Monday, August 27, 2007

om skolstart

Höstterminen börjar i dagarna och jag minns den genomvidriga känslan av att gå till höstens första gympalektion. Värst var det just i början av terminen när alla kollade in varandra lite noggrannare än vanligt i omklädningsrummet. Hon där borta hade fått bröst. Hon i andra hörnet smög in på toaletten, tydligt tecken på mens. Och hon längst bort hade samma fula gympakläder som vanligt.

Uppvärmning tre kilometer löpning. Till Statoil och tillbaka. Ständigt detta Statoil. Så ofta som vi joggade dit skulle jag inte förvånas det minsta om det visade sig att hela generationen i kommunen har inre frätskador av bensinångorna från macken.

Sen valdes det lag. De dammiga och illaluktande kulörta tygbanden som markerade vilka som hörde till vilket lag delades ut. Volleyslag och dribblingar skulle drillas. Vi som flyttade oss när en boll kom emot oss var förlorade. Det var nittiotal och lärarna hade för länge sedan slutat godkänna mens som en giltig ursäkt för frånvaro.

Av alla aktiviteter som försiggick på skolidrottstimmarna föredrog jag friidrott. Men inte heller det blev särskilt festligt när löp- och kastresultat skulle antecknas och jämföras högt och ljudligt inför det årliga distriktsmästerskapet på idrottsplatsen.

Nu rasar kända idrottsprofiler. De är oroliga för hur lite gymnastik det är i skolan. Jag tror förvisso inte alls att det är gymnastiken de oroar sig för. Få av dem hoppar bock eller trampolin och jag har aldrig sett någon av dem på en bom. I vanlig ordning är det lag- och bollsportens utövare som hörs, syns och kräver. Och rasar.

Anmärkningsvärt är förstås att de kända idrottsprofilerna är helt fel ute om vi ska tro forskare på området. En skollektion innebär i snitt 6-8 minuters egentlig aktivitet. Att barn inte skulle röra sig utanför gympasalen är dessutom en myt. En 10-åring rör sig i snitt 200 minuter om dagen. Då spelar åtta extra väldigt liten roll.

Precis som forskarna tror jag i betydligt högre utsträckning på vardagsmotionen. Som nån sa: kalla det fysisk aktivitet. Det köper jag att alla behöver. Gå i stället för att cykla eller åka bil. Bär hem de tunga kassarna från affären. Anlägg ett grönsaksland och odla dina egna rädisor. Ta trapporna.
Uppmärksammandet med kända idrottare lockar bara de redan frälsta. Vi som aldrig träffade tennisbollen blir inte taggade att försöka mer, om så självaste Björn Borg kommer hem till oss.

Friday, August 24, 2007

om boendekvalitet

Få nyheter fångar mitt intresse så som när det görs jämförelser av kommuner. Det kan gälla allt från benägenhet att ägna sig åt universitetsstudier och sport till dagisköer och kriminalitet. I somras mättes boendekvalitet. Bara Lilla Edet och Munkfors hamnade längre ner på listan än nordvästskånska Bjuv.

Som boende i det gamla gruvsamhället under nästan halva mitt liv är jag inte sen att hålla med. Visst har jag mina smultronställen i den fantastiska naturen men det höjde sannerligen inte min familjs boendekvalitet när grannarna fick bygglov för cerise tillbyggnad på tegelhus eller tillstånd att bedriva bilskrot en meter från en spannmålsodling.

Att gå längs en gata i Bjuv är som att vara på Kiviks marknad. Blinkande ljusslingor året om, en begagnad busskur på uppfarten och mångkulörta tillbyggnader blandas med övergivna trädgårdar, hus med masonit i stället för fönster eller plåt i stället för fasad och självklart, med perfekt skötta villaträdgårdar som Svensson vårdar i strikt Sköna hem-anda.

Centrum håller samma mångfacetterade nivå - kring de gamla och älskade mötesplatserna som fotoaffären och ett förträffligt bibliotek samsas pizzerior som försvinner lika snabbt som de uppstod och byns enda restaurang med rättigheter som årligen går i konkurs och uppstår med nytt namn.

Tomma lokaler vittnar om det självklara: det finns ingen marknad för ett levande centrum i en kommun där folk jobbar skift i traditionella industrier och där ett enormt köpcentrum finns på cykelavstånd. I Bjuv finns ingen efterfrågan på kultur eller bildning. Det räcker med en Volvo av senaste modell på uppfarten, en elektrisk grill i anslutning till pensionärskuvösen och buskis på tv så är lyckan fullkomlig.

Det är denna anspråkslöshet som gör att jag mycket väl kan förstå att en del kommuninvånare i Bjuv höjer förvånat på ögonbrynen över boendekvalitetsresultatet. Bjuv är ju alldeles säkert ett paradis för den snåle som köper överblivet byggmaterial på Bauhausrean och för den som inte eftertraktar något annat än en fast anställning på en tillverkningsindustri. Anspråkslösheten och janteidealen har i sig en hämmande effekt på kraven, något som känns både skrämmande och befriande. I Bjuv nöjer man sig.

När en gymnasieskola i Bjuv diskuterades på 90-talet, fanns det elever som i skolans korridorer, måhända teatraliskt, talade om kollektivt självmord. Det säger något om vilken kvalitet det har att vara femton i en kommun där det mest spektakulära som händer är att miss Ärta koras varje år.