om totalvikt

Den brittiska varuhuskedjan Marks & Spencer tänkte ta mer betalt för underkläder i större storlekar än små. Företaget hävdade att materialåtgången motiverar ett högre pris. DD-kupa och uppåt kostade för ett ögonblick två pund mer än övriga.

Men upprörda protester lät inte vänta på sig. Facebookprotestgrupper bildades. Det hotades med folkstorm på årsstämman. Och företaget vek sig för den storbystade massan. Inte nog med att de sade förlåt i helsidesannonser med ursäkten ”we boobed”. De ger just nu 25 procent rabatt på de stora bh-storlekarna.

Men faktum är att Marks & Spencer av mina efterforskningar att döma låg helt rätt i tiden med sitt försök att höja bauta-bh-priserna. Trenden att låta stort kosta mer syns på flera håll. Flygbolagen börjar låta överviktiga betala för två stolar. Till och med forskarna ger tummen upp.

De har nämligen visat att överviktiga bidrar mer till växthuseffekten än smala. Det går åt mer energi och därmed mer bensin för att transportera tjocka människor visar det brittiska forskarteam som vi lätt kan misstänka är delfinansierat av Marks & Spencer.

På sjuttiotalet var drygt tre procent av britterna överviktiga. År 2010 kommer siffran att ha stigit till 40 procent. Ökningen i enbart matförbrukning har lett till osannolika 270 miljoner ton växthusgasutsläpp. Sådana siffror indikerar att det här är mer än ett problem som löses av slentrianbantande brittiska kvinnor.

Jag hör till dem som utan att skämmas jublar över flygstolsförslaget. Inte en enda gång när jag flugit har jag bett om att få dela med mig av mitt stolsutrymme med någon tre gånger så stor som jag själv. Ändå har min plats ofta inskränkts av personer, inte sällan iklädda svettig syntetskjorta som klibbar mot mig när de somnar, som ogenerat breder ut sig, snarkar och nästan välter över mig.

Förslagen (ja kanske blotta tanken på dem, enligt vissa) tangerar diskriminering. Men så är ju världen heller inte rättvis. Var sjätte person, en miljard människor totalt, är trots allt överviktig.

Jag har länge lobbat för införandet av totalviktsprincipen på flygplan. Idén är lika simpel som genial. Varje passagerare tilldelas i storleksordningen 110 kilon. Det som blir över när vi vägt in oss själva kan vi ta med i bagage. Allt över 110 får vi betala för.

Medelsvensken väger 85. Det ger 25 prima kilon resväskinnehåll att förfoga över. För egen del betydligt mer. För andra kanske bara träningskläderna får följa med som en påminnelse om att det faktiskt är dags att komma i form.

om lumparminnen

Förra veckan sprang jag 5 km i ett sträck för första gången i mitt liv. På 31 minuter och 50 sekunder. Det är bland det coolaste jag gjort. Minst lika häftigt som när jag mot alla odds överlevde flunsan tidigare i vår och sent omsider till och med fick tillbaks lukt- och smaksinnet. Jag är för övrigt övertygad om att det var svininfluensan jag hade. Om ni inte tror mig kan jag grymta.

Min löparbragd blev födelsedagspresenten till pappa som samma vecka återigen fyllde arton år ung. Jag som inte precis är känd för min dunderfysik kom inte på något bättre till nån som inte önskar sig nåt mer än snälla barn.

Jag har inget minne av att jag nånsin sprang längre än 100 meter på skolidrotten. Men lagom till att ha växt om pappa med mer än tio år fick jag infallet att springa ett lopp. Nu är jag anmäld till två. Få jag känner skulle tro sina ögon om de såg mig i löparspåret.

Ungefär lika få som tror mig när jag berättar att jag är med i Svenska Flyglottakåren och av anledningar jag inte minns sprang runt en hel del i skogen i uniform och med gevär under gymnasiet. Jag är inte aktiv lotta för tillfället. Mest för att jag har svårt att motivera mig att laga mat åt hemvärnssoldater. Men som något slags princip vill jag trots allt stödja denna praktiskt inriktade kvinnorörelse.

