om högklackat

Jag tar tåget från Malmö till Helsingborg en söndagsmorgon. I Lund går två tjejer på och sätter sig mittemot. De kommer av klädsel och småprat att döma direkt från gårdagskvällens fest.

”Snälla pappa, kan du inte hämta oss vid tåget, det regnar och vi fryser”, ringer de och bönar till en säkerligen helgtrött fader. Jag misstänker att pappan för sig själv muttrar att de minsann inte frös kvällen innan, men flickornas nöjda miner låter mig förstå att han ger med sig och är på väg att sätta sig i bilen.

Den ena tjejen har tagit av sig de högklackade lackskorna. Hon gnider hälen försiktigt och genom nylonstrumpan där en maska gått syns ett rejält köttsår där skon skavt. Trots att mina tassar är varma och lena i fotriktiga allväderstövlar kan jag minnas att mina hälar såg ut just sådär en skolavslutning på gymnasiet. Den som vill vara fin får lida pin. Och gymnasietjejer vill vara fina. Det är med köldargumentet, inte köttsårsargumentet, de ber sina pappor om skjuts.

Några dagar senare ser jag en dokumentär från Kina. Ett föräldrapar har skuldsatt sig två årslöner för att få råd med dotterns plastikoperationer. Hon har bland annat förlängt näsan, förminskat ögonlocken och förstorat bröst och rumpa. Mamma och pappa som bor i en tvåa säger att det var värt varje krona, nu är ju dottern vacker och skönhet kan inte mätas i pengar.

Till 2003 var skönhetstävlingar förbjudna i det kommunistiskt styrda Kina. Nu står landet gärna värd för internationella tävlingar som Miss World.
Dokumentären rapporterar från en av de byar där den äldre generationen kvinnor fortfarande har fötter som i deras barndom böjdes och knäcktes för att göras så små som möjligt. De små klumpfötterna är inte ens 10 centimeter långa och lindas för att göra sig i små broderade skor av sammet.

En av de äldre som får veta att den senaste trenden bland unga kinesiskor är att förlänga smalbenen undrar om det är som det var för henne - för att de inte blir gifta annars. Men det är med jobbargumentet som många operationer görs. Alla vill ha vackra anställda.

I de glädjerika sköna är det okej att gå på stylthöga klackar som förvandlar fötterna till öppna köttsår, men inte att förlängningsoperera smalbenen.
Vi förfasas i tv-soffan över skönhetsingreppen men samtidigt kan inte jag säga var en klockren gräns går för vad som är okej. Vem är jag att avgöra?
För egen del tar jag chansen, med mina dryga en och en halv meter över marken känner jag ingen fruktan för att inte bli gift eller få behålla jobbet.