Min vän Jenny köpte ett handmålat porslinssaltkar till mig i present när hon var i Amsterdam. Ja jag vet att det låter som hämtat från Karl Bertil Jonsson men det är faktiskt sant.
När hon överlämnade presenten poängterade hon hur tacksam jag skulle vara med tanke på vad hon fått utstå för att leverera den. På Schiphol på väg hem blev hon stoppad i säkerhetskontrollen på grund av saltkaret. Hon tvingades plocka upp det ur sin kartong varpå det skickades runt för allmän beskådan av de ivrigt fnissande kontrollanterna. Saltkaret har den omisskännliga formen av en penis med traditionell vindmöllebild och den sirliga inskriptionen "Greetings from Amsterdam".
Så söndagen före jul ska jag flyga till Skåne. Jag har packat saltkarskompisens julklapp i handbagaget då det är en handgjord ljusstake i betong som potentiellt skulle kunna krossas i en incheckad väska.
Proceduren är som vanligt i säkerhetskontrollen. Upp med datorn ur ryggsäcken, kappan i en plastlåda, stäng handväskan så att inte allt smått rullar ut på bandet, traska genom bågen, piiiiip, stå som ett krucifix, låt dig undersökas med metalldetektor av någon som konstaterar att det är örhängena som piper, gå vidare, packa ihop alltsammans medan det bildas en lång kö bakom.
Men inte den här gången. Efter örhängeskonstaterandet närmar sig inte mindre än två kontrollanter mig och pekar på min ena väska som precis kommer ut ur röntgenapparaten.
Jag hinner börja fundera över vilken alldeles för dyr sminkrelaterad vätska jag lyckats glömma och nu ska behöva kasta då jag plötsligt inser vad som händer.
Åh nej, utbrister jag och håller händerna för ansiktet medan kontrollanterna målmedvetet plockar upp Jennys julklapp. Den är för att öka pinsamheten i situationen inslagen i det illustrerade julklappspappret med det osannolika men på pricken beskrivande namnet "slicka röv".
De undrar vad som är i och jag svarar uppriktigt att det är en ljusstake. Bara en ljusstake. Gjuten i betong. När jag säger snälla snälla låt mig ta med den, det är en julklapp, lägger den ena kontrollanten huvudet på sned och suckar:
— Ja, men vad ser den ut som?
— En pistol, svarar jag. Men det är ett hål i mitten. För ett stearinljus, försäkrar jag.
De har noterat en pistol i min handväska. Jag är inte i läge att argumentera. En vänlig själ letar upp min väska och jag får checka in paketet. Att ens ha uttalat ordet pistol på Arlanda söndagen före jul känns ödesdigert. När jag landar kollar jag noga att vi kommit till Ängelholm och inte Guantanamo.
Sunday, December 28, 2008
Monday, December 22, 2008
om julen
Två dagar kvar och det kan gå hur som helst. Julen är ett årligt tärningsspel. Ska någon erbjuda mig risgrynsgröt fastän jag aldrig gillat det? Kommer jag att orka räkna till tio, le och svara nej tack? Ska någon envisas med att vi ska äta/städa/dela ut julklappar precis när det är Karl Bertil Jonsson? Kommer tomten att komma? Frågorna är de samma från år till år.
Vi har haft Gardellska, Norénska och för den delen även Astrid Lindgrenska varianter i familjen Persson. Precis som jag antar att det är hos de flesta. Ett kreativt år kokte jag knäck. Familjen mumsade förtjust. Tills lillebror med stigande röst hördes "men vad ända in i…". En bit tand, skadad från en innebandyolycka i barndomen, hade lossnat och satt som på piedestal i en knäck. Julhelgen fortsatte med bokstavligt och bildligt tandgnissel, jourtandläkarbesök och framför skuld och skam omotiverat riktat mot mig.
Sen har vi förstås året då jag skrev kandidatuppsats, min medförfattare hade åkt på träningsläger i Portugal och jag desperat satt och sammanställde enkäter medan resten av familjen tittade på Kalle Anka.
Mina jular som vegetarian var bra på det stora hela. Jag bidrog med goda inläggningar som krävde namnskyltar. Bäst gillade jag skylten "överbliven arm från bilolycka" som jag placerade i fårfiolen. Mamma var inte lika förtjust.
