om klimat, skuld och skam

När jag läser att medel-Svensson bidrar till 6 tons koloxidutsläpp per år och att en Thailandsresa motsvarar 3 ton tänker jag:
- Tur att inte alla vill åka till Thailand då.

Århundradets skuld- och skamkampanj är i full gång. Men den biter inte på mig. Jag blir inte rädd. Jag ligger inte sömnlös över isbjörnar som drunknar, glaciärer som smälter eller kuster som försvinner eller tanken på sommar året runt.
Det är inte så att jag inte bryr mig. Jag sopsorterar, åker kollektivt, kör lågenergilampor, shoppar måttligt och köper närproducerat när det bjuds. Men jag kan inte förmå mig själv att begränsa mitt leverne när det kommer till exempelvis resor – jag är en inkonsekvent miljöidiot. Handen på hjärtat – jag skulle aldrig frivilligt betala för en utsläppsrätt för att döva det så kallade samvetet och moderiktigt klimatkompensera min semestervecka.

Det jag framför allt vänder mig emot är skuld- och skammarnas skapande av ett nytt klassamhälle. Det är nämligen väldigt lätt att vara miljövänlig för den som har gott om pengar och har god utbildning. Miljööverklassen klimatneutraliserar sitt semestrande och får SNF-diplom att känna sig nöjda med när de haft råd med en ekologisk elefanttrekking i Laos. Den med väl tilltagen lön kan fylla kylen med ekologiskt, köpa bensinsnål bil och skaffa villa med solcellstak. Miljöunderklassen däremot kan på sin höjd spara ihop till en regelrätt charter till en exploaterad strand på solkusten. Och det är svårt att byta från en hostande och svårstartad golf från åttioåtta till ett modernt etanolåk med motorvärmarplats för den ensamstående trebarnsmamman. Och vem mer än klimatmaffian har mage banna henne för att skafferiet inte är fullt med svanar, pandor, rättvisemärkt och kravetiketter?

Jag kräks vid blotta tanken på västvärldsmiljööverklassens samvetesresor till utvecklingsländer där de berömmer den globala miljöunderklassens leverne nära naturen. Det kanske hör ihop med att inte vara religiös, men nånstans har jag helt och fullt accepterat att det här jordklotet inte är tänkt att vara för evigt. Vilka är vi att förvägra eller hindra en miljard kineser utveckling? Argument om att lämna ett arv till framtida generationer håller inte. Nog kommer vi att lämna något, men jag ser det som en självklarhet att detta något kommer att bestå av både bra och dåligt.

För egen del har jag till och med förlikats med tanken på att jorden skulle kunna gå under redan under min egen livstid. Det enda som skulle gräma mig är att jag inte hunnit resa tillräckligt.