För den som söker en partner utger sig Internet för att vara fullt av singlar av alla tänkbara varianter. Sagt och gjort. Jag signar upp mig på den rekommenderade sidan Match.com och ägnar säkert minst en timme åt att värdera påståenden och kartlägga min personlighet för att jag ska kunna matchas.
Husdjur, dryckesvanor, frukostpreferenser, hårfärg – allt ska dissekeras. Jag måste även beskriva hur jag ställer mig till företeelser som pengar, piercing, nakenbad, tatueringar och erotisk konst. Jag kan välja att specificera att jag söker en partner i den så kallade intelligenseliten. Hur Match.com sållar fram dessa individer är oklart. Majoriteten punkter är fullkomligt oväsentliga för mig i partnerjakten men sidan tillåter mig inte att söka förrän allt är ifyllt.
Så när jag äntligen är klar letar jag upp matchningsfunktionen och knappar förväntansfullt in mitt egentligen enda absoluta grundkrav ”feminist”. Datorn jobbar snabbt och vips visas svaret på skärmen: ”Vi hittade inga medlemmar för den sökningen – men låt det inte hindra dig. ”
För säkerhets skull söker jag på hela åldersspannet. 18 till 105, here we go! Då får jag en matchning på en ung man som söker betydligt yngre kvinnor än jag. Lägg till detta att ungefär 300 000 svenska singlar sägs vara aktiva på Match.com. Och att vi schablonmässigt kan anta att hälften är män. En av hundrafemtiotusen vill aktivt definiera sig som feminist – en.
Må sökresultatet vara talande endast för dem som reggat sig på sidan. Vi kan ju tänka oss att feminister håller sig från dejtingsidor. Men vad i helvete tur och retur menar Match.com med att det här sökresultatet inte ska hindra mig? Vad vet deras Vd Johan Siwers om hur det är när ojämställdheten dagligen hindrar en? Han säger sig inte ha haft anledning att nätdejta själv. Kul för honom. Grattis.
Vad Match.com sannolikt försöker säga mig är att jag bör bli en klämkäck tjej som rättar in sig i könsrollsledet, basta. Äta ojämställdhet till frukost resten av mitt liv. Låt bara inte det här hindra mig. Män mellan 28 och 32 är i vilket fall inte hindrade av att de INTE är feminister. Inte de som söker en partner på Match.com i alla fall. Män kör på för det får män göra. Män måste erövra, säger Oprah och Dr Phil. Så män får tuppa sig medan kvinnor förväntas tona ner sig. Det rådet fick en bekant när hon hade reggat sig på en betaldejtingsida, tona ner sig. Det enda jag ska tona ner den här veckan är mitt engagemang på Match.com.
Monday, November 24, 2008
Monday, November 17, 2008
om skuld och val
My debt is beyond measure. Säger Barack Obama i årets tal, alla kategorier. Det är det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig. Ja, för jag är faktiskt konfirmerad fastän jag är en sån där som kristna pitbullterriers anklagar för att vilja döda barn och gå ondskans ärenden.
Jag vaknar natten mellan den 4e och 5e vid fyratiden och kan inte somna om. Ska jag slå på teven eller inte? Jag fingrar nervöst på fjärrkontrollen men kan sen tryggt, om än exalterat, sova ett par timmar till.
Allt som kan sägas om Obamas släkt och bakgrund är sagt. Det är sagt bättre än jag skulle kunna göra det. Men det finns också andra släkter vars historier tål att berättats. Jag lever med en ständig känsla av obetalbar skuld till alla som lagt grunden till det liv jag lever idag.
Farmor ville gå på hushållsskola men det blev inget med det. Det blev inte ens smörgåsar med till folkskolan när det var knapert. Detta medan jag och mina kusiner lever bekymmerslösa liv som från första början karakteriserats av välfyllda kylskåp och ett samhällsbudskap om att vi kan göra vad vi önskar, nå hur långt som helst om vi bara vill. Våra enda begränsningar är just viljan och det stora antalet valmöjligheter som kan riskera att handlingsförlama oss.
Vi kan tillåta oss att fundera på om vi ska orka gå till vallokalen eller ej. Allt medan mormor och farmor föddes utan egen rösträtt.
