”Alltså. Ska det vara så här?” Säger jag tydligen ganska ofta. Min kollega har börjat påpeka det och fnissar varje gång om att jag måste ta över Plus när Sverker går i pension. Inte mig emot.
Vi kan säga att jag redan börjat öva. Häromdagen mejlade jag ett stort läkemedelsföretag efter att ha läst en artikel: ”Jag undrar vad som sker på fronten utveckling av p-piller för den svenska marknaden. Har tidigare läst om att ni bland annat har ett garanterat blödningsfritt piller på väg. Hur går det? Hur ser tidsplanen ut?”
De svarade: ”Vi har inget sådant preparat som är godkänt i Sverige. Hoppas att du fick svar på din fråga.” Alla som tycker att jag fick svar på någon enda av mina frågor, räck upp handen nu. (Alltså. Ska det vara så här?)
Om mens vore något som drabbade män är jag övertygad om att det redan funnits ofarliga och biverkningsfria läkemedel som helt eliminerade åbäket men ändå möjliggjorde full kontroll över eventuell graviditetsrisk. Eller också hade mens varit avdramatiserat och det var fullkomligt naturligt att en vecka i månaden gå runt med blodiga kläder utan minsta skam. Alla stolar i alla offentliga lokaler skulle ha blodfläckar. Jag tror mest på det förstnämnda. Men nu råkar mens vara nåt som drabbar kvinnor. Och mens är skabbigt och äckligt, förknippat med tråk och ofrihet.
De sannolikt mansstyrda mensskyddsföretagen må uppfinna vilket sidenliknande ytskikt med bladguld och strass de vill för den blå låtsasmensen i tv-reklamen. Men jag har inte hittat nån enda variant som funkar utan problem på den riktiga röda varan.
Jag börjar misstänka att jag är felkonstruerad för det finns inga bindor eller trosskydd som sitter i min trosa som i reklamen. Allt åker alltid på sned. Hur präktiga mormorstrosor jag än tar på mig. Och jag är less på tamponger som jag måste ställa mobilalarmet för att minnas att byta i rätt tid för att undvika följdsjukdomar. (Alltså. Ska det vara så här?)
Jag vill gå så långt att jag hävdar att mens bland de större hoten mot kvinnors fria sexualitet OCH generella frihet i livet. Mensen är en tung fotboja. Ständigt måste vi ha koll på den av en eller annan anledning. Sex är för de flesta uteslutet när tant röd är på besök. De p-piller som funkar någorlunda bra för att förhindra skräpet ger biverkningar.
Om vi räknar med att kvinnor har mens i fem dagar varje månad under 35 år innebär det att vi kommer att ha mens i nästan sex år av våra liv. Så här kan det verkligen inte vara rimligt att det ska vara år 2009. Mensen ska förpassas dit den hör hemma en gång för alla – till Sverkers soptunna.
Monday, March 30, 2009
Monday, March 23, 2009
om smak
I februari fick jag ett infall och gick till vaccinationsmottagningen för att låta mig influensavaccineras. För två ynka hundralappar skulle jag försäkra mig om att förbli kry under de kommande veckornas viktiga möten. Men det blev inget med det. På grund av min allergi avrådde två läkare. De utlovade dessutom att på en så ung och frisk person som jag skulle flunsan inte ta särskilt hårt ändå om jag ens fick den.
Övertalad gick jag därifrån, lätt irriterad över deras sista kommentar: du sparar ju ett par hundra nu. Som om det var en pengafråga.
Jag åkte på jobbresa till Umeå. Sen fick jag flunsan. Jag hade feber i en vecka. I nästan tre veckor var jag en zombie och hostade slem. Jag missade en resa och min barndomskompis bröllop. Tillbaks på jobbet kunde jag inte koncentrera mig på en vecka. Men värst av allt. Jag förlorade lukt- och smaksinnet i två veckor.
Jag kanske låter otålig och rastlös. Det är jag säkert. Men smak och lukt ska aldrig förringas. Jag har uppriktigt sagt aldrig varit så nära att ringa psyket som de här veckorna. Och mitt nitiska googlande gjorde inte saken bättre. Jag läste om en man som förlorat lukt och smak permanent. Han skrev att han hellre förlorat ena ögat.
