Det är bara en tidsfråga innan ropen efter mansskatt kommer att skalla igen. Senast frågan togs upp till diskussion gick debatten het. Tanken med Gudrun Schymans motion till riksdagen var enkel och god i grunden; på ett strukturellt plan är kvinnor förfördelade och män privilegierade i samhället.
Fenomenet kallas könsmaktordning och underordnar och diskriminerar kvinnor. Därför bör män betala högre skatt enligt samma logik som att vi har en progressiv beskattning för att utjämna klasskillnader. Det raljerades och blev dålig stämning till både vänster och höger.
Nyligen presenterade UD en rapport som visar svart på vitt att män inte bara tjänar mest, lättare får jobb och slår - på varandra och andra. Män är också de största miljöbovarna. De står för majoriteten av elektronikinköp, reser mer, äter mer kött, köper mest bensin och kör inte mindre än tre fjärdedelar av Sveriges bilar. Men inte nog med att kvinnor bidrar i mindre utsträckning till miljöproblem, de drabbas oftast hårdare av de konsekvenser som följer.
I USA har begreppet miljörättvisa etablerats och måste tas hänsyn till vid samhällsplanering och byggprojekt. Miljörättviseaspekter belyser vilka som drabbas av ett projekts miljökonsekvenser i relation till vilka som genererar desamma.
Ett spännande exempel på något som skulle hamna högt på miljörättviseskalan finns på nära håll. Bedömare menar att ett projekt som tar miljörättvisehänsyn och därigenom också blir en jämställdhetsreform av mastodontslag är de trängselavgifter som nyligen införts i Stockholm. Resurser kanaliseras direkt från bilister (besuttna män) i egna suvar till kollektivtrafiknyttjarna (lågavlönade kvinnor).
Jag kan knappast skryta med att vara någon egentlig miljöaktivist, jag väljer närproducerat snarare än ekologiskt och duschar gärna länge. Men jag har i alla fall snålspolande kranar och även om jag gillar teknik och resor kör jag nästan aldrig bil.
Däremot är jag minst sagt intresserad av jämställdhetsfrågor och det är därför något av en aha-upplevelse att se hur svart på vitt miljöfokus kan vara en jämställdhetshandling i sig självt. Hade infrastruktursatsningar gjorts utifrån kvinnors perspektiv hade det handlat om kollektivtrafik snarare än mitträcken för att förhindra motorcykelolyckor.
Mansskatt är en knivig fråga. Det är svårt, och ibland vanskligt att ställa grupper mot grupper. Men det är inte utan att jag morrar när jag trängs på den skållheta bussen som köar bredvid luftkonditionerade bilar i vilka det sitter en kostymnisse i varje.
Monday, September 17, 2007
Monday, September 10, 2007
om 20 kilon ägodelar
20 kilon. Mer än så är det inte tillåtet att ta med på en studentflygbiljett till någon av världens spännande delar. Så varje gång som jag tillfälligt har bosatt mig någonstans har jag fått prioritera noga.
Nästan alltid följer ett örngott med i packningen, ett som kan dofta av det gamla invanda sköljmedlet och påminna om hemma när man är lite ensam och ska sova nånstans där ljuden, ljusen och lukterna är nya.
Så det känns lite ovant när jag mitt i sommaren får veta att arbetsmarknadens irrvägar ska föra mig sisådär halvlångt. För långt för att ta med allt. För nära för att bara ta de tjugo och köpa nytt på plats. Hur väljer och vrakar man så att man får med rätt saker? Jag vet ju att jag kan känna mig hemma också med bara de mest älskade ägodelarna i en ryggsäck. Likväl älskar jag mina böcker, pianot och den röda soffan.
Jag har i alla fall gjort ett försök. Valt, packat, donat, valt bort, städat, valt om och så slutligen lastat den gamla bilen överfull för avfärd. Innan jag får flytta in där jag faktiskt ska bo ska jag kampera i en väns vardagsrum ett par veckor. Jobbigt igen. Välja vad som behövs så där på daglig basis när saker och ting inte är packade enligt 20-kilosprincipen.
Men nästan innan jag börjat fundera på vilka av mina ägodelar som finns var, har jag kommit över vad det är jag kan tänkas sakna. Möjligen gruffar jag en stund över att den stora lådan med alla sjalar står underst i en hög på nya stället. Men det är övergående omedelbums, då jag erbjuds att använda vilken halsduk jag vill av dem som finns i hallen där jag tillfälligt placerat ungefär 15 par skor. Jag känner mig genast välkommen i ett hem där devisen är att det alltid finns stjärterum. Också för mina skor.
