om boendekvalitet

Få nyheter fångar mitt intresse så som när det görs jämförelser av kommuner. Det kan gälla allt från benägenhet att ägna sig åt universitetsstudier och sport till dagisköer och kriminalitet. I somras mättes boendekvalitet. Bara Lilla Edet och Munkfors hamnade längre ner på listan än nordvästskånska Bjuv.

Som boende i det gamla gruvsamhället under nästan halva mitt liv är jag inte sen att hålla med. Visst har jag mina smultronställen i den fantastiska naturen men det höjde sannerligen inte min familjs boendekvalitet när grannarna fick bygglov för cerise tillbyggnad på tegelhus eller tillstånd att bedriva bilskrot en meter från en spannmålsodling.

Att gå längs en gata i Bjuv är som att vara på Kiviks marknad. Blinkande ljusslingor året om, en begagnad busskur på uppfarten och mångkulörta tillbyggnader blandas med övergivna trädgårdar, hus med masonit i stället för fönster eller plåt i stället för fasad och självklart, med perfekt skötta villaträdgårdar som Svensson vårdar i strikt Sköna hem-anda.

Centrum håller samma mångfacetterade nivå - kring de gamla och älskade mötesplatserna som fotoaffären och ett förträffligt bibliotek samsas pizzerior som försvinner lika snabbt som de uppstod och byns enda restaurang med rättigheter som årligen går i konkurs och uppstår med nytt namn.

Tomma lokaler vittnar om det självklara: det finns ingen marknad för ett levande centrum i en kommun där folk jobbar skift i traditionella industrier och där ett enormt köpcentrum finns på cykelavstånd. I Bjuv finns ingen efterfrågan på kultur eller bildning. Det räcker med en Volvo av senaste modell på uppfarten, en elektrisk grill i anslutning till pensionärskuvösen och buskis på tv så är lyckan fullkomlig.

Det är denna anspråkslöshet som gör att jag mycket väl kan förstå att en del kommuninvånare i Bjuv höjer förvånat på ögonbrynen över boendekvalitetsresultatet. Bjuv är ju alldeles säkert ett paradis för den snåle som köper överblivet byggmaterial på Bauhausrean och för den som inte eftertraktar något annat än en fast anställning på en tillverkningsindustri. Anspråkslösheten och janteidealen har i sig en hämmande effekt på kraven, något som känns både skrämmande och befriande. I Bjuv nöjer man sig.

När en gymnasieskola i Bjuv diskuterades på 90-talet, fanns det elever som i skolans korridorer, måhända teatraliskt, talade om kollektivt självmord. Det säger något om vilken kvalitet det har att vara femton i en kommun där det mest spektakulära som händer är att miss Ärta koras varje år.