Här sitter jag 2008 – i en moderniserad sekelskifteslägenhet med kakelugn och trådlöst Internet, äter italienska ostar och planerar nästa semesterresa när den förra precis har avslutats. Jag torkar disken med mormors broderade linne och jag dukar med hennes porslin.
Med vilken rätt smaskar vi fyra farmors barnbarn helt ogenerat delikatesser och förverkligar oss själva genom att oja oss över de ständiga val vi tvingas göra i en värld full av möjligheter? Vi kostar ständigt på oss att ändra oss, tröttna på det vi påbörjat och göra något annat istället. Sån är vår generation. Vi är sannolikt varken sämre eller bättre än någon annan som fötts med samma privilegier.
På soffans ryggstöd i min lägenhet hänger två saker. En filt som mormor virkat och farmors slitna, mjuka gröna sjal. Från fönsterkarmens svartvita bröllopsfoton blickar de på mig – mormor, morfar, farmor och farfar. Ingen av dem kan komma och hälsa på sitt första barnbarn. Men de kan få vara med och påminna mig om att aldrig stanna i soffan när det är val.
Jag vaknar natten mellan den 4e och 5e vid fyratiden och kan inte somna om. Ska jag slå på teven eller inte? Jag fingrar nervöst på fjärrkontrollen men kan sen tryggt, om än exalterat, sova ett par timmar till.
Allt som kan sägas om Obamas släkt och bakgrund är sagt. Det är sagt bättre än jag skulle kunna göra det. Men det finns också andra släkter vars historier tål att berättats. Jag lever med en ständig känsla av obetalbar skuld till alla som lagt grunden till det liv jag lever idag.
Farmor ville gå på hushållsskola men det blev inget med det. Det blev inte ens smörgåsar med till folkskolan när det var knapert. Detta medan jag och mina kusiner lever bekymmerslösa liv som från första början karakteriserats av välfyllda kylskåp och ett samhällsbudskap om att vi kan göra vad vi önskar, nå hur långt som helst om vi bara vill. Våra enda begränsningar är just viljan och det stora antalet valmöjligheter som kan riskera att handlingsförlama oss.
Vi kan tillåta oss att fundera på om vi ska orka gå till vallokalen eller ej. Allt medan mormor och farmor föddes utan egen rösträtt.
Här sitter jag 2008 – i en moderniserad sekelskifteslägenhet med kakelugn och trådlöst Internet, äter italienska ostar och planerar nästa semesterresa när den förra precis har avslutats. Jag torkar disken med mormors broderade linne och jag dukar med hennes porslin.
Med vilken rätt smaskar vi fyra farmors barnbarn helt ogenerat delikatesser och förverkligar oss själva genom att oja oss över de ständiga val vi tvingas göra i en värld full av möjligheter? Vi kostar ständigt på oss att ändra oss, tröttna på det vi påbörjat och göra något annat istället. Sån är vår generation. Vi är sannolikt varken sämre eller bättre än någon annan som fötts med samma privilegier.
På soffans ryggstöd i min lägenhet hänger två saker. En filt som mormor virkat och farmors slitna, mjuka gröna sjal. Från fönsterkarmens svartvita bröllopsfoton blickar de på mig – mormor, morfar, farmor och farfar. Ingen av dem kan komma och hälsa på sitt första barnbarn. Men de kan få vara med och påminna mig om att aldrig stanna i soffan när det är val.
Monday, November 10, 2008
om vuxenbolibompa
Vernissage på moderna museet en torsdagskväll. I svart klänning, kavaj och lackskor. Jag har en väska i plast men i likhet med övriga besökare är jag medveten om sånt som en liten lapp som signalerar att jag betalat en hel del för den. Det vimlar av kulturella pensionärer, dinks – double income no kids – och konstfackstudenter.
Vi är på vernissage, bjudna av ett kreditkortsföretag som vill muta mig att fortsätta shoppa. Men vi får så mycket gratis vin vi vill ha så vi är glada. Vi dricker tills vi skäms. Och passar på att gruffa över att de inte bjuder på snacks.
