om social turism

För några år sedan gällde det övergångsregler för arbetskraft. Om Sverige rättade in sig under samma regler och lagar som resten av EUs länder skulle du fjällhöga nord invaderas av arbetslösa européer som skulle utnyttja våra välfärdssystem. Några sådana system att dra orättmätig fördel av finns knappeligen kvar i det nya, lite blåare Sverige.

Ändå är frågan om social turism på tapeten igen. Nu är det regeringspolitiker som sällar sig till den före detta statsministerns led och oroar sig för köer av gravida. Abortturism kallas den nya farhågan. Ett förslag om att utländska kvinnor som vistas tillfälligt i Sverige ska ha rätt att göra abort här är på gång. Alla landets RFSU-avdelning klappar händer och håller tummar växelvis. Minnet av svenska kvinnors vallfärdande till Polen innan den fria aborten 1975 är starkt. Idag åker polska kvinnor till Holland. Irländska kvinnor tar båten till Storbritannien. Portugisiska kvinnor åker till Spanien där abort förvisso är illegal i de flesta fall men där det går att betala höga summor för att komma runt problematiken.

Visst finns det en abortturism men frågan är om det är ett problem? Är det verkligen social turism? Är det inte snarare en form av utvecklingssamarbete på hemmaplan? Och varför stänger Sverige dörren och skapar ett internationellt klassystem?
Den springande pudeln som jag ser det är vilka det är som egentligen ägnar sig åt social turism. De som kommer hit för att uppbära bidrag syns och märks. Precis som Stockholmarna som har sommarstugor på Österlen eller Gotland men betalar skatt i stan sticker de ut och hör inte riktigt hemma. Turisterna som inkräktar på våra ägor är enkla att upptäcka.

Svenska män skulle jag säga är en av de vanligast förekommande grupperna som ägnar sig åt social turism. Svenska män åker, just gärna i grupp, till Sydostasien och intalar sig själva att de gör en välgärning när de betalar för sex, dricksar servitriser och går på strippklubb. Svenska män gillar inte att bli benämnda som grupp – själva ordet grupp klingar negativt, som blattar, kvinnor eller bidragstagare. Och visst, som grupp skor sig inte svenska män på andra länders skattepengar med nödvändighet. Snarare drar de nytta av bristen på välfärdssystem. Många har feluppfattningen att de ”hjälper till” och gör en insats genom att betala någon för att agera flickvän under semestern.
- Jag har ju gott om pengar och det är kul med sällskap. Dessutom säger hon att hon har jättekul och verkar trivas. Utan mig skulle hon ju faktiskt svälta.
På bortaplan blir det nästan fint att vara social turist.

om lyftkranelycka och Zlatan

- Ohiia, Zlatan och jag, vi är från samma stad, gnolar jag när jag en dag har tagit långlunch och promenerar tillbaks från Västra hamnens uteservering längs Beijerskajen. Förvånat slutar jag sjunga när jag möter två gäss. Lika bra det. Det är nämligen en lögn. Zlatan och jag kommer inte alls från samma ställe, jag bara jobbar här, men det är en trevlig melodi att tralla på när det vankas vår och solen skiner över Malmö. På andra sidan bassängen tar vindkraftverk och tågvagnar form i det som en gång var Kockumsvarvets högborg. Kranen har flyttat till Sydkorea men för den som höjer blicken finns torson som ersättning. Molniga dagar ser jag inte toppvåningarna. Gässen knorrar. Vattnet glittrar och en sjöfartsverksmotorbåt skyndar förbi.

När jag gick på gymnasiet var Malmö aldrig något alternativ. En vän till en vän kände någon som tvingats bo vid Möllevångstorget en månad i väntan på en lägenhet som skulle renoveras. Det var i princip gratis men absolut inte värt det. För varje gång historien berättade bättrades antalet döda knarkare i trappuppgången på. Vid Möllan kunde man bara inte bo, det var alldeles för farligt. Det sades att Malmö bara befolkades av gangsters, varvsarbetare och arbetslösa. Det var jättelätt att vara sjutton, se allt i skarpt svartvitt och bara ha hört talas om Rosengård.

När det vankades åkte vi förvisso på Malmöfestival och på konsert på det som då hette Kajplats 305. Då visste jag inte att jag några år senare skulle ha mitt kontor i samma byggnad. Kajplatslokalen är idag studentpub för Malmö högskola och i det hus som tidigare varit stadsdelsförvaltning huserar Studentkåren.

Från mitt fönster ser jag Citytunneln ta form. Varje morgon räknar jag lyftkranarna. För mig som alltid fascinerats av hamnområden och byggarbetsplatser är det spännande. Borrarna Anna och Katrin borrar sig fram under det nya Malmö som tar form.