Vi får inte glömma julen då jag skulle vara extra snäll mot katten Lissie och gav henne portionsförpackad lyxkattmat inslagen i guldfolie. Hon slickade belåtet fatet rent och lade sig tillrätta nära elementet i köket. Familjen åkte intet ont anande på julmiddag. Många timmar senare kom vi hem till en pikant lukt som varken påminde om glögg eller nejlika. Kissekattens mage gillade inte maten lika mycket som hon själv och Lissie hade påhittigt använt min mintgröna sittsäck som toalett.
Kanske mest minnesvärt är året då jag dagen innan julafton hade kört ett kort ärende med en av familjens bilar och inte noterat att bensinmätaren lyste rött. På väg till julfirandet med släkten började bilen hosta för att sen sluta rulla. Far beordrade mor till ratten och övriga familjen att knuffa. Lillebror fick gå i mitten för att far och jag inte skulle slåss. Frostigare stämning har sällan skådats en julaftonskväll.
Varför är det så himla svårt att vara snälla och hålla sams just när vi borde? Inte ens katten kan låta bli att vässa klorna och klättra i granen. Men jag lovar att försöka i år. Jag skippar julgodiset och julbordet, slänger ut katten och håller mig borta från bilen så blir det nog bra.
Vi har haft Gardellska, Norénska och för den delen även Astrid Lindgrenska varianter i familjen Persson. Precis som jag antar att det är hos de flesta. Ett kreativt år kokte jag knäck. Familjen mumsade förtjust. Tills lillebror med stigande röst hördes "men vad ända in i…". En bit tand, skadad från en innebandyolycka i barndomen, hade lossnat och satt som på piedestal i en knäck. Julhelgen fortsatte med bokstavligt och bildligt tandgnissel, jourtandläkarbesök och framför skuld och skam omotiverat riktat mot mig.
Sen har vi förstås året då jag skrev kandidatuppsats, min medförfattare hade åkt på träningsläger i Portugal och jag desperat satt och sammanställde enkäter medan resten av familjen tittade på Kalle Anka.
Mina jular som vegetarian var bra på det stora hela. Jag bidrog med goda inläggningar som krävde namnskyltar. Bäst gillade jag skylten "överbliven arm från bilolycka" som jag placerade i fårfiolen. Mamma var inte lika förtjust.
Vi får inte glömma julen då jag skulle vara extra snäll mot katten Lissie och gav henne portionsförpackad lyxkattmat inslagen i guldfolie. Hon slickade belåtet fatet rent och lade sig tillrätta nära elementet i köket. Familjen åkte intet ont anande på julmiddag. Många timmar senare kom vi hem till en pikant lukt som varken påminde om glögg eller nejlika. Kissekattens mage gillade inte maten lika mycket som hon själv och Lissie hade påhittigt använt min mintgröna sittsäck som toalett.
Kanske mest minnesvärt är året då jag dagen innan julafton hade kört ett kort ärende med en av familjens bilar och inte noterat att bensinmätaren lyste rött. På väg till julfirandet med släkten började bilen hosta för att sen sluta rulla. Far beordrade mor till ratten och övriga familjen att knuffa. Lillebror fick gå i mitten för att far och jag inte skulle slåss. Frostigare stämning har sällan skådats en julaftonskväll.
Varför är det så himla svårt att vara snälla och hålla sams just när vi borde? Inte ens katten kan låta bli att vässa klorna och klättra i granen. Men jag lovar att försöka i år. Jag skippar julgodiset och julbordet, slänger ut katten och håller mig borta från bilen så blir det nog bra.
Monday, December 15, 2008
om badrumsrrnovering
Jag gör glädjeskutt och gnuggar mig i ögonen för att vara säker på att se det jag ser. Här ska renoveras badrum, ropar jag muntert. På en och samma vecka har räntan sänkts, ROT-avdrag införts och jag har fått in årets skatteåterbäring på sparkontot. Jag har inte ens ett fast jobb men det känns som om Robin Hood kommit till min gata, svingat sig upp för ytterväggen, stegat rakt in i mitt sovrum och levererat säckar med guld.
När jag ringer och berättar om hur tryggt min motsvarighet till Sir Väs (nallen från 1979) slumrar gruffar min gode vän en aning. Nu äger ju inte hela Sveriges befolkning nån lägenhet att renovera framhåller hon. Och påpekar att invånarna i Uddevalla och Trollhättan sannolikt inte är lika glada som jag.
Det har hon säkert rätt i. 65000 jobb kommer att försvinna under 2009 enligt Arbetsförmedlingens prognos. Det kan förstås få oerhörda konsekvenser för både enskilda och strukturellt.