Så börjar jag vänja mig vid att ha livet i två jätte-IKEA-kassar, en resväska samt en gigantisk blå plastback med alla badrumsprylar som de jag bor med, döpt till apoteket. Men vips är det dags att flytta in på nya stället. Det är bara tvåhundra meter dit och jag får tipset att transportera mina ägodelar med hjälp av ett sämre begagnat barnvagnsunderrede.
I området som har gott om studentbostäder höjer ingen på ögonbrynen när en svettig jag, och en överlastad gammal barnvagn, agerar flyttfirma en tidig septemberkväll. Det kanske är ett vanligt flyttsätt här, tänker jag. När jag kommit på plats med de prylar jag packade ner för två veckor sedan förvånas jag över vad jag tagit med. Får se om jag packar upp allt. Ett örngott måste jag i alla fall leta upp innan jag somnar i kväll. I övrigt tror jag att man klarar sig rätt bra med 20 kilon genom livet.
Nästan alltid följer ett örngott med i packningen, ett som kan dofta av det gamla invanda sköljmedlet och påminna om hemma när man är lite ensam och ska sova nånstans där ljuden, ljusen och lukterna är nya.
Så det känns lite ovant när jag mitt i sommaren får veta att arbetsmarknadens irrvägar ska föra mig sisådär halvlångt. För långt för att ta med allt. För nära för att bara ta de tjugo och köpa nytt på plats. Hur väljer och vrakar man så att man får med rätt saker? Jag vet ju att jag kan känna mig hemma också med bara de mest älskade ägodelarna i en ryggsäck. Likväl älskar jag mina böcker, pianot och den röda soffan.
Jag har i alla fall gjort ett försök. Valt, packat, donat, valt bort, städat, valt om och så slutligen lastat den gamla bilen överfull för avfärd. Innan jag får flytta in där jag faktiskt ska bo ska jag kampera i en väns vardagsrum ett par veckor. Jobbigt igen. Välja vad som behövs så där på daglig basis när saker och ting inte är packade enligt 20-kilosprincipen.
Men nästan innan jag börjat fundera på vilka av mina ägodelar som finns var, har jag kommit över vad det är jag kan tänkas sakna. Möjligen gruffar jag en stund över att den stora lådan med alla sjalar står underst i en hög på nya stället. Men det är övergående omedelbums, då jag erbjuds att använda vilken halsduk jag vill av dem som finns i hallen där jag tillfälligt placerat ungefär 15 par skor. Jag känner mig genast välkommen i ett hem där devisen är att det alltid finns stjärterum. Också för mina skor.
Så börjar jag vänja mig vid att ha livet i två jätte-IKEA-kassar, en resväska samt en gigantisk blå plastback med alla badrumsprylar som de jag bor med, döpt till apoteket. Men vips är det dags att flytta in på nya stället. Det är bara tvåhundra meter dit och jag får tipset att transportera mina ägodelar med hjälp av ett sämre begagnat barnvagnsunderrede.
I området som har gott om studentbostäder höjer ingen på ögonbrynen när en svettig jag, och en överlastad gammal barnvagn, agerar flyttfirma en tidig septemberkväll. Det kanske är ett vanligt flyttsätt här, tänker jag. När jag kommit på plats med de prylar jag packade ner för två veckor sedan förvånas jag över vad jag tagit med. Får se om jag packar upp allt. Ett örngott måste jag i alla fall leta upp innan jag somnar i kväll. I övrigt tror jag att man klarar sig rätt bra med 20 kilon genom livet.
Sunday, September 2, 2007
om kökshyfs
Var och varannan kväll äter mina sambor och jag kokosfyllda ugnsstekta äpplen med vaniljsås i soffan framför någon dokumentär på Kunskapskanalen. Vi fnissar lite åt hur nördiga vi är som mer än gärna ägnar en söndagkväll åt storkok, en ledig eftermiddag åt att åka till olika slottscaféer och en överbliven timme åt att ta hand om den lilla kryddträdgården för att ha egen gräslök till höstens morotssoppa.
