För inte så längesedan var jag på traditionell studentsittning. Det sjöngs visor, skålades och vi serverades kall mat. Allt som det brukar vara, helt enkelt. En av diskussionsfrågorna i det lika traditionellt studentikosa sånghäftet lydde:
”Pest eller kolera, vad väljer du? Springa broloppet skitfull eller skitnödig?” De flesta valde skitfull. Själv skulle jag välja att inte springa alls. Springa ligger inte för mig. För övrigt är broloppet nerlagt.
Ett par dagar senare åkte jag tåg och bläddrade i en av de typiska glansiga månadsmagasinen som riktar sig till modemedvetna kvinnor. Döm om min förvåning när jag stötte på broloppets uppföljare – stilettloppet som i sommar ska äga rum i Kungsträdgården.
Enligt arrangören, det flotta månadsmagasinet förstås, är loppet en succé i hela världen. Spektaklet går till så att deltagarna måste ha på sig skor med minst sju centimeter höga och max 1,5 centimeter breda klackar. Sen gäller det att snabbast springa 100 meter i dessa. Prissumman är 100 000 att shoppa kläder för.
Förra årets vinnare av Berlin stiletto run vann på 12 sekunder, dock på en sträcka om 80 meter. Undrar om de som ställe upp var skitfulla. Eller skitnödiga. Kanske bådadera.
Tuesday, February 27, 2007
Monday, February 26, 2007
om miljonären från grottan
Det är dags igen. Katalogerna gör morgontidningen dubbelt så tjock. Den som säger att boken är död och Internet har erövrat världen som enda kvarvarande informationskälla kan gå hem och lägga sig. Också i år kommer vi att köa natten till den 27e för att göra av med februarilönen.
Slående i årets kataloger är det digra utbudet av en, i Sverige ännu ganska ny och ouppmärksammad, grupp böcker. Den har smugit sig in under kategoriseringar som filosofi eller psykologi. I min favoritbokhandel i Bangkok hette hyllan self enrichment literature – självberikande litteratur. På den fanns böcker med fantastiska titlar. Ledaren i dig – hur du får vänner och makt och inflytande. Varför män inte har en aning och kvinnor alltid behöver fler par skor. Hur du slutar oroa dig och börjar leva.
Länge trodde jag att det var en icke-typisk svensk grej att läsa kvasipsykologiska böcker och drömma om lycka och framgång. Som jantelutheraner skulle vi inte gå på titlar som Hur du blir miljonär på en minut. Men döm om min förvåning.
För några år sedan blev en viss typ av självmotiverande böcker ändå populär hos oss. Bokserien som började med Män är från Mars, kvinnor är från Venus har sålt tills hyllorna gapat tomma. Nyss nämnda sägs finnas i var femtonde svensks bokhylla. Författaren John Gray behöver inte läsa miljonärsboken.
Jag bläddrade i den en gång. Jag fick ont i magen. Den ville lära mig att jag måste respektera när mannen drar sig tillbaks till grottan/sporten i tv-soffan/mecka i garaget. I gengäld skulle jag få nedfällda toasitsar, slipade köksknivar och, sist men inte minst, löfte om att mannen ska lyssna tålmodigt när jag berättar något och inte snegla på klockan. Tack som fan, John Gray.
På kurs för ett tag sedan träffade jag en norsk kvinna som undervisar på en universitetskurs i genusvetenskap. Hon berättade att hon har märkt att källkritik är en del som måste lyftas fram tydligare i utbildningarna numera. Information hämtad från Internet används allt för ofta av studenterna utan att de för den skull granskar avsändare och budskap. Därför uppmuntrar hon sina studenter att aktivt själva söka litteratur och att kritiskt granska densamma. Och valet är lika viktigt som slutsatserna, det funkar inte med vilken reabok som helst:
- Alla som använder John Grays böcker får underkänt. Han kan stanna i sin grotta.