Ändå blir jag gravt illa till mods när ett gäng Volvoarbetare sätts med Janne Josefsson i en tv-studio för att offentligt rikta sin ilska mot, hör och häpna, arbetsmarknadsministern. De åtta goa göbbarna skriker att Littorin ska ta sitt ansvar och "konfiskera klenoden Volvo".
Där står Littorin på länk med rosa bandet på kavajslaget och tvingas bemöta påståenden som skulle få vem som helst med lite samhällskoll att förlora förståndet. För Littorin har aldrig anställt några fabriksarbetare. Han driver ingen bilindustri. Ändå måste han av politisk självbevarelsedrift svara som om det var hans bilfabrik.
Jag förstår att de som mister jobbet blir besvikna. Jag får ont i magen för deras barns och bolåns skull. Men frustrationen får de varslade faktiskt ringa sin arbetsgivare om, inte regeringen. Det klagas i fikarum och på debattsidor på att regeringen inte tar ansvar för en fråga de aldrig haft med att göra. Men den som verkligen vill att just de 2721 Volvoarbetarna ska ha just det jobbet kvar, de får gärna stödköpa personbilar för min del.
Mer än hälften av svenskarna äger sitt boende. Och tänka sig, i vad som benämns södra mellanbygden där just Trollhättan och Uddevalla är belägna är andelen avsevärt högre, nästan 70 procent. I Stockholm är det bara drygt var tredje som äger sitt boende. Med andra ord är ROT-avdrag i mångt och mycket också ett glesbygdsstöd. Möjligheterna är helt enkelt obegränsade för den drivna före detta fabriksarbetaren som startar renoveringsfirma och får mer jobb än hon kan klara av eftersom alla kommer att vilja renovera badrum 2009.
När jag ringer och berättar om hur tryggt min motsvarighet till Sir Väs (nallen från 1979) slumrar gruffar min gode vän en aning. Nu äger ju inte hela Sveriges befolkning nån lägenhet att renovera framhåller hon. Och påpekar att invånarna i Uddevalla och Trollhättan sannolikt inte är lika glada som jag.
Det har hon säkert rätt i. 65000 jobb kommer att försvinna under 2009 enligt Arbetsförmedlingens prognos. Det kan förstås få oerhörda konsekvenser för både enskilda och strukturellt.
Ändå blir jag gravt illa till mods när ett gäng Volvoarbetare sätts med Janne Josefsson i en tv-studio för att offentligt rikta sin ilska mot, hör och häpna, arbetsmarknadsministern. De åtta goa göbbarna skriker att Littorin ska ta sitt ansvar och "konfiskera klenoden Volvo".
Där står Littorin på länk med rosa bandet på kavajslaget och tvingas bemöta påståenden som skulle få vem som helst med lite samhällskoll att förlora förståndet. För Littorin har aldrig anställt några fabriksarbetare. Han driver ingen bilindustri. Ändå måste han av politisk självbevarelsedrift svara som om det var hans bilfabrik.
Jag förstår att de som mister jobbet blir besvikna. Jag får ont i magen för deras barns och bolåns skull. Men frustrationen får de varslade faktiskt ringa sin arbetsgivare om, inte regeringen. Det klagas i fikarum och på debattsidor på att regeringen inte tar ansvar för en fråga de aldrig haft med att göra. Men den som verkligen vill att just de 2721 Volvoarbetarna ska ha just det jobbet kvar, de får gärna stödköpa personbilar för min del.
Mer än hälften av svenskarna äger sitt boende. Och tänka sig, i vad som benämns södra mellanbygden där just Trollhättan och Uddevalla är belägna är andelen avsevärt högre, nästan 70 procent. I Stockholm är det bara drygt var tredje som äger sitt boende. Med andra ord är ROT-avdrag i mångt och mycket också ett glesbygdsstöd. Möjligheterna är helt enkelt obegränsade för den drivna före detta fabriksarbetaren som startar renoveringsfirma och får mer jobb än hon kan klara av eftersom alla kommer att vilja renovera badrum 2009.
om att ha Robin Hood i sovrummet
Jag gör glädjeskutt och gnuggar mig i ögonen för att vara säker på att se det jag ser. Här ska renoveras badrum, ropar jag muntert. På en och samma vecka har räntan sänkts, ROT-avdrag införts och jag har fått in årets skatteåterbäring på sparkontot. Jag har inte ens ett fast jobb men det känns som om Robin Hood kommit till min gata, svingat sig upp för ytterväggen, stegat rakt in i mitt sovrum och levererat säckar med guld.