I Flygvapenungdom var det blå, svårt icke-fotriktiga lejongympaskor åt alla. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig runt där i skogen. Med packning, vapen och hunger. I 30 graders sommarvärme. I minus 20 graders vinterkyla. Men det gjorde jag uppenbarligen. Och förutom att putsa en kalashnikov och lära mig bädda sängar så att femmor kan studsa på dem fick jag faktiskt medalj för mina skyttebravader. Det stör mig fortfarande då och då att jag inte sen gjorde slag i saken och gjorde lumpen.

För jag älskar lumparminnen. Vid de numera få tillfällen då jag hamnar runt ett middagsbord med män som gjort lumpen dröjer jag mig kvar länge. Med samtalsämnen som favoritklädesplagg i M90-serien (mitt är den sköna koftan), konservpreferenser eller eldvaktstaktik kan ingen kväll bli långtråkig.

I år rycker knappt 7000 svenskar in. Nästa år blir det runt 4000. Det är sannolikt befogat och jag ser hellre att mina skattepengar går till pandemiberedskap för svinflunsa. Men det är tveklöst en ny epok vi äntrar när den allmänna värnplikten urholkas, lejonskoförråden säljs ut och jag siktar på att springa mina 5 km under 25 minuter.

om grillos över stan

Jag har tygskor som sjunger på absolut sista refrängen. Båtarna lyfts ner i kanalerna. Vi trängs runt solglasögonställen på Åhléns.

Svenskarna kastar av sig vinterpälsen och beger sig i samlad tropp ut i parkerna. Nu luktar det grill överallt. Nu grälar par offentligt. Nu ska svensken leva loppan. Åtminstone tills i september.

Jag ska ta mig från en middag till en fest en lördagskväll sent i april. Tar bussen men hoppar av efter två hållplatser och åker taxi. För jag orkar inte med den skränande alltför lättklädda folkmassan på bussen. Jag vill komma fram nu. Utan att behöva ta del av mer privatlivsdetaljer än jag önskar. Vill lika lite höra om fulla medelålders pars fattiga sexliv som jag uppskattar folks gastroskopistatusuppdateringar på facebook.

Synen från tunnelbanan dagen innan är kvar på näthinnan: tre tonårstjejer i hissen vid Skanstull. Två vaktar dörrarna medan den tredje bredbent stående, kissar i hissen. Kul. Jättekul. Speciellt kul för alla med barnvagn/vovve/rullstol/trasiga knän som rimligtvis inte har nåt alternativ än att åka urinhiss. Inte undra på att folk skaffar bil.

Svenskar är snyggast i världen. Svenskar har framför allt bäst förutsättningar. Därför tycker jag också att svenskar borde uppföra sig därefter. Till exempel genom att ta sitt ansvar för att inte lukta eller bete sig illa offentligt.

Vårt materiella välstånd är överväldigande. Vad är det då som gör att vi är så pinsamma så fort det vankas sommar? Det kan tyckas lite sött med de resovana norrlänningarna jag mötte på ett flyg från Thailand i fjol, de var häpna, på gränsen till rörda, över att få en tygpåse med strumpor, tandborste och tandkräm i fickan framför sig i planet. Jag har säkert åtta par såna där usla frottéstrumpor i en låda hemma. Tänkte jag. Men jag hade överseende med dem. Vilket jag inte hade med de svettstinkande grannarna till höger som i vindbyxor, uppknäppt skjorta och rödbränd bringa försåg sig av gratisspriten.

Det är nåt med semesterbeteendet som gör att jag redan längtar en aning till ett kyligt oktober. Båtarna lyfts ur kanalerna. Vi ställer tillbaka klockorna, grillen och trädgårdsmöblerna. Vi rattar in vintern.