Att stå i badrummet och inte veta om jag satt på deo eller ej. Att inte kunna avgöra om matportionen som stått i kylen några dagar är hälsovådlig. Det är sånt jag aldrig förr reflekterat över.
Jag funderade på om det skulle gå att få en personlig assistent. Och på vad i världen som möjligen skulle kunna ge nån form av glädje när jag bara skulle äta havregrynsgröt resten av livet.
Smak och lukt är – tacka herren – tillbaka nu, om än ej med full kraft. Och jag tänker på alla klyschor som formulerats. Glädjas åt det lilla. I was blind but now I see. Man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Det är nåt närmast religiöst över att känna lukten av avgaser, smaken av frukostfil och lukten av rök utanför entrén till jobbet. Det låter kanske absurt, men jag blev så oerhört lycklig av att komma in på toaletten efter någon som gjort stordåd.
Hädanefter ska jag bara äta sånt jag tycker om. Aldrig truga i mig nåt för sakens skull. Och så överväger jag att starta en fond. Måste se till att mina tillgångar testamenteras till lukt- och smakforskningen. I höst är det jag som kedjar fast mig på vaccinationsmottagningen tills jag får en spruta.
Övertalad gick jag därifrån, lätt irriterad över deras sista kommentar: du sparar ju ett par hundra nu. Som om det var en pengafråga.
Jag åkte på jobbresa till Umeå. Sen fick jag flunsan. Jag hade feber i en vecka. I nästan tre veckor var jag en zombie och hostade slem. Jag missade en resa och min barndomskompis bröllop. Tillbaks på jobbet kunde jag inte koncentrera mig på en vecka. Men värst av allt. Jag förlorade lukt- och smaksinnet i två veckor.
Jag kanske låter otålig och rastlös. Det är jag säkert. Men smak och lukt ska aldrig förringas. Jag har uppriktigt sagt aldrig varit så nära att ringa psyket som de här veckorna. Och mitt nitiska googlande gjorde inte saken bättre. Jag läste om en man som förlorat lukt och smak permanent. Han skrev att han hellre förlorat ena ögat.
Att stå i badrummet och inte veta om jag satt på deo eller ej. Att inte kunna avgöra om matportionen som stått i kylen några dagar är hälsovådlig. Det är sånt jag aldrig förr reflekterat över.
Jag funderade på om det skulle gå att få en personlig assistent. Och på vad i världen som möjligen skulle kunna ge nån form av glädje när jag bara skulle äta havregrynsgröt resten av livet.
Smak och lukt är – tacka herren – tillbaka nu, om än ej med full kraft. Och jag tänker på alla klyschor som formulerats. Glädjas åt det lilla. I was blind but now I see. Man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Det är nåt närmast religiöst över att känna lukten av avgaser, smaken av frukostfil och lukten av rök utanför entrén till jobbet. Det låter kanske absurt, men jag blev så oerhört lycklig av att komma in på toaletten efter någon som gjort stordåd.
Hädanefter ska jag bara äta sånt jag tycker om. Aldrig truga i mig nåt för sakens skull. Och så överväger jag att starta en fond. Måste se till att mina tillgångar testamenteras till lukt- och smakforskningen. I höst är det jag som kedjar fast mig på vaccinationsmottagningen tills jag får en spruta.
Monday, March 16, 2009
om skillnaden mellan blodpudding och ipods
Jag lever gott och fint. Jag har i princip bara i-landsproblem. Som att välja färg på ipod. Jag hör mig själv stå i affären och säga att jag inte vet om lila funkar. För jag har ju röd vinterkappa. Snart är det förvisso vår. Men jag kan ju rimligen inte ha någon ANING om vad jag ska ha för vårjacka redan.
Hade någon spelat in konversationen mellan mig och min vän där i affären hade den redan legat på youtube (den kanske ligger där, hemska tanke.) Butiksförsäljaren har säkert underhållit sin vänkrets med att återge oss. Eller inte. Han kanske är avtrubbad av att höra sånt varje dag. Sen ser jag Mammut. Och jag minns inte senast jag blev så berörd av en film. Om jag nånsin blivit det. Det här är något helt annat. Det är alldeles för nära mig och mitt liv. I filmens början rumlar den lyckliga familjen runt på en fantastisk röd jättekudde i sin vita lägenhet. En sån kudde skulle göra sig framför min kakelugn. Tänker jag.
