om idrottens baksida

Jag spelade i orkester under min tonårstid. Liksom de flesta kultur- och idrottsföreningar i samma kommun finansierade orkestern stora delar av sin verksamhet genom att vi som spelade sålde bingolotter. Eller, det är inte helt sant. VI sålde inga lotter. DE ANDRA sålde lotter. Jag vägrade. För en symbolisk summa per läger och resa slapp jag undan förnedringen i att stå vid ICA och förödmjuka mig varje fredag. Där trängdes redan brottningsklubben, fotbollsföreningen och drillflickorna. Jag hatade redan då att samhället lade så lite pengar på och lät kapitalisera ideellt engagemang.

Många år senare går jag på ett seminarium om idrottens roll i dagens samhälle. Det talas om upplevelseindustri, personlig träning, konsultarbete - och pengar. Politiker, lärare på det nya och flashiga idrottsvetarprogrammet samt lyckade exempel på före detta studenter som nu jobbar på gym eller jobbar som personliga tränare har bjudits in. Inte ett ljud sägs om idrottsplatser, friluftsbad eller skolidrott. Inte ens det skandalomsusade Aqvakul tas upp under paneldebatten som leds av en kändissportjournalist. Istället kretsar diskussionen kring hur idrotten kan dra in pengar. Att idrottslivet har ett egenvärde som enbart positivt ifrågasätts inte.

Ibland känns det som om politiker och idealister har förhoppningen att idrotten ska lösa alla samhällsproblem. Går kidsen bara på fotbollsträningen kommer integrationen, jämställdheten, folkhälsan, narkotikabrotten, fetman och mångfalden snart att ha löst sig av sig själva. Att unga får sprit utköpt av ungdomsledarna i föreningarna, utsätts för kränkande och diskriminerande behandling av desamma samt lär sig doping och att reproducera stereotypa könsroller talas det mycket tyst och väldigt lite om. Frågan är vilket idrotts- och föreningsliv vi får om de som jobbar med idrotten ser den som en kassako och inte längre intresserar sig för idrottens utbildande, sociala och folkhälsofrämjande sidor.

När alla idrottsvetarstudenter har fått ställa sina frågor om hur de kan starta eget räcker jag upp handen. Jag frågar om panelen tror att en ökad andel idrotts- och träningsformer i privat sektor kombinerad med en samhällelig utveckling där bra mat är dyr och tar tid att laga medan billig mat har lågt näringsvärde och säljs färdig i röd-gula papperspåsar leder till klassklyftor och en differentierad folkhälsostatus.

Ingen vill svara. Politikern får ta det och kör ett standardmantra om marknadsanpassning, ansvar, budgetallokering och framtidstro. Jag är besviken. Nån kunde väl åtminstone ha nämnt Bingolotto.