Monday, June 15, 2009

om att välja

I riksdagsvalet 2006 jobbade jag i ett miljonprogramsområde där många av de röstande näppeligen kunde se skillnad på Social och Sverige när de plockade röstsedel. Härom veckan var jag valförrättare i raka motsatsen – nåt slags krav-svanen-märkt valkrets som nådde ett jämförelsevis strålande valdeltagande på 56 procent. Om alla eko-bomull-rädda-mitt-mögliga-badhus-människor där hade fått välja skulle miljöpartiet styra Europa. Till min stora förvåning och glädje syntes också flera medelålders män målmedvetet stega in i vallokalen viftande med en fi-valsedel i handen. Det kan finnas hopp om mänskligheten.

Finast var dock de nyblivna svenska medborgarna som stolt klätt upp sig för att rösta – kanske i sitt första demokratiska val någonsin. Inte för att det vimlade av såna i just pretto-eko-viting-genus-medeklass-området där alla bor i k-märkt bostadsrätt. Men ändå.

När jag själv skulle förtidsrösta på Kulturhuset lördagen innan valdagen mötte jag både paret Bildt och paret Reinfeldt. De stod och sålde sig utanför Åhléns. De var uppklädda och desperata. Men inte på något sätt så betagande som de nya medborgare som andaktsfullt lät sig fotograferas framför svenska flaggan med röstkort och valkuvert i handen.

Den 14 juli tar de plats. 736 folkvalda företrädare för närmare 500 miljoner människor varav 375 röstberättigade från totalt 27 länder. Det är mäktigt. Och det är glädjande att svenskarnas valdeltagande ökade med ungefär sju procentenheter. Speciellt värmer det att se statistiken för Bjuv, min gamla hemkommun. I valet 2004 röstade knappt var fjärde röstberättigad bjuvsing. Förra söndagen gick var tredje till vallokalen. Det är en ökning med 7,7 procentenheter. Och det är finare än så. I jämförelse med det senaste riksdagsvalet då 15 procent av de röstande valde att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti gjorde nu endast knappt var tionde så. Det går framåt ibland.

Huvudsaken är förstås att rösta överhuvudtaget, att föra sin talan. Sen kan vi tycka olika, annorlunda. Det gjorde män mellan 20 och 30. De röstade pirat. De struntar i om deras mormor har hemtjänst och om det finns kollektivtrafik. Bara de får sitta vid sin dator och titta på gratis nedladdad porr. Helt okej för mig. Sitt där. Bara ni inte gör anspråk på skattefinansierad sjukvård när ni drabbats av musarm.

Monday, June 8, 2009

om storfamilj 2000

Jag bor i ett trevligt område i en rymlig etta. Mina vänner Lisa, Andreas, Frida och Sandra bor i varsina rymliga ettor i trevliga områden längs samma tunnelbanelinje. Allas våra gemensamma vänner Martin och Cecilia bor med sin halvåriga dotter i en spatiös trea i ett trevligt område, men i en del av stan där vi inte känner så många andra. Förutom möjligen Sven som bor ett par stationer bort – i ett trevligt område i en rymlig etta.

Jag spyr på rymliga ettor – där vi sitter var och en med 32-tums platt-tv, egen morgontidningsprenumeration och servis i 12 kuvert (fast vi tragiskt äter direkt ur kastrullen eftersom ingen ändå ser oss). Maten i våra singelkylskåp möglar bort innan vi hinner äta upp den.

Att bo långt från sin släkt som många av oss gör är på sätt och vis ledsamt. Och att tro att ensam-är-stark-livet i ettan är det enda alternativet till en traditionell parrelation inklusive flytt till större och avlande av barn (gärna 1,9 stycken fördelat på hälften pojke hälften flicka) är enbart absurt.

Därför vill jag lansera konceptet storfamilj 2000 (och nej, det är inte 70-talskollektiv à la Lukas Moodysons film Tillsammans jag är ute efter). Jag vill plocka russinen ur det forna bondesamhället och stoppa dem i den moderna vardsgskakan.