I filmens slutscen syns kudden igen. Och jag äcklas. Jag vill sälja min lägenhet med kakelugnen och alla ägodelar. Jag vill bli moder Theresa junior. Det är så påtagligt hur alla i filmen gör fel också när de vill göra rätt. Män är djur. Vita män är värst. Vita kvinnor är inte långt efter. Ändå är det den vite mannen som är den enda som kommer undan i filmen. Varför kommer HAN undan? Det bankar och slår i mitt huvud fortfarande en månad efter att jag sett filmen. När jag går på stan och lyssnar på filmmusiken i min ipod.
Den här vintern märker jag för första gången i livet i min egen vardag hur snabbt och tydligt klasskillnaderna ökar. Handeln rapporterar att försäljningssiffrorna för blodpudding och korv stiger. Jag har sett tre välutbildade bostadsrättsinnehavare bli arbetslösa på en och samma vecka. Och samtidigt fläskas det på som aldrig förr vid alla konferensmiddagar jag bjuds på. Det serveras pilgrimsmussla och råbiff. Det uppgraderas till sviter när jag bor på hotell. När jag checkar ut får jag värdebevis så att jag ska lockas att komma snart igen, också som privatperson. Det är så oerhört tydlig skillnad mellan dem som har och inte har – ipods och annat.
Hur var det då, var det svårt att välja färg och så? Undrar min kompis när jag säger att jag köpt en ipod. Färgen är det första hon tänker på. Vi är så lika, så moderna, så bortskämda.
Hade någon spelat in konversationen mellan mig och min vän där i affären hade den redan legat på youtube (den kanske ligger där, hemska tanke.) Butiksförsäljaren har säkert underhållit sin vänkrets med att återge oss. Eller inte. Han kanske är avtrubbad av att höra sånt varje dag. Sen ser jag Mammut. Och jag minns inte senast jag blev så berörd av en film. Om jag nånsin blivit det. Det här är något helt annat. Det är alldeles för nära mig och mitt liv. I filmens början rumlar den lyckliga familjen runt på en fantastisk röd jättekudde i sin vita lägenhet. En sån kudde skulle göra sig framför min kakelugn. Tänker jag.
I filmens slutscen syns kudden igen. Och jag äcklas. Jag vill sälja min lägenhet med kakelugnen och alla ägodelar. Jag vill bli moder Theresa junior. Det är så påtagligt hur alla i filmen gör fel också när de vill göra rätt. Män är djur. Vita män är värst. Vita kvinnor är inte långt efter. Ändå är det den vite mannen som är den enda som kommer undan i filmen. Varför kommer HAN undan? Det bankar och slår i mitt huvud fortfarande en månad efter att jag sett filmen. När jag går på stan och lyssnar på filmmusiken i min ipod.
Den här vintern märker jag för första gången i livet i min egen vardag hur snabbt och tydligt klasskillnaderna ökar. Handeln rapporterar att försäljningssiffrorna för blodpudding och korv stiger. Jag har sett tre välutbildade bostadsrättsinnehavare bli arbetslösa på en och samma vecka. Och samtidigt fläskas det på som aldrig förr vid alla konferensmiddagar jag bjuds på. Det serveras pilgrimsmussla och råbiff. Det uppgraderas till sviter när jag bor på hotell. När jag checkar ut får jag värdebevis så att jag ska lockas att komma snart igen, också som privatperson. Det är så oerhört tydlig skillnad mellan dem som har och inte har – ipods och annat.
Hur var det då, var det svårt att välja färg och så? Undrar min kompis när jag säger att jag köpt en ipod. Färgen är det första hon tänker på. Vi är så lika, så moderna, så bortskämda.
Monday, March 9, 2009
om konst
Debatten pågår som bäst kring vem som ska betala klottersaneringen efter att konstnären bakom pseudonymen NUG trashade en tunnelbanevagn. Kulturministern förfäras och Konstfacks rykte har för andra gången på kort tid tufsats i kanten efter att filmningen av incidenten dessutom har godkänts som ett examensarbete.