Slående i årets kataloger är det digra utbudet av en, i Sverige ännu ganska ny och ouppmärksammad, grupp böcker. Den har smugit sig in under kategoriseringar som filosofi eller psykologi. I min favoritbokhandel i Bangkok hette hyllan self enrichment literature – självberikande litteratur. På den fanns böcker med fantastiska titlar. Ledaren i dig – hur du får vänner och makt och inflytande. Varför män inte har en aning och kvinnor alltid behöver fler par skor. Hur du slutar oroa dig och börjar leva.
Länge trodde jag att det var en icke-typisk svensk grej att läsa kvasipsykologiska böcker och drömma om lycka och framgång. Som jantelutheraner skulle vi inte gå på titlar som Hur du blir miljonär på en minut. Men döm om min förvåning.
För några år sedan blev en viss typ av självmotiverande böcker ändå populär hos oss. Bokserien som började med Män är från Mars, kvinnor är från Venus har sålt tills hyllorna gapat tomma. Nyss nämnda sägs finnas i var femtonde svensks bokhylla. Författaren John Gray behöver inte läsa miljonärsboken.
Jag bläddrade i den en gång. Jag fick ont i magen. Den ville lära mig att jag måste respektera när mannen drar sig tillbaks till grottan/sporten i tv-soffan/mecka i garaget. I gengäld skulle jag få nedfällda toasitsar, slipade köksknivar och, sist men inte minst, löfte om att mannen ska lyssna tålmodigt när jag berättar något och inte snegla på klockan. Tack som fan, John Gray.
På kurs för ett tag sedan träffade jag en norsk kvinna som undervisar på en universitetskurs i genusvetenskap. Hon berättade att hon har märkt att källkritik är en del som måste lyftas fram tydligare i utbildningarna numera. Information hämtad från Internet används allt för ofta av studenterna utan att de för den skull granskar avsändare och budskap. Därför uppmuntrar hon sina studenter att aktivt själva söka litteratur och att kritiskt granska densamma. Och valet är lika viktigt som slutsatserna, det funkar inte med vilken reabok som helst:
- Alla som använder John Grays böcker får underkänt. Han kan stanna i sin grotta.
Monday, February 19, 2007
om att smaka på gröten
Jag visste att jag skulle kräkas om jag åt gröt. Det sa jag också. Men Gunnel, som var en mattant i ordets mest traditionella bemärkelse, tog ingen notis om det.
- Duuu ska smaaaka på gröööten, sa hon på sin obevekliga finlandssvenska som inte lämnade utrymme för förhandling.
Jag dröjde mig kvar länge vid bordet. Bara den mjölkblandade risgrötlukten fick det att köra i magen. Jag hade försökt fylla tallriken med endast den tjocka, syntetiskt doftande fabriksproducerade saftsåsen men Gunnels ögon hade nått mig och jag hade tvingats korrigera. Göra om och göra rätt enligt Gunnel. En rejäl slev gröt mitt i tallriken. Saftsåsen stänkte. Gröten dallrade när jag gick till bordet där delar av klassen redan slagit sig ner.
En del hade redan hunnit lämna matsalen när Gunnel kom tillbaks till bordet och trappade upp sina påtryckningar för att jag skulle smaka.
- Jag kommer att kräkas, sa jag.
- Duu ska smaaaka, sa Gunnel.
Så jag smakade. Gröten växte i munnen och när jag försökte svälja gick det nästan inte. det var som om halsen sa nej nej nej samtidigt som maginnehållet höll med. Gröt och morgonens frukost hamnade på bordet.
- Jaaa, då kan du gååå då, sa Gunnel och gav mig en servett.
Jag visste att jag skulle kräkas om jag åt gröt och det hade jag förklarat. Men vuxna tror inte alltid på barn. Som liten var jag inte säker på att matsalspersonal var människor. Deras självpåtagna uppgift att sätta sig över elever framstod närmare som engelsk internatskoleuppfostran.
Självklart var jag bortskämd. Jag behövde aldrig äta upp ärtorna hemma när jag var liten. Kom saken ens på tal hotade jag att ringa BRIS. Så här i efterhand kan det tyckas vettigt att barn ska smaka på maten, men frågan är till vilket pris. Ska en princip gå före att lita på att också barn vet vad de trivs och inte trivs med?