Max Ernst genom tiderna är temat för utställningen. Vi gillar bäst de tidigare verken, dem som påminner om Dalí. Det är färgglatt och surrealistiskt. Lite som Bolibompa, säger kamrat Göran och vi skålar i gratisvinet för den här sortens Stockholmsvuxna aktiviteter – vuxenbolibompa.
Några veckor senare är jag i Dafen painting village i utkanten av Shenzhen. Jag har reseanpassat min klädsel och bär birkenstocksandaler, tights och en sliten oformlig blommig bomullsklänning. Här lever innehavarna av små pittoreska färgglada butiker av att sälja kopior av konst. Vill du ha din egen Mona Lisa eller Monets näckrosor? Inga problem.
Byn är om möjligt mer surrealistisk än Ernst tavlor. Alla världens antipiratbyråer kan dra något gammalt över sig. Här förfalskas friskt och ogenerat i alla tänkbara format. Jag ser inga Max Ernst, men jag är säker på att det går att ordna.
Ja, ärligt talat är jag säker på att det mesta går att ordna i 2008 års Kina. När jag några timmar senare samma eftermiddag går runt i ett köpcentrum och butikssäljarna drar i och ropar efter mig får jag aningen panik. Jag har läst boken, Välkommen till paradiset, nyligen och påverkats i den mån att jag faktiskt verkligen vill vara en så god turist det nu går att vara. Jag vill att de jag besöker ska tycka om mig. Men det gör de inte. Inte ens när jag köper det de vill sälja. De tycker bara om mina pengar.
Och varför skulle de? Av vilka anledningar skulle de se annorlunda på mig än på andra turister som kommer och prutar på kopior av märkesväskor, klockor och kläder? Också i köpcentrumet är det mesta kopior. Att bedöma någots värde känns omöjligt, onödigt och overkligt men ändå absolut nödvändigt på en plats där precis allting kostar. Och jag är en kopia av dem som shoppade här förra veckan. Mitt kreditkort funkar lika bra i Kina som i Stockholm.
Vi är på vernissage, bjudna av ett kreditkortsföretag som vill muta mig att fortsätta shoppa. Men vi får så mycket gratis vin vi vill ha så vi är glada. Vi dricker tills vi skäms. Och passar på att gruffa över att de inte bjuder på snacks.
Max Ernst genom tiderna är temat för utställningen. Vi gillar bäst de tidigare verken, dem som påminner om Dalí. Det är färgglatt och surrealistiskt. Lite som Bolibompa, säger kamrat Göran och vi skålar i gratisvinet för den här sortens Stockholmsvuxna aktiviteter – vuxenbolibompa.
Några veckor senare är jag i Dafen painting village i utkanten av Shenzhen. Jag har reseanpassat min klädsel och bär birkenstocksandaler, tights och en sliten oformlig blommig bomullsklänning. Här lever innehavarna av små pittoreska färgglada butiker av att sälja kopior av konst. Vill du ha din egen Mona Lisa eller Monets näckrosor? Inga problem.
Byn är om möjligt mer surrealistisk än Ernst tavlor. Alla världens antipiratbyråer kan dra något gammalt över sig. Här förfalskas friskt och ogenerat i alla tänkbara format. Jag ser inga Max Ernst, men jag är säker på att det går att ordna.
Ja, ärligt talat är jag säker på att det mesta går att ordna i 2008 års Kina. När jag några timmar senare samma eftermiddag går runt i ett köpcentrum och butikssäljarna drar i och ropar efter mig får jag aningen panik. Jag har läst boken, Välkommen till paradiset, nyligen och påverkats i den mån att jag faktiskt verkligen vill vara en så god turist det nu går att vara. Jag vill att de jag besöker ska tycka om mig. Men det gör de inte. Inte ens när jag köper det de vill sälja. De tycker bara om mina pengar.
Och varför skulle de? Av vilka anledningar skulle de se annorlunda på mig än på andra turister som kommer och prutar på kopior av märkesväskor, klockor och kläder? Också i köpcentrumet är det mesta kopior. Att bedöma någots värde känns omöjligt, onödigt och overkligt men ändå absolut nödvändigt på en plats där precis allting kostar. Och jag är en kopia av dem som shoppade här förra veckan. Mitt kreditkort funkar lika bra i Kina som i Stockholm.
Subscribe to:
Posts (Atom)