Vi kan fnissa på. För tveklöst är såna som vi helt fel ute. Åtminstone om vi ska tro svensk dagligvaruhandels statistik. Färdiglagat säljer bättre än nånsin. Svensken köper lunchportioner i kyldisken på snabbköpet i stället för att ta med lunchlåda hemifrån eller gå ut och äta. Trenden sägs bero på att singelhushållen blir allt fler i kombination med att vi inte anser oss ha tid att stå vid spisen.
Det är en utveckling som kan tyckas märklig i skenet av rådande byggtrend där lyxigt välutrustade kök med öppen planlösning förhärskar. För den utomstående betraktaren av svenska lägenheter är köket bostadens nav där mycket tid tillbringas. Men skenet bedrar alltså. Trots skrämselpropaganda i form av ”du är vad du äter”-program smygköps det färdiglagat i massor.
För mig, av hederlig gammal bondeklass vars elfte bud lyder ”du ska aldrig slänga mat” är det något principiellt med att stå i köket. Varje matrest kan utgöra pålägg på en kvällsmacka och inga av trädgårdens frukt och bär lämnas till kråkorna när det drar mot höst. Äpplen lämnas till musteriet och plommonen blir till marmelad. Att ta tillvara är förstås delvis ofta en fråga om sparsamhet men för mig lika mycket en grundläggande princip om att det jag stoppar i magen ska hålla hög kvalitet.
Hemgjort äppelmos går att få så sött eller surt som jag önskar och det innehåller garanterat inga odefinierbara E-femtioelva. För mig finns det inget egenvärde i att mat ska vara billig. Ändå tror jag att mina hemlagade tupperwareburkar ofta blir både billigare och nyttigare än de färdiga plastförpackningarna i kyldisken. Trots den tid jag lägger ner.
Min lägenhet har ett litet 60-talskök utan diskmaskin eller mikro. Det är varken stort eller praktiskt. Vi som bor och delar jobbar alla heltid och har sena kvällar. Ändå hinner vi snickra ihop lunchlådor nästan varje dag. Vad är det svensken gör på den där tiden, som han eller hon inte har till matlagning? Tjänar pengar kanske. Till en komplett Jamie Oliverboksamling och ett nytt skinande hundratusenkronorskök.
Vi kan fnissa på. För tveklöst är såna som vi helt fel ute. Åtminstone om vi ska tro svensk dagligvaruhandels statistik. Färdiglagat säljer bättre än nånsin. Svensken köper lunchportioner i kyldisken på snabbköpet i stället för att ta med lunchlåda hemifrån eller gå ut och äta. Trenden sägs bero på att singelhushållen blir allt fler i kombination med att vi inte anser oss ha tid att stå vid spisen.
Det är en utveckling som kan tyckas märklig i skenet av rådande byggtrend där lyxigt välutrustade kök med öppen planlösning förhärskar. För den utomstående betraktaren av svenska lägenheter är köket bostadens nav där mycket tid tillbringas. Men skenet bedrar alltså. Trots skrämselpropaganda i form av ”du är vad du äter”-program smygköps det färdiglagat i massor.
För mig, av hederlig gammal bondeklass vars elfte bud lyder ”du ska aldrig slänga mat” är det något principiellt med att stå i köket. Varje matrest kan utgöra pålägg på en kvällsmacka och inga av trädgårdens frukt och bär lämnas till kråkorna när det drar mot höst. Äpplen lämnas till musteriet och plommonen blir till marmelad. Att ta tillvara är förstås delvis ofta en fråga om sparsamhet men för mig lika mycket en grundläggande princip om att det jag stoppar i magen ska hålla hög kvalitet.
Hemgjort äppelmos går att få så sött eller surt som jag önskar och det innehåller garanterat inga odefinierbara E-femtioelva. För mig finns det inget egenvärde i att mat ska vara billig. Ändå tror jag att mina hemlagade tupperwareburkar ofta blir både billigare och nyttigare än de färdiga plastförpackningarna i kyldisken. Trots den tid jag lägger ner.
Min lägenhet har ett litet 60-talskök utan diskmaskin eller mikro. Det är varken stort eller praktiskt. Vi som bor och delar jobbar alla heltid och har sena kvällar. Ändå hinner vi snickra ihop lunchlådor nästan varje dag. Vad är det svensken gör på den där tiden, som han eller hon inte har till matlagning? Tjänar pengar kanske. Till en komplett Jamie Oliverboksamling och ett nytt skinande hundratusenkronorskök.
Subscribe to:
Posts (Atom)