NUG skriver på sin blogg att om det är så dyrt att sanera – skit i det då, låt grafittin vara kvar. Han har en poäng där. För när blir det egentligen orimligt att lägga skattepengar på sisyfossanering istället för god mat åt åldringar eller skolböcker åt barn bara för att det principiellt inte ska vara obeställd konst på offentliga platser?
Så har förstås frågan om vad som egentligen är konst kommit att debatteras lika länge och detaljerat som städfrågan. Alla har en åsikt, vilket i sig känns som ett fantastiskt lyft för kulturdebatten. När senast diskuterades konstpolitik vid fikaborden på vårdboendet eller på verkstaden?
För egen del har jag svårt att förstå det roliga med att spreja sprejburk. Men ännu svårare har jag för det som kallas videokonst. Jag tänker på en installation jag såg i Liverpool för många år sedan. En man klädde på sig lager på lager på lager tills han svettades något enormt. Då klädde han av sig naken. Och så på med kläderna, av med kläderna om och om igen. Jag blev irriterad och förstod aldrig poängen. Men det faktum att jag minns filmen så väl kanske innebär att den trots allt gjorde intryck.
Bortsett från vad som är konst eller ej så hade SL faktiskt inte beställt några sprejburksdekorationer av tunnelbanevagnen. Än mindre någon krossad ruta. Det är det sannolikt få fastighetsägare som gör. Å andra sidan är det väl betydligt bättre att NUG sprejar allmännytta än privat egendom som enskilda individer har sparat ihop till och inte på egen hand har råd att betala städning av.
I förra veckans avsnitt av en ny favoritserie, Sarah Silverman show, avslöjades en komplott i snabbköpet. Det är samma företag som står bakom försäljningen av de fettfria chipsen som man blir dålig i magen av, diarrémedicin och toalettpapper.
Jag gissar att NUG egentligen inte alls är konstnär. Han jobbar säkert egentligen för saneringsföretaget Klottrets Fiende No 1.
NUG skriver på sin blogg att om det är så dyrt att sanera – skit i det då, låt grafittin vara kvar. Han har en poäng där. För när blir det egentligen orimligt att lägga skattepengar på sisyfossanering istället för god mat åt åldringar eller skolböcker åt barn bara för att det principiellt inte ska vara obeställd konst på offentliga platser?
Så har förstås frågan om vad som egentligen är konst kommit att debatteras lika länge och detaljerat som städfrågan. Alla har en åsikt, vilket i sig känns som ett fantastiskt lyft för kulturdebatten. När senast diskuterades konstpolitik vid fikaborden på vårdboendet eller på verkstaden?
För egen del har jag svårt att förstå det roliga med att spreja sprejburk. Men ännu svårare har jag för det som kallas videokonst. Jag tänker på en installation jag såg i Liverpool för många år sedan. En man klädde på sig lager på lager på lager tills han svettades något enormt. Då klädde han av sig naken. Och så på med kläderna, av med kläderna om och om igen. Jag blev irriterad och förstod aldrig poängen. Men det faktum att jag minns filmen så väl kanske innebär att den trots allt gjorde intryck.
Bortsett från vad som är konst eller ej så hade SL faktiskt inte beställt några sprejburksdekorationer av tunnelbanevagnen. Än mindre någon krossad ruta. Det är det sannolikt få fastighetsägare som gör. Å andra sidan är det väl betydligt bättre att NUG sprejar allmännytta än privat egendom som enskilda individer har sparat ihop till och inte på egen hand har råd att betala städning av.
I förra veckans avsnitt av en ny favoritserie, Sarah Silverman show, avslöjades en komplott i snabbköpet. Det är samma företag som står bakom försäljningen av de fettfria chipsen som man blir dålig i magen av, diarrémedicin och toalettpapper.
Jag gissar att NUG egentligen inte alls är konstnär. Han jobbar säkert egentligen för saneringsföretaget Klottrets Fiende No 1.
Monday, March 2, 2009
om längtar efter republik
Nu söker jag politisk asyl i Finland. Terve Suomi! Hej Finland! Med tanke på svenska folkets aldrig sinande rojalistiska förkärlek lär det inte precis vara kö vid finska ambassaden. Monarkistödet har ökat kraftigt under hela min livstid. När frågan började mätas vid 70-talets mitt låg stödet för monarkin på runt 65 procent. Nu är det fler än var femte som vill behålla monarkin.