För allt för många barn är det dock en fråga om hunger snarare än trivsel. I landets skolmatsalar sägs det gå åt dubbelt så mycket mat på måndagar och fredagar som under resten av veckodagarna. Den som inte får tillräckligt med mat, eller bra mat, hemma på helgerna lär sig tidigt att fylla på förråden när tillfälle ges.
För många kanske Gunnel var fantastisk och gröten det godaste på hela året. Tur att jag tog så lite. Då räckte det ju åt fler.
- Duuu ska smaaaka på gröööten, sa hon på sin obevekliga finlandssvenska som inte lämnade utrymme för förhandling.
Jag dröjde mig kvar länge vid bordet. Bara den mjölkblandade risgrötlukten fick det att köra i magen. Jag hade försökt fylla tallriken med endast den tjocka, syntetiskt doftande fabriksproducerade saftsåsen men Gunnels ögon hade nått mig och jag hade tvingats korrigera. Göra om och göra rätt enligt Gunnel. En rejäl slev gröt mitt i tallriken. Saftsåsen stänkte. Gröten dallrade när jag gick till bordet där delar av klassen redan slagit sig ner.
En del hade redan hunnit lämna matsalen när Gunnel kom tillbaks till bordet och trappade upp sina påtryckningar för att jag skulle smaka.
- Jag kommer att kräkas, sa jag.
- Duu ska smaaaka, sa Gunnel.
Så jag smakade. Gröten växte i munnen och när jag försökte svälja gick det nästan inte. det var som om halsen sa nej nej nej samtidigt som maginnehållet höll med. Gröt och morgonens frukost hamnade på bordet.
- Jaaa, då kan du gååå då, sa Gunnel och gav mig en servett.
Jag visste att jag skulle kräkas om jag åt gröt och det hade jag förklarat. Men vuxna tror inte alltid på barn. Som liten var jag inte säker på att matsalspersonal var människor. Deras självpåtagna uppgift att sätta sig över elever framstod närmare som engelsk internatskoleuppfostran.
Självklart var jag bortskämd. Jag behövde aldrig äta upp ärtorna hemma när jag var liten. Kom saken ens på tal hotade jag att ringa BRIS. Så här i efterhand kan det tyckas vettigt att barn ska smaka på maten, men frågan är till vilket pris. Ska en princip gå före att lita på att också barn vet vad de trivs och inte trivs med?
För allt för många barn är det dock en fråga om hunger snarare än trivsel. I landets skolmatsalar sägs det gå åt dubbelt så mycket mat på måndagar och fredagar som under resten av veckodagarna. Den som inte får tillräckligt med mat, eller bra mat, hemma på helgerna lär sig tidigt att fylla på förråden när tillfälle ges.
För många kanske Gunnel var fantastisk och gröten det godaste på hela året. Tur att jag tog så lite. Då räckte det ju åt fler.
Monday, February 12, 2007
om jungfrufödsel
Förälder till fem utan att någonsin ha kommit i närheten av någon av det motsatta könet. Låter det som en omöjlighet? Börjar du tänka i banor om att det rör sig om någon som donerat sperma eller ägg? Eller funderar du på om Jesus kanske hade fyra hittills okända syskon (Nej förresten, Maria var ju sambo med Josef som kan ha partydrogat henne utan att hon minns det).
Storyn handlar inte om någon eller något av ovanstående utan om Flora, en kvinna i bästa ålder, bosatt i Chester i Storbritannien som nyligen efter åtta månaders graviditet fick fem bebisar.
Det handlar dessvärre dock inte om några människobarn. Flora är varan. Om än den första av sin art som har lyckats med konststycket att fortplanta sig asexuellt genom så kallad partenogenes jungfrufödsel. Det sägs finnas 70 arter som ensamma besitter förmågan att bli såväl mamma som pappa till sina barn. Dessvärre är människan inte en av dem.
I somras rapporterade medierna friskt om det samkönade andparet i Malmö. Två gräsandshanar hade slagit dank i en park. Folk sökte ihärdigt förklara det oförklarliga genom att antingen relatera till det mänskliga beteendet och människans påverkan på naturen som skulle ha bidragit till störningar i det NATURLIGA mönstret/beteendet eller genom att i FÖRSTÅENDE ordalag förklara att det också i naturen förekommer variation i form av homosexualitet.
