om att släpa andras flyttlådor

Min vän Sofia skulle gå på bröllop. Som present skulle brudparet få dra lott om olika tjänster att nyttja i framtiden. Någon erbjöd sig att sitta barnvakt, en annan att städa hos brudparet. Så kom någon på att en av kamraterna kunde lova att bistå med flytthjälp. Då protesterade Sofia som verkligen hatar att flytta. Det skulle hon inte ha gjort. Allas blickar vändes mot henne. ”Du är ju deras kompis, du måste ju ändå hjälpa till när de ska flytta.”

Så lyder ett oskrivet elfte bud: Hjälp den som ska flytta eller var paria - välj själv. Precis som Sofia är jag förundrad och motvalls. Måste jag verkligen hjälpa till att flytta? Är det i tjänsten flytthjälp som det bevisas vilka de riktiga vännerna är?

För min del skulle det aldrig vara något problem att laga middag och åka till andra sidan stan för att leverera den till en sjuk vän. Jag skulle aldrig tveka att ta ett samtal när som helst på dygnet. Förtroenden bevarar jag som den tystaste av murar. Men - jag drar mig för att släpa flyttlådor om det inte är en krissituation.
Och nej, en back öl och pizza är ingen kompensation för att kånka saker i runda trappor fem våningar. Gud förbjude alla former av alkoholintag i samband med att jag ska balansera mig själv och värdefulla prylar i en okänd trapp.

Således förutsätter jag inte heller att alla jag känner ska hjälpa mig att flytta. Jag är rent av extremt nöjd med vissheten om att vänner med förkärlek för att dribbla eller jonglera aldrig ska bära några av de älsklingsprylar som jag är rädd om. Mitt hem vimlar knappast av dyrgripar, men jag har valt mina saker med omsorg. Jag vågar inte ens tänka på hur en framtida vänskap skulle se ut med nån som lyckats tappa pianot. Än mindre vågar jag fantisera om ifall jag själv skulle bli ersättningsskyldig efter att ha råkat förstöra någon annans släktklenoder.

Jag räknar inte med att alla i vänkretsen ska hålla tal på mina födelsedagar. Dessutom räcker det gott och väl att den som tycker tal är kul gör det nån gång då och då. Det är inte till alla som jag ringer när jag är ledsen och jag tar inte illa upp för att vissa kompisar inte vill hänga med på karaoke. När någon ska flytta står jag mer än gärna för lunchen till alla som burit.

Visst har jag flyttat åt vänner. Och visst har jag fått flytthjälp. Men trots att jag avskyr att dansa skulle jag hellre bjuda ett brudpar på valfri svängom än en heldags flytthjälp. Nästa gång jag själv flyttar ska det bli ett sant nöje att anlita flyttfirma. Gissar att både jag och flyttarbetarna får flunsan och att jag tvingas ringa och be alla jag känner om hjälp.