Monday, February 23, 2009

om surdeg och sprängdeg

Vad är det med män och bröd? Och specifikt med surdegsbröd? En kompis började baka surdegsbröd minst en gång i veckan. Jag trodde att det var en övergående fascination som hade att göra med att han flyttat till villa, plötsligt fått ett stort kök och saknade en hobby. Men det höll i sig. Han förevisade med andakt sin surdegsbok och obsessade toppings medan jag mest smaskade i mig nybakad limpa med hemkokt marmelad. En annan bekant åker på surdegskurs där han lär sig bagarnas specialtips.

Sen får jag veta att en tredje väns favoritblogg är den hajpade Pain de Martin och att han tog med sig sin surdeg som handbagage när han skulle till Skåne en helg – för att kunna MATA den. Hallå flygbolagen, har ni gått fortbildning i att skilja mellan surdeg och sprängdeg?

Nog för att mina fritidsintressen emellanåt inte är mer sofistikerade än att läsa bloggar, googla kändisars längd och vikt eller träna combat. Men har han inte hört talas om tamagochi? Och är det egentligen helt okej att sprida brödrecept sådär vind för våg på Internet? Surdegsmaffian sysslar definitivt med degdelning och möjligen även okontrollerad spridning av recept som nån kanske har upphovsbakat. Hallå antipiratbyrån, dags att agera?

Jag njuter gärna av nybakt nån gång då och då. Men jag har sålt min själ lite lätt till GI-sekten. Från att för några år sedan ofta äta ostsmörgås till frukost, lunch och middag har jag reducerat brödintaget rejält. Nu är det bara i december jag ogenerat frossar skivad julvört med ost.

Min mamma snackade för övrigt glykemiskt index långt innan killen Paulun hade kidnappat sin första sektmedlem. Hemma hos oss tuggade vi fiberbullar, fiberpannkakor och råkostblandningar fulla av långsamma kolhydrater. Mamma smugglade ner kruskakli i allt som fanns på köksbordet tills vi hade glömt hur rostat franskbröd smakade. Kokboken med det dunderhonungslika müslireceptet fick jag som hemgift när jag flyttade hemifrån. Lätt ekologisk a-fil och just den müslin är fortfarande det enda jag vill ha till frukost.

Surdegsbröd har tydligen lägre GI än andra bröd. Frågan är dock huruvida mina vänner i surdegssekten håller sig inom ramen för rekommendationer om 6-8 brödskivor om dagen. För det är faktiskt fortfarande rekommendationen – om än ej med stöd från någon statlig myndighet.

Monday, February 16, 2009

om försäkringskassebingo

Bjud hem vännerna på försäkringskassebingo. Sätt er runt köksbordet med en flaska tequila och varsin mobiltelefon. Sen ringer ni Försäkringskassan upprepade gånger och ställer samma fråga. Den som lyckas få samma svar fyra gånger i rad får dricka en tequilashot.

De som vet säger att det med all sannolikhet blir en nykter tillställning. Försäkringskassan ligger i botten när det gäller svenskarnas förtroende för olika myndigheter. Det visar inte mindre än tre olika undersökningar. Polisen borde utan tvekan vara en hård konkurrent efter den senaste tidens stripp- och apskandaler. Det lär kommande mätningar visa. Bäst i myndighetsligan är helt otippat Bolagsverket och Skatteverket – trots det faktum att Skatteverket generellt tar medan Försäkringskassan ger pengar. Skatteverkets personal sägs inte bara ha gått på charmkurs, de är pedagogiska och hjälpsamma också.

Själv är jag förundrad över vissa myndigheters oförmåga att sända ut positiva vibbar. Häromdagen fick jag brev från Centrala Studiestödsnämnden, CSN. Jag hade knappast väntat mig någon humorkavalkad från någon som rutinmässigt driver in delar av min lön. Men något festligare än ett konstaterande om att min skuld nu är reglerad, hade varit välkommet. Speciellt när jag lyckats betala av ett stort lån innan jag ens fyllt trettio. Brevet var inte ens undertecknat av en person. Hej byråkrati-Sverige i ett nötskal.

Jag menar inte att det måste vara rosendoftande tjockt papper med guldbokstäver. Det slöseriet skulle säkert många skattebetalare gruffa över. Men varför måste det vara ett så stelt och sterilt datagenererat brev? Som om inte en enda levande homo sapiens finns på CSN. Bara en tuggande maskin som skriver ut beslut. Tugg tugg.

De kunde väl kosta på sig nåt uppmuntrande. Till exempel: Hej Kristina. Nu har du betalat av hela studielånet. Vi föreslår att du firar med att shoppa dig nåt fint som du länge velat ha. En i-pod eller kanske nya boxningskängor. Då blir du inte bara glad utan bidrar också till den allmänna konsumtionen så att vi slipper så mycket finanskris. Puss och kram CSN.

Det kostar inte mer att skriva med glada bokstäver eller svara glatt när någon ringer. Det är bara så mycket trevligare. Jag funderar på att ringa CSN och fråga hur stor min skuld är. Säger de noll, fyra gånger ska jag fira.

Monday, February 9, 2009

om att ha samma efternamn

Nu heter vi Persson alla tre. Så löd annonsen i tidningen efter att mina föräldrar gift sig med mig som treårig brudnäbb. Ja jag vet, avlad och född i synd och så vidare. Men det har gått bra för mig ändå. Helt okej i alla fall. Inte helt illa. .