När jag ringer och berättar om hur tryggt min motsvarighet till Sir Väs (nallen från 1979) slumrar gruffar min gode vän en aning. Nu äger ju inte hela Sveriges befolkning nån lägenhet att renovera framhåller hon. Och påpekar att invånarna i Uddevalla och Trollhättan sannolikt inte är lika glada som jag.
Det har hon säkert rätt i. 65 000 jobb kommer att försvinna under 2009 enligt Arbetsförmedlingens prognos. Det kan förstås få oerhörda konsekvenser för både enskilda och strukturellt.
Ändå blir jag gravt illa till mods när ett gäng Volvoarbetare sätts med Janne Josefsson i en tv-studio för att offentligt rikta sin ilska mot, hör och häpna, arbetsmarknadsministern. De åtta goa göbbarna skriker att Littorin ska ta sitt ansvar och "konfiskera klenoden Volvo".
Där står Littorin på länk med rosa bandet på kavajslaget och tvingas bemöta påståenden som skulle få vem som helst med lite samhällskoll att förlora förståndet. För Littorin har aldrig anställt några fabriksarbetare. Han driver ingen bilindustri. Ändå måste han i politisk självbevarelsedrift svara som om det var hans bilfabrik.
Jag förstår att de som mister jobbet blir besvikna. Jag får ont i magen för deras barns och bolåns skull. Men frustrationen får de varslade faktiskt ringa sin arbetsgivare om, inte regeringen. Det klagas i fikarum och på debattsidor på att regeringen inte tar ansvar för en fråga de aldrig haft med att göra. Men den som verkligen vill att just de 2721 Volvoarbetarna ska ha just det jobbet kvar, får gärna stödköpa personbilar för min del.
Mer än hälften av svenskarna äger sitt boende. Och tänka sig, i vad som benämns södra mellanbygden där just Trollhättan och Uddevalla är belägna är andelen avsevärt högre, nästan 70 procent. I Stockholm är det bara drygt var tredje som äger sitt boende. Med andra ord är ROT-avdrag i mångt och mycket också ett glesbygdsstöd. Möjligheterna är helt enkelt obegränsade för den drivna före detta fabriksarbetaren som startar renoveringsfirma och får mer jobb än hon kan klara av eftersom alla kommer att vilja renovera badrum 2009.
När jag ringer och berättar om hur tryggt min motsvarighet till Sir Väs (nallen från 1979) slumrar gruffar min gode vän en aning. Nu äger ju inte hela Sveriges befolkning nån lägenhet att renovera framhåller hon. Och påpekar att invånarna i Uddevalla och Trollhättan sannolikt inte är lika glada som jag.
Det har hon säkert rätt i. 65 000 jobb kommer att försvinna under 2009 enligt Arbetsförmedlingens prognos. Det kan förstås få oerhörda konsekvenser för både enskilda och strukturellt.
Ändå blir jag gravt illa till mods när ett gäng Volvoarbetare sätts med Janne Josefsson i en tv-studio för att offentligt rikta sin ilska mot, hör och häpna, arbetsmarknadsministern. De åtta goa göbbarna skriker att Littorin ska ta sitt ansvar och "konfiskera klenoden Volvo".
Där står Littorin på länk med rosa bandet på kavajslaget och tvingas bemöta påståenden som skulle få vem som helst med lite samhällskoll att förlora förståndet. För Littorin har aldrig anställt några fabriksarbetare. Han driver ingen bilindustri. Ändå måste han i politisk självbevarelsedrift svara som om det var hans bilfabrik.
Jag förstår att de som mister jobbet blir besvikna. Jag får ont i magen för deras barns och bolåns skull. Men frustrationen får de varslade faktiskt ringa sin arbetsgivare om, inte regeringen. Det klagas i fikarum och på debattsidor på att regeringen inte tar ansvar för en fråga de aldrig haft med att göra. Men den som verkligen vill att just de 2721 Volvoarbetarna ska ha just det jobbet kvar, får gärna stödköpa personbilar för min del.
