I riksdagsvalet 2006 jobbade jag i ett miljonprogramsområde där många av de röstande näppeligen kunde se skillnad på Social och Sverige när de plockade röstsedel. Härom veckan var jag valförrättare i raka motsatsen – nåt slags krav-svanen-märkt valkrets som nådde ett jämförelsevis strålande valdeltagande på 56 procent. Om alla eko-bomull-rädda-mitt-mögliga-badhus-människor där hade fått välja skulle miljöpartiet styra Europa. Till min stora förvåning och glädje syntes också flera medelålders män målmedvetet stega in i vallokalen viftande med en fi-valsedel i handen. Det kan finnas hopp om mänskligheten.
Finast var dock de nyblivna svenska medborgarna som stolt klätt upp sig för att rösta – kanske i sitt första demokratiska val någonsin. Inte för att det vimlade av såna i just pretto-eko-viting-genus-medeklass-området där alla bor i k-märkt bostadsrätt. Men ändå.
När jag själv skulle förtidsrösta på Kulturhuset lördagen innan valdagen mötte jag både paret Bildt och paret Reinfeldt. De stod och sålde sig utanför Åhléns. De var uppklädda och desperata. Men inte på något sätt så betagande som de nya medborgare som andaktsfullt lät sig fotograferas framför svenska flaggan med röstkort och valkuvert i handen.
Den 14 juli tar de plats. 736 folkvalda företrädare för närmare 500 miljoner människor varav 375 röstberättigade från totalt 27 länder. Det är mäktigt. Och det är glädjande att svenskarnas valdeltagande ökade med ungefär sju procentenheter. Speciellt värmer det att se statistiken för Bjuv, min gamla hemkommun. I valet 2004 röstade knappt var fjärde röstberättigad bjuvsing. Förra söndagen gick var tredje till vallokalen. Det är en ökning med 7,7 procentenheter. Och det är finare än så. I jämförelse med det senaste riksdagsvalet då 15 procent av de röstande valde att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti gjorde nu endast knappt var tionde så. Det går framåt ibland.
Huvudsaken är förstås att rösta överhuvudtaget, att föra sin talan. Sen kan vi tycka olika, annorlunda. Det gjorde män mellan 20 och 30. De röstade pirat. De struntar i om deras mormor har hemtjänst och om det finns kollektivtrafik. Bara de får sitta vid sin dator och titta på gratis nedladdad porr. Helt okej för mig. Sitt där. Bara ni inte gör anspråk på skattefinansierad sjukvård när ni drabbats av musarm.
Monday, June 15, 2009
Monday, June 8, 2009
om storfamilj 2000
Jag bor i ett trevligt område i en rymlig etta. Mina vänner Lisa, Andreas, Frida och Sandra bor i varsina rymliga ettor i trevliga områden längs samma tunnelbanelinje. Allas våra gemensamma vänner Martin och Cecilia bor med sin halvåriga dotter i en spatiös trea i ett trevligt område, men i en del av stan där vi inte känner så många andra. Förutom möjligen Sven som bor ett par stationer bort – i ett trevligt område i en rymlig etta.
Jag spyr på rymliga ettor – där vi sitter var och en med 32-tums platt-tv, egen morgontidningsprenumeration och servis i 12 kuvert (fast vi tragiskt äter direkt ur kastrullen eftersom ingen ändå ser oss). Maten i våra singelkylskåp möglar bort innan vi hinner äta upp den.
Att bo långt från sin släkt som många av oss gör är på sätt och vis ledsamt. Och att tro att ensam-är-stark-livet i ettan är det enda alternativet till en traditionell parrelation inklusive flytt till större och avlande av barn (gärna 1,9 stycken fördelat på hälften pojke hälften flicka) är enbart absurt.
Därför vill jag lansera konceptet storfamilj 2000 (och nej, det är inte 70-talskollektiv à la Lukas Moodysons film Tillsammans jag är ute efter). Jag vill plocka russinen ur det forna bondesamhället och stoppa dem i den moderna vardsgskakan.