Nu kostar en liten lya vid Möllan runt miljonen och jag har varit både där och i Rosengård. En resa från väster till öster genom dagens Malmö innebär en allt för tydlig påminnelse om det klassamhälle som staden rymmer. Det är kanske inte befogat, men alltnog förståeligt att de unga som inte bor med broutsikt och marmorköksbänk lessnar. Inte ens Zlatan bor kvar i förorten.

om smådjur, rådjur och sadism

Nu är den förbannade sommaren här. Nja, inte riktigt ännu, men nog känns den av i luften, om inte på annat sätt så i form av pollen som kliar i näsan. Efter hård vinter blir det stekhet sommar brukar det heta. I år var det mildvinter och så värst kul är det förstås inte att skriva om att vi riskerar en sunkig sommar. Så nyhetsmakarna får vinkla annorlunda.

På sistone har jag lagt märke till en trend av brutalitet som tycks uppstå i varje Svensson när det vankas varm årstid. Visst vill vi vara i solen, på altanen, i sjön och i skogen. Men vi vill INTE umgås med de varelser som resten av året får härja ostört i naturen. Knystar någon ord som blågrön alg eller fästing ser vi rött och drar oss inte för att utrota allt levande i omgivningen med elektrifierat tennisracket.

Rubrikerna på löpsedlarna lyder ”så dödar du mördarsnigeln” eller ”hur du bygger en getingfälla”. Svensson uppmanas att vässa saxen för att klippa ihjäl sniglarna och jag undrar varför inte djurskyddsföreningen har ryckt ut. Har inte sniglar känsel? Är det ok att klippa grannens katt i svansen om den kissar på min tomt?

Själv växte jag upp på landet. På landet bor det rådjur. Mina föräldrar har en trädgård. Två saker som kan tyckas idylliska och självklara, men ack så omöjligen kombinerbara. Varje sommar är en kamp mellan mamma och rådjuren. Rådjuren tycks ha lite svårt att förstå skillnaden mellan trädgård och åker. De tar ingen hänsyn till att de korsar en rabatt när hungern gör sig påmind. När rådjuren ser ett nyplanterat cox pommonaträd vattnas det i rådjursmunnarna – precis som på mamma när hon ser äpplen.

Ännu har mamma inte lockats av Runars metod att köra hagelbössa från sovrumsfönstret, men likväl testat cd-skivor, färgglada snurror, penslingsbar vätska och inte minst sin egen rösts förmåga i ivern att behålla fruktträden. Av någon anledning kan mamma i sömnen på andra våningen i huset identifiera ljudet av råbock i trädgården varpå hon slänger upp fönstret och vrålar.

Vi kan fråga oss vad vuxnas hetsande om djurlivet får för inverkan på barnen. Hur ska skolbarn förstå att det är fel att döda eller att jättepandan ska bevaras när de tre månader om året äter frukost, lunch och middag till sina sadistiskt lagda föräldrars diskussioner om överlagt mord på trädgårdssniglar?

om en ponny i köket

När jag var liten brukade vi åka till Fredriksdals friluftsmuseum på somrarna. Inte för Nils Poppes skull, jag kommer trots allt från en familj som hatar buskis, förvecklingskomedi och under-bältet-skämt. Vi brukade i stället ha medhavd picknickkorg och gå runt bland de gamla husen. Hade jag tur fick jag glass och jag minns att vi brukade stanna extra länge i det gamla tandläkarhuset och i affären där det fortfarande gick att köpa karameller i strut.

Det är på Fredriksdal jag tänker när jag många år senare läser om barnfamiljen som efter vräkning uppdagades ha haft en ponny som husdjur. Det är så klart både märkligt och ofattbart hur familjen har kunnat bo med en häst – och sex andra djur i en lägenhet.

Vad som gör mig mest förvånad är dock inte att det finns människor som får en konstig idé. Det som förvånar mig är att övriga boende i huset inte hört pållen gnägga och att ingen har reagerat på att någon har burit hem halm och hö. Dessutom måste gödseln ha luktat en del. Kan det verkligen ha gått grannarna förbi?
Alla har diskuterat ponnyn och jag hör folk på tåget prata om vem som kan ha varit så urbota korkad att den köpt en häst. Folk lägger fram egna teorier:

- Alltså, det fattar ju alla att det var en invandrare, va. Det är en annan kultur det där, att ha djuren inne. Så gör vi ju inte här i Sverige.
- Måste ha varit en psykiskt sjuk som gjorde det, hoppas myndigheterna omhändertar barnen.
- Klart det inte var en svensk. Måste vara nån som tror att de är kvar i sin hemby där de bor med hästen inne. Har polisen kollat om det växte potatis i parketten också?

Själv bryr jag mig föga om vilket etniskt ursprung familjen har. I stället tänker jag som sagt på Fredriksdal och typisk svensk historia. På Fredriksdal finns en gård som heter Lillaryd. Den flyttades varsamt dit att bevaras för att framtida generationer ska se hur våra förfäder levde. På guidad tur vid Lillaryd minns jag bestämt hur vi fick lära oss hur familjen hade bott, med djuren på bete på dagarna men inne kring öppna spisen på kvällar och nätter. Togs inte djuren in skulle de ha frusit ihjäl.

Jag antar att alla var alla psykiskt sjuka i Sverige på 1800-talet. Eller också var landet helt enkelt invaderat. Vi svenskar har ju inte djur inne.