Mer än hälften av svenskarna äger sitt boende. Och tänka sig, i vad som benämns södra mellanbygden där just Trollhättan och Uddevalla är belägna är andelen avsevärt högre, nästan 70 procent. I Stockholm är det bara drygt var tredje som äger sitt boende. Med andra ord är ROT-avdrag i mångt och mycket också ett glesbygdsstöd. Möjligheterna är helt enkelt obegränsade för den drivna före detta fabriksarbetaren som startar renoveringsfirma och får mer jobb än hon kan klara av eftersom alla kommer att vilja renovera badrum 2009.
Friday, December 12, 2008
Monday, December 8, 2008
om priset som tycks ha snopp som grundkrav
Så har årets Nobelpristagare utsetts, tillkännagivits och fått ett par månader på sig att putsa pälsen riktigt blank inför tionde december och en magisk kväll i Stockholms stadshus. Det kommer att bli som vanligt – festligt, högtidligt, god mat - och så en ynka kvinna av totalt tolv pristagare. Det är ändå dubbelt så bra som snittet. Sammantaget har 809 Nobelpris delats ut. 35 till kvinnor och 20 till organisationer. Resten till män. Det innebär att det går 21,5 män på varje kvinna.
Fysikpriset i år går till tre män som upptäckt en av naturens allra minsta pusselbitar. Så sade de på radion vid lunchtid nån gång i oktober. Och innan de kom fram till kvark hann jag tänka: har gubbarna hittat sin egen pillesnopp nu igen?
På litteratursidan är överraskningspotentialen 2008 om möjligt mindre än någonsin. En medelålders man som tillbringat stora delar av sin uppväxt utanför sitt ursprungsland får utmärkelsen för böcker där han reflekterar över främlingskap och skriver om att han känner sig missförstådd. Vi har liksom läst den förr. Gäsp.
Årets enda kvinna har tillsammans med sina medpristagare tack och lov gjort en insats som heter duga för frågor som rör något så kontroversiellt och ohippt som kvinnors sexuella hälsa.
När 1215 kvinnor i en undersökning svarade på frågan "Vem i hushållet tar i störst utsträckning hand om hushållsekonomin i din familj?" svarade endast tretton procent "min partner". Fyrtio procent uppgav att de tog lika stort ansvar. Resterande nästan hälften menade att de själva tog huvudansvaret.
Samma kvinnor fick svara på frågan "vem i hushållet har mest kunskap om hushållsekonomi?". Lite förvånande sjönk siffran för kvinnorna till trettioåtta procent. Två tredjedelar av kvinnorna gissade dessutom att deras partner skulle få högre pension än dem.
Allt är helt enkelt precis som vanligt under solen. Kvinnor tar huvudansvaret för familjeekonomin, får budgeten att gå ihop, tror sig ändå veta mindre och är obehagligt medvetna om att de kommer att vara fattigare än män som gamlingar.
Och tänka sig - inte enda fantastisk kvinna har en enda gång fått Nobelpriset i ekonomi för sin förmåga att koka soppa på en spik när lönen är uppsupen av den äkta maken och det är massa månad kvar till den tjugofemte.
Fysikpriset i år går till tre män som upptäckt en av naturens allra minsta pusselbitar. Så sade de på radion vid lunchtid nån gång i oktober. Och innan de kom fram till kvark hann jag tänka: har gubbarna hittat sin egen pillesnopp nu igen?
På litteratursidan är överraskningspotentialen 2008 om möjligt mindre än någonsin. En medelålders man som tillbringat stora delar av sin uppväxt utanför sitt ursprungsland får utmärkelsen för böcker där han reflekterar över främlingskap och skriver om att han känner sig missförstådd. Vi har liksom läst den förr. Gäsp.
Årets enda kvinna har tillsammans med sina medpristagare tack och lov gjort en insats som heter duga för frågor som rör något så kontroversiellt och ohippt som kvinnors sexuella hälsa.
När 1215 kvinnor i en undersökning svarade på frågan "Vem i hushållet tar i störst utsträckning hand om hushållsekonomin i din familj?" svarade endast tretton procent "min partner". Fyrtio procent uppgav att de tog lika stort ansvar. Resterande nästan hälften menade att de själva tog huvudansvaret.
Samma kvinnor fick svara på frågan "vem i hushållet har mest kunskap om hushållsekonomi?". Lite förvånande sjönk siffran för kvinnorna till trettioåtta procent. Två tredjedelar av kvinnorna gissade dessutom att deras partner skulle få högre pension än dem.
