om ett allt tyngre problem

Det är en konspiration. Eller åtminstone har medierna fått upp ögonen för ett ämne som vi kan förfasas över. Varje gång jag sätter på tv:n och ska äta min kvällsmat visas en dokumentär om fetma på någon kanal. Jag vågar aldrig ta om, unnar mig aldrig efterrätt längre. Jag må vara besatt av lösgodis. Men som tur är också av min stegräknare.

Forskningen visar entydigt att hälsoriskerna med västvärldens förändrade kosthållning är omfattande – och att diskriminering mot överviktiga finns i hela samhället. Två miljoner amerikaner väger mer än 260 kilo sägs det, så nog finns det en marginaliserad grupp i ett samhälle där idealet är ”size zero” – att behöva sy in minsta storleken och ha ett body mass index under vilket skalorna börjar.

Men det är inte bara i USA som övervikt breder ut sig. Fetma är ett av de snabbast växande folkhälsoproblemen internationellt. För 30 år sedan var en procent av de mönstrande svenska männen att betrakta som överviktiga. I dag är de fem gånger så många. Fetast är vi i Norrbotten, smalast i Halland och Stockholm.

Men vi har samma tv-program i hela landet och de som inte handlar om övervikt specifikt går ofta ut på att komma i form. Med en kändis som coach, en egen kock, en personlig tränarterrorist och utbytt skafferiinnehåll ska vi skonas från gastric bypass.

Det är i ett av dessa program som Stefan Nilsson plötsligt dyker upp i rutan en kväll. Stefan titulerar sig trendexpert och har dukat fram en buffé av prylar och stilar som han förutspår framgång under 2008. Rutiga kökshanddukar i manglat linne, ett svartvitt bröllopsfoto som påminner om min farmor och farfar, brokiga servisdelar av olika slag, värmeljushållare, en puttrande kastrull långkok.
Han förevisar putslustigt en splitterny servis där delarna inte matchar – allt för att påminna om hopplock från gamla släktklenoder.

Stefan talar med Liiiidingö-in när han beskriver mjöl- och grynföretaget Saltå kvarns retroförpackningar med nyttigheter i, och förklarar att i år är det hemmafrutrend med tydligare könsroller som gäller. Kvinnan ska stå vid spisen med getingmidja, ha sparsamt med smink och laga husmanskost från scratch.
När Stefan med lyrisk blick babblat på om kvinnoidealet i dagens modemagasin lägger han på slutet till: ”och det tycker jag är lite trist”.
Om mannens roll 2008 förtäljer inte Stefan.

om unkna traditioner

Arte & marte. Med fredlig id och krigisk bragd. Så heter Riddarhusets tidskrift som rapporterar om adelns tillställningar.

Trots att Riddarhusarrangemangen är stängda för allmänheten finns publikationen tillgänglig för vem som helst, modernt upplagd i pdf-filer på hemsidan.
Mest förbluffande är kanske brevlådesidan där karaktären på såväl frågor som svar skiljer sig markant från relationslösarspalterna i Svenssonblaskor som Veckorevyn och Ica-kuriren. I stället för frågor som ”hur lång är en normal snopp?” eller ”hur vet jag om min fru är otrogen?” bjuder Arte & marte på svaren på spörsmål som ”hur värderas en vapenring?”. Köp och säljsidan är nästan lika spännande. En vill sälja ett silverskrin, en annan köpa likörglas. Inget bortskänkes.

Jag läste Annette Kullenbergs ”Överklassen i Sverige” för några år sedan när den kommit ut i prinsessan Madeleineprydd pocketversion. Första gången den släpptes, 1974, var jag ännu inte född. Under min uppväxt bland skånska slott och herresäten hade jag ingen aning om hur väsensskilda liv vi troligen har levt, jag och Maddes adliga kompisar. Boken var en ögonöppnare utan dess like.

Förra året läste jag Susanna Popovas ”Överklass”. Den är närmast är att betrakta som en uppföljare till Kullenbergs alster. Boken är en tunnare variant som inte alls går på djupet och inte redovisar lika många perspektiv som Kullenbergs omfattande verk.
Det anmärkningsvärda ligger snarast i innehållet som Popova kan redovisa, att så lite har förändrats under de 30 år som gått. Möjligen har du-reformen fått genomslag på bredare front också inom adeln och akademins status har uppvärderats något. Men ”det som fortfarande gäller är vacker och lycklig och just nu kjol med särskilda veck”, som grammisvinnaren Annika Norlin konstaterar i en av sina låttexter.

På senaste adelsmötet röstades ett förslag om kvinnors möjlighet att väljas in i styrelsen ner. Ordföranden poängterade att utfallet inte är en fråga om kvinnosyn, utan det centrala är att gamla regler ska bevaras.
Att ha kvinnor i styrelsen skulle kunna ”bli helt fel”. Vad felet skulle bestå i och vilket värdet i att bevara unkna patriarkala traditioner är förtäljer inte historien. Arte et marte.

För många antar jag att resultatet är ett uttryck för freden, att låta hälsan tiga stilla, låta allting vara som det alltid har varit. För min del håller jag tummarna för att den sovande krigiska björnen har vaknat i sitt ide. Det kan bara bli rätt.

om en ny marknad för Ikea

För några år sedan initierade en av mina vänner lerpysselkväll. Jag var inte helt övertygad om att det var en bra idé utan förutspådde rastlöshet och uttråkning. Kvällen slutade oanat med att vi entusiastiskt skapat varsin uppsättning figurer till en julkrubba. I min variant var alla djur: de tre vise ormarna, jungfru Pingvin och Jesuspaddan bland andra. Krubban invigdes under högtidliga former några veckor senare då figurerna bränts och målats för att placeras på pianot i sand, mossa och med en silvrig stjärna glittrande.