I min vision av storfamilj 2000 bor vi många vuxna och barn i samma hus/by/område, lite efter vad som passar. Vi bor inte nödvändigt vis rymligt eller i ett trevligt område, men vi trivs eftersom vi hjälps åt med inköp, hushållsbestyr, läxläsning, semesterplanering och kanske viktigast av allt – att lösa bekymmer. Att sitta i isolerade parrelationer och uppfinna hjul är bland det värsta jag vet.
Det måste få vara okej att inte orka, vilja, hinna eller kunna allt och att be om hjälp. Jag tar gärna sex och samlevnadssnacket med tonåringarna medan nån annan renoverar takrännor och en tredje storkokar middag (inklusive lunchlådor till alla som vill ha).
Alla är dock inte med på banan. När jag engagerat lade fram för min bekant Lukas hur skönt det vore om ens barn kände så nära samhörighet med andra vuxna än bara sina biologiska föräldrar att de råkade kalla exempelvis Lisa för mamma ibland ryggade han tillbaks och sa frågande ”men jag ska ju ha barn med min fru”.
Lukas letar efter den stora kärleken på Internet. Det kan han fortsätta med medan jag strävar efter att förverkliga storfamilj 2000. Sa jag förresten att Lukas bor i en rymlig etta i ett trevligt område?
Jag spyr på rymliga ettor – där vi sitter var och en med 32-tums platt-tv, egen morgontidningsprenumeration och servis i 12 kuvert (fast vi tragiskt äter direkt ur kastrullen eftersom ingen ändå ser oss). Maten i våra singelkylskåp möglar bort innan vi hinner äta upp den.
Att bo långt från sin släkt som många av oss gör är på sätt och vis ledsamt. Och att tro att ensam-är-stark-livet i ettan är det enda alternativet till en traditionell parrelation inklusive flytt till större och avlande av barn (gärna 1,9 stycken fördelat på hälften pojke hälften flicka) är enbart absurt.
Därför vill jag lansera konceptet storfamilj 2000 (och nej, det är inte 70-talskollektiv à la Lukas Moodysons film Tillsammans jag är ute efter). Jag vill plocka russinen ur det forna bondesamhället och stoppa dem i den moderna vardsgskakan.
I min vision av storfamilj 2000 bor vi många vuxna och barn i samma hus/by/område, lite efter vad som passar. Vi bor inte nödvändigt vis rymligt eller i ett trevligt område, men vi trivs eftersom vi hjälps åt med inköp, hushållsbestyr, läxläsning, semesterplanering och kanske viktigast av allt – att lösa bekymmer. Att sitta i isolerade parrelationer och uppfinna hjul är bland det värsta jag vet.
Det måste få vara okej att inte orka, vilja, hinna eller kunna allt och att be om hjälp. Jag tar gärna sex och samlevnadssnacket med tonåringarna medan nån annan renoverar takrännor och en tredje storkokar middag (inklusive lunchlådor till alla som vill ha).
Alla är dock inte med på banan. När jag engagerat lade fram för min bekant Lukas hur skönt det vore om ens barn kände så nära samhörighet med andra vuxna än bara sina biologiska föräldrar att de råkade kalla exempelvis Lisa för mamma ibland ryggade han tillbaks och sa frågande ”men jag ska ju ha barn med min fru”.
Lukas letar efter den stora kärleken på Internet. Det kan han fortsätta med medan jag strävar efter att förverkliga storfamilj 2000. Sa jag förresten att Lukas bor i en rymlig etta i ett trevligt område?
Monday, June 1, 2009
om rörmokeri
Det är dags. Jag drog på det i ett år. Så var det plötsligt stopp i golvbrunnen i duschen. Och jag förstod att det var dags att ta tag i det där som jag haft papper på att jag måste åtgärda.