För mig är det ointressant. Jag behöver inte veta något om jämförelser av hjärnbiologin, hormonnivåer i någon enskild kroppsdel eller försök till förklaringar av olika individers preferenser. Varför inte bara inrätta världen som en plats som rymmer alla och där ingen lider risk för strukturell diskriminering?
Sen kan herr och fru kärnfamilj-hetero-Svensson terrortelefonera Ring P1 hur mycket de vill och orkar för att basunera ut för svenska folket om vad som är NATURLIGT eller ej. Flora klarar sig fint, det är jag säker på. Varanbebbarna kommer inte att bli vare sig störda eller annorlunda andra varaner av att växa upp med en mönsterförälder som Flora.
Valerie Solanas dansar i sin himmel vid blotta tanken på kvinnor som Flora. Det är jag säker på. En smärre tidsfråga är det innan män överhuvudtaget inte behövs längre, misstänker jag att hon radikalt skulle påstå, dinglande med benen från sitt fluffiga moln. Skulle det dröja, eller inte bli av önskar jag mig personligen att män inom kort kommer att kunna föda barn. Och amma.
Storyn handlar inte om någon eller något av ovanstående utan om Flora, en kvinna i bästa ålder, bosatt i Chester i Storbritannien som nyligen efter åtta månaders graviditet fick fem bebisar.
Det handlar dessvärre dock inte om några människobarn. Flora är varan. Om än den första av sin art som har lyckats med konststycket att fortplanta sig asexuellt genom så kallad partenogenes jungfrufödsel. Det sägs finnas 70 arter som ensamma besitter förmågan att bli såväl mamma som pappa till sina barn. Dessvärre är människan inte en av dem.
I somras rapporterade medierna friskt om det samkönade andparet i Malmö. Två gräsandshanar hade slagit dank i en park. Folk sökte ihärdigt förklara det oförklarliga genom att antingen relatera till det mänskliga beteendet och människans påverkan på naturen som skulle ha bidragit till störningar i det NATURLIGA mönstret/beteendet eller genom att i FÖRSTÅENDE ordalag förklara att det också i naturen förekommer variation i form av homosexualitet.
För mig är det ointressant. Jag behöver inte veta något om jämförelser av hjärnbiologin, hormonnivåer i någon enskild kroppsdel eller försök till förklaringar av olika individers preferenser. Varför inte bara inrätta världen som en plats som rymmer alla och där ingen lider risk för strukturell diskriminering?
Sen kan herr och fru kärnfamilj-hetero-Svensson terrortelefonera Ring P1 hur mycket de vill och orkar för att basunera ut för svenska folket om vad som är NATURLIGT eller ej. Flora klarar sig fint, det är jag säker på. Varanbebbarna kommer inte att bli vare sig störda eller annorlunda andra varaner av att växa upp med en mönsterförälder som Flora.
Valerie Solanas dansar i sin himmel vid blotta tanken på kvinnor som Flora. Det är jag säker på. En smärre tidsfråga är det innan män överhuvudtaget inte behövs längre, misstänker jag att hon radikalt skulle påstå, dinglande med benen från sitt fluffiga moln. Skulle det dröja, eller inte bli av önskar jag mig personligen att män inom kort kommer att kunna föda barn. Och amma.
Monday, February 5, 2007
om hälsoeffekterna av att vara en social prick
Jag gillar tester. Såna som säger: Om du vore en filmstjärna skulle du vara Hugh Grant. Av Europas städer är du som Istanbul. Bland politiker funkar du mest som Bill Clinton. När jag var yngre gällde Seriestarlet och andra tonårstidningar med: Finn husdjuret som passar dig bäst. Vilket stjärntecken bör din partner ha?
För någon vecka sedan hittade ett mer omfattande personlighetstest på Internet. Också sådana bör väl tas med en nypa salt men resultatet gick inte att blunda för. Det visade att jag mer än något annat är utåtriktad, pratsam, högljudd, uppmärksamhetskrävande och nyfiken samt gillar stora fester.
