel eller ej. För många kommer julen att smaka bittermandel. Ända till påska. Och det finns fortfarande inte plats för alla i härbärget.

om ring P1

Att lyssna på Ring P1 en vardagsmorgon får mig att tänka precis som Mark Levengood brukar säga i fråga om rasisters uttalanden: Om Sveriges televisions dramaavdelning hade skrivit sådana repliker hade de inte uppfattats som trovärdiga. Men P1 är på riktigt och slår tv med hästlängder:

”Det är verkligen viktigt att alla får säga vad de vill, jag är helt och hållet för yttrandefrihet. Ja, alltså, för alla utom araber då.”
”Nej, ta och skaffa en riktig kvinna från Thailand som kan sköta män, barn och hem så slipper ni feministsubborna som bara djävlas med allt och alla.”
”Könsneutrala äktenskap går mot skapelseordningen. Det är att peta i guds ögon, att dra olycka över vårt land.”

Det fina med Ring P1 är att alla får framföra sin åsikt och att alla kan höra dem. Yttrandefrihet är programmets signum.

I USA finns grupperingar som verkar för att förhindra spridning och läsning av böcker som de av olika anledningar finner olämpliga. Genom historien har de fått igenom sina krav fler gånger än vi vill veta. Bland böckerna som genom tiderna censurerats, förbjudits eller varit föremål för vild diskussion finns inte helt oväntat Nabokovs Lolita och Slakthus nummer fem men även böcker som Rödluvan (sägs bidra till fylleri) och Alice i underlandet (anses uppmana till onani). Moderna favoriter på listan saknas förstås inte. Harry Potter sägs främja satanism och minska respekt för överheter.

Ibland går det dock inte vägen för censurivrarna och i år har en kvinna vägrat att lämna tillbaka en bok till biblioteket med motiveringen att den är pornografisk och att hon anser att den inte bör finnas för allmän utlåning. Boken handlar som sexualundervisning.

Den brittiska liberala dagstidningen The Independent har gjort en insats för att sprida omdiskuterat material med en något djärvare och coolare klassikersatsning än Expressen. De lät tidigare i år ge ut och sälja nyutgåvor av klassiker men valde endast böcker som en gång varit förbjudna.

I höstas gick jag till Kulturen i Lund på en fantastisk fotoutställning. Snyggt arrangerade bilder på temat sexskildringar men mil ifrån kioskporren - som jag för min del upplever som betydligt mer stötande. Döm om min förvåning när jag senare kunde följa en debatt där folk förfasade sig över bilderna från utställningen som också vandaliserades.

Så vilka är vi att bestämma vad som väcker anstöt? En rondellhund, en bil med porr-reklam på taket, Harper Lees prisbelönta klassiker Dödssynden eller Rödluvan? Jag vet vad jag tycker, men jag sätter mig inte över andra. Så länge också jag får säga mitt.

om att släpa andras flyttlådor

Min vän Sofia skulle gå på bröllop. Som present skulle brudparet få dra lott om olika tjänster att nyttja i framtiden. Någon erbjöd sig att sitta barnvakt, en annan att städa hos brudparet. Så kom någon på att en av kamraterna kunde lova att bistå med flytthjälp. Då protesterade Sofia som verkligen hatar att flytta. Det skulle hon inte ha gjort. Allas blickar vändes mot henne. ”Du är ju deras kompis, du måste ju ändå hjälpa till när de ska flytta.”

Så lyder ett oskrivet elfte bud: Hjälp den som ska flytta eller var paria - välj själv. Precis som Sofia är jag förundrad och motvalls. Måste jag verkligen hjälpa till att flytta? Är det i tjänsten flytthjälp som det bevisas vilka de riktiga vännerna är?

För min del skulle det aldrig vara något problem att laga middag och åka till andra sidan stan för att leverera den till en sjuk vän. Jag skulle aldrig tveka att ta ett samtal när som helst på dygnet. Förtroenden bevarar jag som den tystaste av murar. Men - jag drar mig för att släpa flyttlådor om det inte är en krissituation.
Och nej, en back öl och pizza är ingen kompensation för att kånka saker i runda trappor fem våningar. Gud förbjude alla former av alkoholintag i samband med att jag ska balansera mig själv och värdefulla prylar i en okänd trapp.