Jag började med att överskatta min egen rörmokarkompetens. Inte av klimatmedkänsla, men av rädsla för att krascha husets gamla järnrör och bli ersättningsskyldig för vattenläckor hos grannarna, vågade jag mig inte på monsterpropplösaren. Jag googlade istället fram lite husmorstips. Det enda som hände efter att avloppet fått smaka en burk bakpulver, en halv flaska vinäger och massa vattenkokarvatten var någon form av svart fräsande kemisk reaktion. Den ledde ingenvart. Faktum är att vattengenomströmningen avsevärt försämrades av min insats.
En vecka och sju duschar på gymet senare infann sig Jonas från Rörsnabben. Jag förklarade att jag rensat bort en massa hårtussar och kört vinägerkuren men att jag inte ens hittar något hål för vattnet att rinna ner i. ”Du kanske inte vet hur en golvbrunn funkar?” sa Jonas på sin lätt överlägsna hantverkarstockholmska. Och jag erkände prestigelöst att jag inte har en aning.
Jonas konstaterade att brunnen är sprucken, körde ner nån slags rensmaskin i den och föreslog helrenovering på sikt. Han bytte blandaren i köket, kollade handfatet och fixade fram en reservdel till den gamla toastolen så att den slutade rinna konstant.
Det ska bli ett nöje att betala fakturan till Rörsnabben. De kan rör. Jag kan skriva. Vi tjänar pengar på våra olika kompetenser. Med en stor skillnad: jag lämnar inte in texter med rester av gamla idéer i. Jag överlåter inte kommatering och punktering till läsarna. Jag skriver klart. Så i all ödmjukhet, alla hantverkare: varför städar ni inte efter er där ni gått fram med dammiga snickarbyxor och leriga stålhätteskor som ni arrogant nog varken torkar eller ställer av på den stora fina hallmattan jag själv skurit? Sedan sotaren var här har jag svarta märken på de vita väggarna runt kakelugnen. Efter Rörsnabbens besök behövde jag ”bara” torka alla ytor, städa bort tätningsrester och dammsuga. Hur det kommer se ut efter badrumsrenoveringen vågar jag inte tänka på.
Jag misstänker att ni lär er på utbildningen att strunta i att städa upp efter er. Lärarna säger typ: ”den som städar efter sig gör hantverkarkollektivet en otjänst”. För sen blir jag tvungen att ringa andra hantverkare om hjälp...
I alla fall till er hantverkare som glömmer städningen, nu gör jag som ni. Nu avslutar jag det här jobbet utan att avrunda med stil. Punkt.
Jag började med att överskatta min egen rörmokarkompetens. Inte av klimatmedkänsla, men av rädsla för att krascha husets gamla järnrör och bli ersättningsskyldig för vattenläckor hos grannarna, vågade jag mig inte på monsterpropplösaren. Jag googlade istället fram lite husmorstips. Det enda som hände efter att avloppet fått smaka en burk bakpulver, en halv flaska vinäger och massa vattenkokarvatten var någon form av svart fräsande kemisk reaktion. Den ledde ingenvart. Faktum är att vattengenomströmningen avsevärt försämrades av min insats.
En vecka och sju duschar på gymet senare infann sig Jonas från Rörsnabben. Jag förklarade att jag rensat bort en massa hårtussar och kört vinägerkuren men att jag inte ens hittar något hål för vattnet att rinna ner i. ”Du kanske inte vet hur en golvbrunn funkar?” sa Jonas på sin lätt överlägsna hantverkarstockholmska. Och jag erkände prestigelöst att jag inte har en aning.
Jonas konstaterade att brunnen är sprucken, körde ner nån slags rensmaskin i den och föreslog helrenovering på sikt. Han bytte blandaren i köket, kollade handfatet och fixade fram en reservdel till den gamla toastolen så att den slutade rinna konstant.