Allt är helt enkelt precis som vanligt under solen. Kvinnor tar huvudansvaret för familjeekonomin, får budgeten att gå ihop, tror sig ändå veta mindre och är obehagligt medvetna om att de kommer att vara fattigare än män som gamlingar.
Och tänka sig - inte enda fantastisk kvinna har en enda gång fått Nobelpriset i ekonomi för sin förmåga att koka soppa på en spik när lönen är uppsupen av den äkta maken och det är massa månad kvar till den tjugofemte.
Monday, December 1, 2008
om hacka-ambivalens
Hacka eller inte hacka på Linda Rosing - det är frågan som de lärde knappast tvistar om. Inget särskilt viktigt spörsmål kan tyckas. Men ändå tycks det angå så många. Alla läser hennes blogg. Och lika många som vill dejta henne vill hacka på henne. Men oavsett svaret. Jag bara undrar: HUR försörjer sig kvinnan? Går det verkligen att bli rik på att blondera sig, förstora brösten och stava sämre än jag gjorde på mellanstadiet?
På tidningen Mamas hemsida redovisas Lindas dagsschema. Två timmar på förmiddagen läser hon e-post och "styr upp möten". I sin blogg skriver hon att alla borde unna sig lyxiga skönhetssalongsbesök nu när det är höst. Det "känns det alltid lite lättare om man unnar sig sånt" skriver hon.
Jag tror att massor av ensamstående mammor skulle hålla med. Men jag tror också att deras hektiska undersköterskejobb och kassa ekonomi knappast tillåter ögonbrynsfärgning eller powerwalk mellan åtta och tio på morgnarna.
När sonen kommer hem från skolan lagar Rosing middag åt honom. I övrigt förefaller det som om Rosing lever någon form av hemmafruliv i singeltappning. Jag förstår inte hur hon betalar hyran och räkningarna. Hon är ju ensamstående mamma. Enligt Ratsit är hon skriven på Hagagatan i Vasastan vilket knappast kan vara gratis. Jag vill veta vilken haken är!
Och jag behöver inte undra länge innan en god vän upplyser mig efter att ha sett Rosing förklara i tv att hon tjänar nära 80 000 kronor i månaden på sin blogg. Svaret på frågan blir: inte hacka. Hur skulle jag kunna göra så mot nån som tjänar så mycket mer än jag på så mycket mindre jobb än jag utför? Vad gör jag på ett kontor i snitt tio timmar om dagen medan Linda powerwalkar?
Så Linda Rosing, jag söker härmed jobb hos dig. Jag skulle kunna effektivisera din vardag hur mycket som helst. Jag börjar med att korrläsa blogginläggen. När vi powerwalkar tillsammans på morgnarna övar vi samtidigt bokstavering av krångliga ord.
På tidningen Mamas hemsida redovisas Lindas dagsschema. Två timmar på förmiddagen läser hon e-post och "styr upp möten". I sin blogg skriver hon att alla borde unna sig lyxiga skönhetssalongsbesök nu när det är höst. Det "känns det alltid lite lättare om man unnar sig sånt" skriver hon.
Jag tror att massor av ensamstående mammor skulle hålla med. Men jag tror också att deras hektiska undersköterskejobb och kassa ekonomi knappast tillåter ögonbrynsfärgning eller powerwalk mellan åtta och tio på morgnarna.
När sonen kommer hem från skolan lagar Rosing middag åt honom. I övrigt förefaller det som om Rosing lever någon form av hemmafruliv i singeltappning. Jag förstår inte hur hon betalar hyran och räkningarna. Hon är ju ensamstående mamma. Enligt Ratsit är hon skriven på Hagagatan i Vasastan vilket knappast kan vara gratis. Jag vill veta vilken haken är!
Och jag behöver inte undra länge innan en god vän upplyser mig efter att ha sett Rosing förklara i tv att hon tjänar nära 80 000 kronor i månaden på sin blogg. Svaret på frågan blir: inte hacka. Hur skulle jag kunna göra så mot nån som tjänar så mycket mer än jag på så mycket mindre jobb än jag utför? Vad gör jag på ett kontor i snitt tio timmar om dagen medan Linda powerwalkar?
Så Linda Rosing, jag söker härmed jobb hos dig. Jag skulle kunna effektivisera din vardag hur mycket som helst. Jag börjar med att korrläsa blogginläggen. När vi powerwalkar tillsammans på morgnarna övar vi samtidigt bokstavering av krångliga ord.
Subscribe to:
Posts (Atom)