Kunde inte ha sagt det bättre själv samtidigt som jag försöker låta bli att tänka på baksidorna med att vara så social.
Särskilt länge behövde jag inte ha dåligt samvete. Harvardforskare har följt sjutusen personer under en tioårsperiod. De som var mest utåtriktade och hade starka sociala band levde betydligt längre. Under den studerade perioden var det tre gånger mer sannolikt att de som levde isolerat och utan så mycket umgänge skulle dö. Sen drog forskarna en parallell till allt det där som vi har dåligt samvete över. Äta vitt bröd, röka, inte träna, frossa i lösviktsgodis och dricka vin.
Bland de deltagare i studien som hade sämre levnadsvanor men ändå mycket sociala kontakter var risken att dö markant mindre än för de renlevnadsmänniskor som inte har så starka relationer till andra. Svart på vitt alltså: det är bättre för hälsan att äta praliner och få sig ett gott skratt med en god vän än att i sin ensamhet träna på gym, äta fiberbulle utan smör och knapra morötter.
För den som inte är övertygad om att jag kommer att leva långt längre än till hundra; en enskild studie säger väl ingenting, eller? Nej, men då har jag en till!
Några andra forskare lät smitta ungefär 300 frivilliga personer med förkylningsvirus. De som uppgav sig ha en mångfald sociala kontakter blev förkylda i begränsad utsträckning och bekämpade också sjukdomen fyra gånger bättre än de som hade få kompisar. Mest anmärkningsvärt var att de med starka sociala band fick lägre virusnivåer och producerade mindre slem än övriga. Slutsatsen? Snoriga människor är mindre utåtriktade och sociala.
Peppar peppar. Ta i trä. Ännu har jag klarat mig utan såväl vinterförkylning som kräksjuka i år. Snoret lyser med sin frånvaro. Må det fortsätta så. Jag tror jag ringer över en kompis på direkten.
För någon vecka sedan hittade ett mer omfattande personlighetstest på Internet. Också sådana bör väl tas med en nypa salt men resultatet gick inte att blunda för. Det visade att jag mer än något annat är utåtriktad, pratsam, högljudd, uppmärksamhetskrävande och nyfiken samt gillar stora fester.
Kunde inte ha sagt det bättre själv samtidigt som jag försöker låta bli att tänka på baksidorna med att vara så social.
Särskilt länge behövde jag inte ha dåligt samvete. Harvardforskare har följt sjutusen personer under en tioårsperiod. De som var mest utåtriktade och hade starka sociala band levde betydligt längre. Under den studerade perioden var det tre gånger mer sannolikt att de som levde isolerat och utan så mycket umgänge skulle dö. Sen drog forskarna en parallell till allt det där som vi har dåligt samvete över. Äta vitt bröd, röka, inte träna, frossa i lösviktsgodis och dricka vin.
Bland de deltagare i studien som hade sämre levnadsvanor men ändå mycket sociala kontakter var risken att dö markant mindre än för de renlevnadsmänniskor som inte har så starka relationer till andra. Svart på vitt alltså: det är bättre för hälsan att äta praliner och få sig ett gott skratt med en god vän än att i sin ensamhet träna på gym, äta fiberbulle utan smör och knapra morötter.
För den som inte är övertygad om att jag kommer att leva långt längre än till hundra; en enskild studie säger väl ingenting, eller? Nej, men då har jag en till!
Några andra forskare lät smitta ungefär 300 frivilliga personer med förkylningsvirus. De som uppgav sig ha en mångfald sociala kontakter blev förkylda i begränsad utsträckning och bekämpade också sjukdomen fyra gånger bättre än de som hade få kompisar. Mest anmärkningsvärt var att de med starka sociala band fick lägre virusnivåer och producerade mindre slem än övriga. Slutsatsen? Snoriga människor är mindre utåtriktade och sociala.
Peppar peppar. Ta i trä. Ännu har jag klarat mig utan såväl vinterförkylning som kräksjuka i år. Snoret lyser med sin frånvaro. Må det fortsätta så. Jag tror jag ringer över en kompis på direkten.
Subscribe to:
Posts (Atom)