Det ska bli ett nöje att betala fakturan till Rörsnabben. De kan rör. Jag kan skriva. Vi tjänar pengar på våra olika kompetenser. Med en stor skillnad: jag lämnar inte in texter med rester av gamla idéer i. Jag överlåter inte kommatering och punktering till läsarna. Jag skriver klart. Så i all ödmjukhet, alla hantverkare: varför städar ni inte efter er där ni gått fram med dammiga snickarbyxor och leriga stålhätteskor som ni arrogant nog varken torkar eller ställer av på den stora fina hallmattan jag själv skurit? Sedan sotaren var här har jag svarta märken på de vita väggarna runt kakelugnen. Efter Rörsnabbens besök behövde jag ”bara” torka alla ytor, städa bort tätningsrester och dammsuga. Hur det kommer se ut efter badrumsrenoveringen vågar jag inte tänka på.
Jag misstänker att ni lär er på utbildningen att strunta i att städa upp efter er. Lärarna säger typ: ”den som städar efter sig gör hantverkarkollektivet en otjänst”. För sen blir jag tvungen att ringa andra hantverkare om hjälp...
I alla fall till er hantverkare som glömmer städningen, nu gör jag som ni. Nu avslutar jag det här jobbet utan att avrunda med stil. Punkt.
Monday, May 18, 2009
om totalvikt
Den brittiska varuhuskedjan Marks & Spencer tänkte ta mer betalt för underkläder i större storlekar än små. Företaget hävdade att materialåtgången motiverar ett högre pris. DD-kupa och uppåt kostade för ett ögonblick två pund mer än övriga.
Men upprörda protester lät inte vänta på sig. Facebookprotestgrupper bildades. Det hotades med folkstorm på årsstämman. Och företaget vek sig för den storbystade massan. Inte nog med att de sade förlåt i helsidesannonser med ursäkten ”we boobed”. De ger just nu 25 procent rabatt på de stora bh-storlekarna.
Men faktum är att Marks & Spencer av mina efterforskningar att döma låg helt rätt i tiden med sitt försök att höja bauta-bh-priserna. Trenden att låta stort kosta mer syns på flera håll. Flygbolagen börjar låta överviktiga betala för två stolar. Till och med forskarna ger tummen upp.
De har nämligen visat att överviktiga bidrar mer till växthuseffekten än smala. Det går åt mer energi och därmed mer bensin för att transportera tjocka människor visar det brittiska forskarteam som vi lätt kan misstänka är delfinansierat av Marks & Spencer.
På sjuttiotalet var drygt tre procent av britterna överviktiga. År 2010 kommer siffran att ha stigit till 40 procent. Ökningen i enbart matförbrukning har lett till osannolika 270 miljoner ton växthusgasutsläpp. Sådana siffror indikerar att det här är mer än ett problem som löses av slentrianbantande brittiska kvinnor.
Jag hör till dem som utan att skämmas jublar över flygstolsförslaget. Inte en enda gång när jag flugit har jag bett om att få dela med mig av mitt stolsutrymme med någon tre gånger så stor som jag själv. Ändå har min plats ofta inskränkts av personer, inte sällan iklädda svettig syntetskjorta som klibbar mot mig när de somnar, som ogenerat breder ut sig, snarkar och nästan välter över mig.
Förslagen (ja kanske blotta tanken på dem, enligt vissa) tangerar diskriminering. Men så är ju världen heller inte rättvis. Var sjätte person, en miljard människor totalt, är trots allt överviktig.
Jag har länge lobbat för införandet av totalviktsprincipen på flygplan. Idén är lika simpel som genial. Varje passagerare tilldelas i storleksordningen 110 kilon. Det som blir över när vi vägt in oss själva kan vi ta med i bagage. Allt över 110 får vi betala för.
Medelsvensken väger 85. Det ger 25 prima kilon resväskinnehåll att förfoga över. För egen del betydligt mer. För andra kanske bara träningskläderna får följa med som en påminnelse om att det faktiskt är dags att komma i form.