I min vision av storfamilj 2000 bor vi många vuxna och barn i samma hus/by/område, lite efter vad som passar. Vi bor inte nödvändigt vis rymligt eller i ett trevligt område, men vi trivs eftersom vi hjälps åt med inköp, hushållsbestyr, läxläsning, semesterplanering och kanske viktigast av allt – att lösa bekymmer. Att sitta i isolerade parrelationer och uppfinna hjul är bland det värsta jag vet.

Det måste få vara okej att inte orka, vilja, hinna eller kunna allt och att be om hjälp. Jag tar gärna sex och samlevnadssnacket med tonåringarna medan nån annan renoverar takrännor och en tredje storkokar middag (inklusive lunchlådor till alla som vill ha).

Alla är dock inte med på banan. När jag engagerat lade fram för min bekant Lukas hur skönt det vore om ens barn kände så nära samhörighet med andra vuxna än bara sina biologiska föräldrar att de råkade kalla exempelvis Lisa för mamma ibland ryggade han tillbaks och sa frågande ”men jag ska ju ha barn med min fru”.

Lukas letar efter den stora kärleken på Internet. Det kan han fortsätta med medan jag strävar efter att förverkliga storfamilj 2000. Sa jag förresten att Lukas bor i en rymlig etta i ett trevligt område?

Monday, June 1, 2009

om rörmokeri

Det är dags. Jag drog på det i ett år. Så var det plötsligt stopp i golvbrunnen i duschen. Och jag förstod att det var dags att ta tag i det där som jag haft papper på att jag måste åtgärda.

Jag började med att överskatta min egen rörmokarkompetens. Inte av klimatmedkänsla, men av rädsla för att krascha husets gamla järnrör och bli ersättningsskyldig för vattenläckor hos grannarna, vågade jag mig inte på monsterpropplösaren. Jag googlade istället fram lite husmorstips. Det enda som hände efter att avloppet fått smaka en burk bakpulver, en halv flaska vinäger och massa vattenkokarvatten var någon form av svart fräsande kemisk reaktion. Den ledde ingenvart. Faktum är att vattengenomströmningen avsevärt försämrades av min insats.

En vecka och sju duschar på gymet senare infann sig Jonas från Rörsnabben. Jag förklarade att jag rensat bort en massa hårtussar och kört vinägerkuren men att jag inte ens hittar något hål för vattnet att rinna ner i. ”Du kanske inte vet hur en golvbrunn funkar?” sa Jonas på sin lätt överlägsna hantverkarstockholmska. Och jag erkände prestigelöst att jag inte har en aning.

Jonas konstaterade att brunnen är sprucken, körde ner nån slags rensmaskin i den och föreslog helrenovering på sikt. Han bytte blandaren i köket, kollade handfatet och fixade fram en reservdel till den gamla toastolen så att den slutade rinna konstant.

Det ska bli ett nöje att betala fakturan till Rörsnabben. De kan rör. Jag kan skriva. Vi tjänar pengar på våra olika kompetenser. Med en stor skillnad: jag lämnar inte in texter med rester av gamla idéer i. Jag överlåter inte kommatering och punktering till läsarna. Jag skriver klart. Så i all ödmjukhet, alla hantverkare: varför städar ni inte efter er där ni gått fram med dammiga snickarbyxor och leriga stålhätteskor som ni arrogant nog varken torkar eller ställer av på den stora fina hallmattan jag själv skurit? Sedan sotaren var här har jag svarta märken på de vita väggarna runt kakelugnen. Efter Rörsnabbens besök behövde jag ”bara” torka alla ytor, städa bort tätningsrester och dammsuga. Hur det kommer se ut efter badrumsrenoveringen vågar jag inte tänka på.

Jag misstänker att ni lär er på utbildningen att strunta i att städa upp efter er. Lärarna säger typ: ”den som städar efter sig gör hantverkarkollektivet en otjänst”. För sen blir jag tvungen att ringa andra hantverkare om hjälp...

I alla fall till er hantverkare som glömmer städningen, nu gör jag som ni. Nu avslutar jag det här jobbet utan att avrunda med stil. Punkt.