Monday, April 27, 2009

om MR

Vanligtvis är jag enbart positivt inställd till fortbildningar, kurser och seminarier som jag förväntas gå på inom ramen för mitt jobb. Alltid lär jag mig något nytt, brukar jag tänka. Häromveckan var det dags för obligatorisk utbildning om mänskliga rättigheter. Och jag hade för omväxlings skull ingen aning om varför det skulle beröra mig eller vilken nytta jag skulle tänkas ha. Det var nära att jag avanmälde mig.

När vi inledningsvis skulle redogöra för hur frågorna berör oss i det dagliga arbetet svarade jag att jag faktiskt inte visste och inte trodde att det egentligen hade någon koppling till mina arbetsuppgifter. Jag jobbar ju med det övergripande, systemen.

Jag kunde inte haft mer fel. Tre timmar senare hade jag varit med om värsta aha-upplevelsen. De strukturer jag arbetar med har naturligtvis i högsta grad betydelse för mänskliga rättigheter. Och jag har alla möjligheter i världen att bidra till att dessa efterlevs i någon mån.

Mänskliga rättigheter må vara konstruerade och tyckas vara ett hopplock utan enhetlig filosofisk grund och förankring. Men de är samtidigt ett unikt exempel på hur stater kommit överens i grundläggande frågor om både det som varje människa har rätt till och det den aldrig ska behöva utsättas för. Då kanske det är rimligt att de är en mix av lite av varje.

På kursen fick vi i uppgift att fundera på fall där Sverige bryter mot någon av artiklarna. Artikel 24 föreskriver att alla har rätt till regelbunden BETALD ledighet. Och jag funderar på hur alla mina vänner egenföretagarna har det. De som jobbar uppdragsbaserat eller de som är lantbrukare till exempel. I Sverige finns närmare en miljon registrerade företag. Minst hälften av dem är ensamföretagare utan några anställda. Vem ger dem betald semester?

För att inte tala om alla studenter som ägnar ledigheterna åt att jobba exakt lagom mycket för att hamna precis under gränsen för återbetalning av studiemedel. Studenters mänskliga rättigheter kränks för övrigt under artikel 20 också i och med tvångsanslutningen till studentkårer.

Utomlands sägs bilden av Sverige vara att vi inte bara följer FN-konventionerna till punkt och pricka utan också att alla svenskar kan väckas mitt i natten och rabbla artiklar i nummerordning. Så är det knappast men jag har onekligen lärt mig något nytt. Numera har jag en favoritartikel. Tjugonian. Idag är en bra dag att slå upp den om du inte redan kan den.

Monday, April 20, 2009

om att köpa gjutjärnsgryta

Jag läser Johan Norbergs En perfekt storm om hur amerikanska husägare skuldsatte sig långt uppöver öronen och hur bostadsmarknaden trotsade naturlagarna – och Alan Greenspan.

Obama håller tal på Rapport. Han säger att han ser en ljusning. Han säger inget om att han har skaffat en allergivänlig valp åt döttrarna från en kennel och samveteskompenserar genom att göra donationer till Washingtons motsvarighet till Tassebo. Obama säger han att han tycker att folk ska få en lön som motsvarar det arbete de utför. Låter rimligt.

Det sägs att Hennes & Mauritz alltid går bra när det är lågkonjunktur. Men tydligen gäller även kvalitet för tillfället. The Economist spår att varumärken som andas kvalitet, slitstyrka och hög standard kommer att gå lysande under 2009. Vi sägs vara trötta på påkostade handväskor men gärna satsa på en Fjällräven kånken i hopp om att den är så tidlös att barnbarnen kommer tycka den är retro och helt inne även år 2062.

Jag är en förutsägbar prick. Om jag drar mig till minnes den senaste tidens inköp har de bestått av en hel del HM-prylar. Billiga linnen, färgglada tights och underkläder. Men jag har också shoppat träningsskor som jag räknar med ska hålla både sig och mina knän i fin form ett bra tag framöver. Jag kollade så att de håller för round housekick. Men jag tittade inte på prislappen. Det gjorde jag däremot när jag skulle inhandla våffeljärn och emaljgryta tidigare i veckan.