Men upprörda protester lät inte vänta på sig. Facebookprotestgrupper bildades. Det hotades med folkstorm på årsstämman. Och företaget vek sig för den storbystade massan. Inte nog med att de sade förlåt i helsidesannonser med ursäkten ”we boobed”. De ger just nu 25 procent rabatt på de stora bh-storlekarna.
Men faktum är att Marks & Spencer av mina efterforskningar att döma låg helt rätt i tiden med sitt försök att höja bauta-bh-priserna. Trenden att låta stort kosta mer syns på flera håll. Flygbolagen börjar låta överviktiga betala för två stolar. Till och med forskarna ger tummen upp.
De har nämligen visat att överviktiga bidrar mer till växthuseffekten än smala. Det går åt mer energi och därmed mer bensin för att transportera tjocka människor visar det brittiska forskarteam som vi lätt kan misstänka är delfinansierat av Marks & Spencer.
På sjuttiotalet var drygt tre procent av britterna överviktiga. År 2010 kommer siffran att ha stigit till 40 procent. Ökningen i enbart matförbrukning har lett till osannolika 270 miljoner ton växthusgasutsläpp. Sådana siffror indikerar att det här är mer än ett problem som löses av slentrianbantande brittiska kvinnor.
Jag hör till dem som utan att skämmas jublar över flygstolsförslaget. Inte en enda gång när jag flugit har jag bett om att få dela med mig av mitt stolsutrymme med någon tre gånger så stor som jag själv. Ändå har min plats ofta inskränkts av personer, inte sällan iklädda svettig syntetskjorta som klibbar mot mig när de somnar, som ogenerat breder ut sig, snarkar och nästan välter över mig.
Förslagen (ja kanske blotta tanken på dem, enligt vissa) tangerar diskriminering. Men så är ju världen heller inte rättvis. Var sjätte person, en miljard människor totalt, är trots allt överviktig.
Jag har länge lobbat för införandet av totalviktsprincipen på flygplan. Idén är lika simpel som genial. Varje passagerare tilldelas i storleksordningen 110 kilon. Det som blir över när vi vägt in oss själva kan vi ta med i bagage. Allt över 110 får vi betala för.
Medelsvensken väger 85. Det ger 25 prima kilon resväskinnehåll att förfoga över. För egen del betydligt mer. För andra kanske bara träningskläderna får följa med som en påminnelse om att det faktiskt är dags att komma i form.
Monday, May 11, 2009
om lumparminnen
Förra veckan sprang jag 5 km i ett sträck för första gången i mitt liv. På 31 minuter och 50 sekunder. Det är bland det coolaste jag gjort. Minst lika häftigt som när jag mot alla odds överlevde flunsan tidigare i vår och sent omsider till och med fick tillbaks lukt- och smaksinnet. Jag är för övrigt övertygad om att det var svininfluensan jag hade. Om ni inte tror mig kan jag grymta.
Min löparbragd blev födelsedagspresenten till pappa som samma vecka återigen fyllde arton år ung. Jag som inte precis är känd för min dunderfysik kom inte på något bättre till nån som inte önskar sig nåt mer än snälla barn.
Jag har inget minne av att jag nånsin sprang längre än 100 meter på skolidrotten. Men lagom till att ha växt om pappa med mer än tio år fick jag infallet att springa ett lopp. Nu är jag anmäld till två. Få jag känner skulle tro sina ögon om de såg mig i löparspåret.
Ungefär lika få som tror mig när jag berättar att jag är med i Svenska Flyglottakåren och av anledningar jag inte minns sprang runt en hel del i skogen i uniform och med gevär under gymnasiet. Jag är inte aktiv lotta för tillfället. Mest för att jag har svårt att motivera mig att laga mat åt hemvärnssoldater. Men som något slags princip vill jag trots allt stödja denna praktiskt inriktade kvinnorörelse.