Jag visste det inte då, men har senare förstått vilken enorm marknad julkrubbeindustrin har. Fontanini är världens största krubb-producent och säljer krubbor i alla tänkbara storlekar och former. Mest populära föremålet 2007 var den numera slutsålda ”Joan herdinnan”, en decimeterhög figur med fromt ansiktsuttryck och ett får i famnen.

En av de vanligaste frågorna företaget får lyder: Sitter Jesus fast i krubban? Men Fontanini kan lugna köparna: Alla Jesusar är löstagbara, oavsett om du köper tiocentimeterskrubban eller trädgårdsvarianten i naturlig storlek.
Googla julkrubba och låt dig förvånas. Det finns Hello Kitty-krubbor, pappkrubbor, krubbor som ryms i ett valnötsskal, speldosekrubbor, täljstenskrubbor, kokosnötskrubbor, bananfiberkrubbor och naturligtvis krubbor där alla figurer är katter, ugglor, japaner, björnar eller tomtar. Så här runt tjugondag Knut är jag säker på att din favorit reas.

Men det finns de som är konservativa och inte säkert skulle gilla indianvarianten eller min Jesuspadda. Under hösten uppmanade senatorer i Italien till bojkott av Ikea. Anledningen? För att Ikea inte saluför julkrubbor.

Mig veterligen är Ikea inget public service-företag med uppgiften att serva folket med politiskt utvalda varor. Å andra sidan kan jag tänka mig att Ingvar Kamprad tillbringat julhelgen med att fila på krubbförslag. För visst skulle det ge goodwill — och intäkter. Själv fantiserar jag om en krubba där stallet är småländskt rött med vita knutar med Josef och Maria i blågula kläder och Jesus-Ingvar löstagbar i en Eketorpsoffa i miniatyr.

För Ikea-varuhusen skulle en krubbsatsning antagligen innebära en helt ny avdelning. Krubbor formgivna av olika designers för att tillfredsställa olika marknader. När julen är över kan hyllorna fyllas av bönemattor, buddhistiska andehus och nyårsgirlander specialdesignade för alla religioner. Så kan italienarna åter blidkas.

Själv funderar jag på organisationen Amostrusts genialiska krubba som tillverkas av snickare i Palestina. I den når vise män och herdar inte stallet eftersom en betongmur står i vägen.

om bristen på såna som jag

Jag tillbringade en julvecka i Bjuv. Härlig ledighet med bland annat natursköna promenader, granhuggning, besök i fiskaffären och möten med nära och kära. Ändå kan jag inte låta bli att undra när jag går genom centrum: Är det hon? Kan han ha gjort det? De där kanske?

För vilka är de femton procent Bjuvsbor som i förra valet röstade på Sverigedemokraterna? Landskrona toppade Sverigedemokratrösterna, men Bjuv var tvåa i Sverige, en siffra som hamnat i skymundan. Och jag förstår inte vilka av alla dem jag växt upp med som det är som inte tror på människors lika värde och allas lika möjligheter oavsett bakgrund. Jag förstår inte, men jag kan se förklaringar. Analyser visar att såväl partiföreträdarna som väljarna ofta är unga, lågutbildade män.

Forskning visar att personer med lägre utbildning oftare uttrycker främlingsfientliga åsikter än andra och tillsammans med en handfull renodlade glesbygdskommuner hamnar Bjuv i absoluta botten vad gäller svensk utbildningsnivå. I landet som helhet har 21 procent av befolkningen mellan 25 och 64 år minst tre års högre studier i bagaget. I Bjuv är motsvarande siffra 7 procent. Samtidigt har dubbelt så många i Bjuv jämfört med riket som helhet lägre utbildning än nio års grundskola. Landskrona har dubbelt så hög andel befolkning med högskoleutbildning och avsevärt lägre andel än Bjuv med endast grundskola.

Den vanligaste utbildningen i Bjuv är högst tvåårig gymnasieutbildning, statistik som borde tyda på hyfsat goda yrkeskunskaper och hög andel befolkning i arbete. Men så är det inte. En omfattande analys visar dock att utbildningsnivån inte är enda avgörande faktorn för Sverigedemokraternas framgångar. Hög brottslighet, höga sjukskrivningstal och hög arbetslöshet påverkar också - faktorer som i sig också är korrelerade till utbildning och punkter på vilka Bjuv dessvärre inte ligger något vidare bra till på. Såna som jag, kvinnor mellan 25 och 30 med examen, finns det knappt i Bjuv.

En debattör menade nyligen att den viktigaste kombinerade samhälls-, demokrati- och jämställdhetsinsatsen som föräldrar kan göra är att låsa in sina döttrar om de knystar om att jobba inom vården. När dottern ändrat sig och i stället vill bli sophämtare, golvläggare eller flygtekniker kan hon släppas ut. Då är chansen stor att hon läser vidare, dubblar lönen och dessutom inte förtidspensioneras på grund av förslitningsskador. Till skillnad från gamlingar som varken är hjul- eller handtagsutrustade får sopsäckar nämligen väga max 15 kg. Så, kom igen Bjuvsbor, lås in döttrarna och övertala under tiden era arbetslösa söner att satsa på hemtjänsten.