Farmors våffeljärn från 60-talet lade av tidigare under våren och jag fick pengar till ett nytt i present. Och jag har verkligen saknat en rejäl gryta för storkok. Med föresatsen att mina barnbarn självklart kommer att ha nytta av bådadera började jag jämföra. Våffeljärnet är beställt (bäst i test på Smartson). Grytan är desto svårare. Måste nog gå och provkänna på Åhléns först. Eller förlåt, jag menar i min lokala järnaffär. Den finaste grytan jag har idag köpte jag på Bjuvs järnaffärs konkursutförsäljning 2006.

Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete. Lär Johan Norberg ha sagt. Och jag klarar inte av all hoppfullhet som hopplösa verksamheters ägare utstrålar. Jag fixar inte att se folk gå starta egetkurs och öppna halvdana pyntaffärer, pizzerior och skönhetssalonger i Mörarp, Kågeröd och Bårslöv som alla ligger alldeles för nära Väla för att ha ett kundunderlag. Nu gäller det att stödköpa för glatta livet av dem som redan balanserar på gränsen. Köp för att stimulera världsekonomin. Köp personvagn, köp lokalproducerad getost, köp charterresa, köp mobiltelefon. Bara du köper.

Monday, April 6, 2009

om teknostress

Det ryktas att det är en mobiltelefonladdarstandard på gång. Jag tror det när jag ser det. Men jag välkomnar det. Det skulle lösa ett av alla dagliga irritationsmoment.

Jag har en egen bärbar dator och en jobbdator, en egen mobiltelefon och en jobbtelefon. Den sistnämnda kan jag använda privat om jag vill. Bara jag minns den privatkopplade pinkoden. Och bara jag minns att stänga telefonen och skriva in företagskoden så fort jag är i tjänst. Annars kommer inte den som slår det så kallat fasta jobbnumret fram och jag får smäll på fingrarna på grund av tillgänglighetspolicyn. Den som ringer till det så kallade mobilnumret kommer alltid fram, oavsett hur jag är inloggad. Kul när folk utan liv utanför jobbet ringer en på söndagsmorgonen, jättekul.

Det här gäller förstås bara om jag inte har använt den röststyrda hänvisningstjänsten. Den funkar sådär. Säger jag ”lunch till klockan tretton” så välartikulerat jag kan händer det ändå att folk som ringer får veta att jag är på semester till i oktober eller vabbar.

Med datorerna är det lite enklare men det ställer till en hel del problem att de har olika adaptrar och kablar som ser exakt likadana men absolut inte fungerar ihop med den andra. En adaptor väger ungefär hälften av vad datorn väger. Så om jag inte vill släpa hem jobbdator och adaptor i egen väska men ändå ha koll på jobbkorrespondensen kan jag använda webbmail.

Åtminstone om jag kommer ihåg att ta med mitt tjänsteidkort med chip och en liten dosa hem. De två i kombi kan alstra koder som krävs för att logga in. Privat har jag ärenden i två banker. De har två olika dosor med olika funktion för inloggning. Som om det inte räcker måste jag hålla isär kortkod, kontrollkod, signeringskod, engångskod, e-legitimationskod och bank-ID – och de olika dosorna som tycks ha tagit över mitt hem.

Sa jag förresten att det på jobbmobiltelefonräkningen står ett helt annat nummer än något av dem som står på mitt visitkort? Telefonen kan nås på tre nummer. Själv vill jag bara bli onåbar eftersom örat blir skållhett av att prata i telefonen vars headsetfjäder går sönder hela tiden.

Min hjärna har kortslutning – av telefonvärmen eller alla koder och dosor. Om det inte går att hitta en enkel standard önskar jag mig nån som går bredvid mig, drar en väska med alla tekniska tillbehör och kan alla mina koder – som jag inte får skriva ner ifall nån skulle stjäla min kalender – innantill. Kom igen alliansen, det behövs ju jobb. Personlig teknikassistent är det nya plusjobbet. Ska vi göra det avdragsgillt också?