Inte ens då kungen trampade djupt ner i det sydostasiatiska klaveret och kallade Brunei för ”ett mer öppet land än man kan tänka sig” sjönk svenska folkets krampaktiga tag om monarkin. Och det är väl nånstans ungefär här som jag inte känner igen mig i det land där reflektion, transparens och delaktighet brukar råda. Eller är det rent av så att om man själv, som kungen, är en produkt av en uråldrig och omodern tradition har svårt att reflektera självständigt och skilja på demokrati och diktatur?
Men kungen är i gott förvirrat sällskap. För ett par år sedan intervjuade jag ordföranden i föreningen, Förenade monarkister. Han tyckte att det var olämpligt att kungabarnen gifte sig med annat än prinsar och prinsessor. Victoria borde ha letat i tyska furstehus snarare än i Ockelbo menade han. Dessutom kunde (eller ville?) han inte svara på om republik eller diktatur var att föredra. Jag drömde om Finland.
Dagen då Victorias förlovning offentliggjordes vaknade jag med feber, hosta och halsont. Jag är övertygad om att det var kroppens sätt att säga ifrån och reagera på icke-nyheten. Kroppen visste att dagen skulle föra med sig obehagligheter som allmänt tyckande om vilket efternamn makarna ska ha och vad det ska bli för möhippa på bästa sändningstid.
Jag skäms när nyhetsprogrammen intervjuar Ahmed i Karlskoga, Lina i Tensta och Jörgen i Hässleholm om vad de tycker om bröllopet. Vad har de med saken att göra? Och hur orkar de bry sig? Kan inte Victoria bara få gifta sig med vem hon vill när hon vill? Tänk om hon egentligen helst ville gifta sig borgerligt på lunchrasten en tisdag?
Istället borde medierna ägna sig åt att kritiskt granska monarkin som fenomen och fråga sig vad dess blotta existens står för i ett av världens i övrigt modernaste länder 2009. Jag skulle så gärna ha möjlighet att välja statsöverhuvud. Jag skulle kanske rent av rösta på Victoria om hon ställde upp som presidentkandidat. Till dess, Terve Suomi!
Inte ens då kungen trampade djupt ner i det sydostasiatiska klaveret och kallade Brunei för ”ett mer öppet land än man kan tänka sig” sjönk svenska folkets krampaktiga tag om monarkin. Och det är väl nånstans ungefär här som jag inte känner igen mig i det land där reflektion, transparens och delaktighet brukar råda. Eller är det rent av så att om man själv, som kungen, är en produkt av en uråldrig och omodern tradition har svårt att reflektera självständigt och skilja på demokrati och diktatur?
Men kungen är i gott förvirrat sällskap. För ett par år sedan intervjuade jag ordföranden i föreningen, Förenade monarkister. Han tyckte att det var olämpligt att kungabarnen gifte sig med annat än prinsar och prinsessor. Victoria borde ha letat i tyska furstehus snarare än i Ockelbo menade han. Dessutom kunde (eller ville?) han inte svara på om republik eller diktatur var att föredra. Jag drömde om Finland.
Dagen då Victorias förlovning offentliggjordes vaknade jag med feber, hosta och halsont. Jag är övertygad om att det var kroppens sätt att säga ifrån och reagera på icke-nyheten. Kroppen visste att dagen skulle föra med sig obehagligheter som allmänt tyckande om vilket efternamn makarna ska ha och vad det ska bli för möhippa på bästa sändningstid.
Jag skäms när nyhetsprogrammen intervjuar Ahmed i Karlskoga, Lina i Tensta och Jörgen i Hässleholm om vad de tycker om bröllopet. Vad har de med saken att göra? Och hur orkar de bry sig? Kan inte Victoria bara få gifta sig med vem hon vill när hon vill? Tänk om hon egentligen helst ville gifta sig borgerligt på lunchrasten en tisdag?
Istället borde medierna ägna sig åt att kritiskt granska monarkin som fenomen och fråga sig vad dess blotta existens står för i ett av världens i övrigt modernaste länder 2009. Jag skulle så gärna ha möjlighet att välja statsöverhuvud. Jag skulle kanske rent av rösta på Victoria om hon ställde upp som presidentkandidat. Till dess, Terve Suomi!
Subscribe to:
Posts (Atom)