Av övriga närvarande att döma lyssnade ingen överhuvudtaget på vad prästen sa. Alla hade fullt upp med att titta på mig som studsade runt som en gummiboll i kyrkan och var nära att krascha ett meterhögt stearinljus.

Det är oklart varför mina föräldrar gifte sig överhuvudtaget. De tyckte förstås om varandra men såg egentligen inte det som nödvändigt att få sin kärlek välsignad i kyrkan. Praktiska detaljer kan ha bidragit. Mamma och jag hette Nilsson innan.

2008 blev ett rekordår för svenska par att gifta sig. Flest gifte sig i augusti. Allra flest, 1920 par, den åttonde i åttonde nollåtta. Det är inte helt orimligt att anta att nionde september blir hett i år trots att det är en onsdag. Och innan dess ska riksdagen ha tagit beslut om en förändrad lagstiftning på området som troligen ger ännu fler möjligheten att gifta sig.

Det var rena rama första aprilvarningen när jag läste de olika förslagen och insåg att Kristdemokraternas förslag egentligen är den enda liberala varianten. De må gömma sig bakom förslaget för att slippa ta ställning i de interna homofobifrågorna. Men att frånta trossamfunden vigselrätten efter det att stat och kyrka gick skilda vägar för snart tio år sedan vore faktiskt det enda logiska.

Så tycker inte gemene svensk. Bröllopsmässorna, där patentverket numera har monter och tipsar om hittepånamn att byta till, har köer. Persson riskerar snart bli ovanligt. Svensken gifter sig som aldrig förr och allt fler vill göra det i kyrkan.

Själv fattar jag inte grejen med kyrkbröllop. Varför ska trossamfund över huvud taget ha att göra med någons juridiska status? Jag förstår helt och fullt att samkönade par inte vill ha ett andraklassens registrerat partnerskap. Men vad är det som de vill in i kyrkan och göra? I en kyrka som i många fall ser dem som mindre värda än andra.

Min vän Sebastian är betydligt mer upprörd än jag. Låt folk fira bröllop bäst de vill, menar han. I kyrka, på satanistsällskap eller på sin kennel. Men låt myndigheterna fixa det juridiska med registrering, skatte- och arvsrätt. Sebastian vill sambeskattas med sin katt. Jag tänker på Jens Orbacks mormors syster som levde med en häst. Undrar om de hette Orback båda två?

Sunday, February 1, 2009

om Olle

Jag hörde Olle Ljungström på The Tivoli 1998. Jag tror det var på påsken. Han hade svart skjorta och en vidunderligt vacker blondin bredvid sig i baren efter spelningen. Vi var nitton och kunde alla texterna på nya skivan utantill. Vi skulle ta studenten. Och vi sa till varandra att det är anmärkningsvärt att man kan vara över trettiofem och så snygg.

I augusti fyller Olle 48. Jag fyllde trettio häromveckan. Samma vecka som dokumentären En film om Olle Ljungström hade premiär. Nu glittrar Olle inte i barerna längre. Nu har han efter mycket möda och stort besvär tagit sig samman och skrivit in sig på ett behandlingshem. Han är tärd och sliten. Hans mamma är orolig. Olles mamma. Olles fina mamma som är modigast i världen när hon blottar sin rädsla och kärlek framför kameran. Nu ringer Olle från psyket och ber sin vän ta ut pengar på hans visakort för att kronofogden inte ska komma över dem.

Och jag som hade viss vånda över att fylla trettio och bli äldre känner mig plötsligt ung och frisk. Vad har Olle gjort de senaste tolv åren? Och vad har jag gjort? Jag är i bättre form än någonsin sa astmaläkaren innan jul. Jag har ett schysst jobb. Jag har rest mycket de här åren – ofta med Olle i hörlurarna. Genom Kambodjas regnskog med Som man bäddar som soundtrack. Det har, med smärre undantag, bara gått uppåt de senaste tolv åren. Och alla säger att det egentligen bara blir bättre efter trettio. Den ljusnande framtid är min. Men filmen om Olle påminner mig om att det också snabbt kan vända neråt.

När vi går från biografen säger Sofia "tänk att förut, då hade vi bara levt nu. NU har vi levt både förr och nu." Så är det. Vi är inte längre nitton. Vi är trettio och har blivit varse att det säkert finns nittonåringar som bedömer oss utifrån sina variabler om vad som är inne, ute, fräscht och mossigt. Var är vi om tolv år? Och var är Olle?

Jag har aldrig varit någon idoldyrkare. Men Olle, Olle. Ögonen med de täta ögonfransarna i de gamla konsertklippen. Läpparna mellan vilka den bräckliga rösten får liv. En ung sminkad Olle i båtringat randigt. Vi är kära i Olle som han var nittiofem.

Ett par år efter konserten på The Tivoli såg jag Olle på Hultsfred. I en vit tröja med ett svart ankare på. Det var fint, men inte samma magi. Sen blev det tystare och tystare. Olle bäddade dåligt de här åren. Och som man bäddar får man ligga. I dokumentären konstaterar han utan bitterhet eller ältande att saker blivit som de blivit. Och filmen tonar ut till hans röst som sjunger: man kan älska trots att världen är som den är.