om att landa mot asfalt

Det är måndag kväll och bussen far förbi precis när jag kommer ut från jobbet. Jag sätter lurarna i öronen för att promenera till nästa hållplats. Det är precis så patetiskt och melodramatiskt som det verkar. Mörkret faller. Laakso sjunger falskt om våndan över deprimerande saker som Västerbron kan få en att tänka på. Och jag inser att det är på Västerbron jag går. Då börjar jag gråta. Bara några kvarter bort sitter tre minderåriga häktade för att ha misshandlat en jämnårig till döds på en fest som ägde rum ytterligare några kvarter bort. Jag går och går och gråter och gråter.

Nu är det mer än tio år sedan jag kom till skolan en måndagsmorgon och fick veta att min klasskamrat hade mördats på skolgården av två av dem vi kände som hans vänner. Det var i november och varje år när det drar ihop sig mot höst minns jag ofrivilligt precis hur det var. Jag går på Västerbron och tänker att det är måndag och att i morse kom några till skolan och fick veta. De ska minnas varje höst, varje oktober.

Precis som då rapporterar medierna förfärat. Reinfeldt beklagar och säger sig vara oroad över den senaste tidens händelser som han kallar tonårsvåldet. När min skola var paralyserad 1994 talade man om videovåldet. Och statsministern har tveklöst fel, precis som politikerna hade då. Enligt Brottsförebyggande rådet finns ingen trend som tyder på ökat våld bland unga de senaste 20 åren. Tonåriga flickor utsätts inte för våld i någon större utsträckning alls. Det är pojkar. Och det är nästan utan undantag berusade pojkar med missbruk eller psykiska problem som utsätter andra pojkar för våld. Nästan undantagslöst är gatuvåldet, som till skillnad från sina hitte-på-kusiner är ett faktum att ta på största allvar, kopplat till alkoholintag. Ropen på ett regeringsprojekt: pojke skallar med rätta.

Flickor planerar för en kväll på stan för att undvika att råka illa ut. Inte för snygga underkläder eller för kort kjol, ingen väska som är lätt att rycka och om, gud förbjude, någon försöker ta nåt från dig: ge den allt den vill ha. Efter att en gång mirakulöst ha vunnit ett slagsmål mot en person som försökte stjäla min kamera är jag noggrann med att upprepa mitt mantra som kommit att symbolisera faran i att ge sig in i diskussion i en potentiellt våldsam situation: ge bort kameran. Det är ett billigt pris för att behålla livet.

Jag vet inte om pojken på Kungsholmen hade någon kamera att förhandla med förra lördagen. Och jag vet inte hur det känns att sitta i en cell på Kronoberg och begrunda en helg som kommit att förändra ens eget och många andras liv. Vad jag vet är att ytterligare ett huvud har landat mot höstlöv och asfalt för att för sista gången någonsin landa.