Således förutsätter jag inte heller att alla jag känner ska hjälpa mig att flytta. Jag är rent av extremt nöjd med vissheten om att vänner med förkärlek för att dribbla eller jonglera aldrig ska bära några av de älsklingsprylar som jag är rädd om. Mitt hem vimlar knappast av dyrgripar, men jag har valt mina saker med omsorg. Jag vågar inte ens tänka på hur en framtida vänskap skulle se ut med nån som lyckats tappa pianot. Än mindre vågar jag fantisera om ifall jag själv skulle bli ersättningsskyldig efter att ha råkat förstöra någon annans släktklenoder.

Jag räknar inte med att alla i vänkretsen ska hålla tal på mina födelsedagar. Dessutom räcker det gott och väl att den som tycker tal är kul gör det nån gång då och då. Det är inte till alla som jag ringer när jag är ledsen och jag tar inte illa upp för att vissa kompisar inte vill hänga med på karaoke. När någon ska flytta står jag mer än gärna för lunchen till alla som burit.

Visst har jag flyttat åt vänner. Och visst har jag fått flytthjälp. Men trots att jag avskyr att dansa skulle jag hellre bjuda ett brudpar på valfri svängom än en heldags flytthjälp. Nästa gång jag själv flyttar ska det bli ett sant nöje att anlita flyttfirma. Gissar att både jag och flyttarbetarna får flunsan och att jag tvingas ringa och be alla jag känner om hjälp.

om högklackat

Jag tar tåget från Malmö till Helsingborg en söndagsmorgon. I Lund går två tjejer på och sätter sig mittemot. De kommer av klädsel och småprat att döma direkt från gårdagskvällens fest.

”Snälla pappa, kan du inte hämta oss vid tåget, det regnar och vi fryser”, ringer de och bönar till en säkerligen helgtrött fader. Jag misstänker att pappan för sig själv muttrar att de minsann inte frös kvällen innan, men flickornas nöjda miner låter mig förstå att han ger med sig och är på väg att sätta sig i bilen.

Den ena tjejen har tagit av sig de högklackade lackskorna. Hon gnider hälen försiktigt och genom nylonstrumpan där en maska gått syns ett rejält köttsår där skon skavt. Trots att mina tassar är varma och lena i fotriktiga allväderstövlar kan jag minnas att mina hälar såg ut just sådär en skolavslutning på gymnasiet. Den som vill vara fin får lida pin. Och gymnasietjejer vill vara fina. Det är med köldargumentet, inte köttsårsargumentet, de ber sina pappor om skjuts.

Några dagar senare ser jag en dokumentär från Kina. Ett föräldrapar har skuldsatt sig två årslöner för att få råd med dotterns plastikoperationer. Hon har bland annat förlängt näsan, förminskat ögonlocken och förstorat bröst och rumpa. Mamma och pappa som bor i en tvåa säger att det var värt varje krona, nu är ju dottern vacker och skönhet kan inte mätas i pengar.

Till 2003 var skönhetstävlingar förbjudna i det kommunistiskt styrda Kina. Nu står landet gärna värd för internationella tävlingar som Miss World.
Dokumentären rapporterar från en av de byar där den äldre generationen kvinnor fortfarande har fötter som i deras barndom böjdes och knäcktes för att göras så små som möjligt. De små klumpfötterna är inte ens 10 centimeter långa och lindas för att göra sig i små broderade skor av sammet.

En av de äldre som får veta att den senaste trenden bland unga kinesiskor är att förlänga smalbenen undrar om det är som det var för henne - för att de inte blir gifta annars. Men det är med jobbargumentet som många operationer görs. Alla vill ha vackra anställda.

I de glädjerika sköna är det okej att gå på stylthöga klackar som förvandlar fötterna till öppna köttsår, men inte att förlängningsoperera smalbenen.
Vi förfasas i tv-soffan över skönhetsingreppen men samtidigt kan inte jag säga var en klockren gräns går för vad som är okej. Vem är jag att avgöra?
För egen del tar jag chansen, med mina dryga en och en halv meter över marken känner jag ingen fruktan för att inte bli gift eller få behålla jobbet.