I Flygvapenungdom var det blå, svårt icke-fotriktiga lejongympaskor åt alla. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig runt där i skogen. Med packning, vapen och hunger. I 30 graders sommarvärme. I minus 20 graders vinterkyla. Men det gjorde jag uppenbarligen. Och förutom att putsa en kalashnikov och lära mig bädda sängar så att femmor kan studsa på dem fick jag faktiskt medalj för mina skyttebravader. Det stör mig fortfarande då och då att jag inte sen gjorde slag i saken och gjorde lumpen.
För jag älskar lumparminnen. Vid de numera få tillfällen då jag hamnar runt ett middagsbord med män som gjort lumpen dröjer jag mig kvar länge. Med samtalsämnen som favoritklädesplagg i M90-serien (mitt är den sköna koftan), konservpreferenser eller eldvaktstaktik kan ingen kväll bli långtråkig.
I år rycker knappt 7000 svenskar in. Nästa år blir det runt 4000. Det är sannolikt befogat och jag ser hellre att mina skattepengar går till pandemiberedskap för svinflunsa. Men det är tveklöst en ny epok vi äntrar när den allmänna värnplikten urholkas, lejonskoförråden säljs ut och jag siktar på att springa mina 5 km under 25 minuter.
Min löparbragd blev födelsedagspresenten till pappa som samma vecka återigen fyllde arton år ung. Jag som inte precis är känd för min dunderfysik kom inte på något bättre till nån som inte önskar sig nåt mer än snälla barn.
Jag har inget minne av att jag nånsin sprang längre än 100 meter på skolidrotten. Men lagom till att ha växt om pappa med mer än tio år fick jag infallet att springa ett lopp. Nu är jag anmäld till två. Få jag känner skulle tro sina ögon om de såg mig i löparspåret.
Ungefär lika få som tror mig när jag berättar att jag är med i Svenska Flyglottakåren och av anledningar jag inte minns sprang runt en hel del i skogen i uniform och med gevär under gymnasiet. Jag är inte aktiv lotta för tillfället. Mest för att jag har svårt att motivera mig att laga mat åt hemvärnssoldater. Men som något slags princip vill jag trots allt stödja denna praktiskt inriktade kvinnorörelse.
I Flygvapenungdom var det blå, svårt icke-fotriktiga lejongympaskor åt alla. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig runt där i skogen. Med packning, vapen och hunger. I 30 graders sommarvärme. I minus 20 graders vinterkyla. Men det gjorde jag uppenbarligen. Och förutom att putsa en kalashnikov och lära mig bädda sängar så att femmor kan studsa på dem fick jag faktiskt medalj för mina skyttebravader. Det stör mig fortfarande då och då att jag inte sen gjorde slag i saken och gjorde lumpen.
För jag älskar lumparminnen. Vid de numera få tillfällen då jag hamnar runt ett middagsbord med män som gjort lumpen dröjer jag mig kvar länge. Med samtalsämnen som favoritklädesplagg i M90-serien (mitt är den sköna koftan), konservpreferenser eller eldvaktstaktik kan ingen kväll bli långtråkig.
I år rycker knappt 7000 svenskar in. Nästa år blir det runt 4000. Det är sannolikt befogat och jag ser hellre att mina skattepengar går till pandemiberedskap för svinflunsa. Men det är tveklöst en ny epok vi äntrar när den allmänna värnplikten urholkas, lejonskoförråden säljs ut och jag siktar på att springa mina 5 km under 25 minuter.
Monday, May 4, 2009
om grillos över stan
Jag har tygskor som sjunger på absolut sista refrängen. Båtarna lyfts ner i kanalerna. Vi trängs runt solglasögonställen på Åhléns.
Svenskarna kastar av sig vinterpälsen och beger sig i samlad tropp ut i parkerna. Nu luktar det grill överallt. Nu grälar par offentligt. Nu ska svensken leva loppan. Åtminstone tills i september.
Jag ska ta mig från en middag till en fest en lördagskväll sent i april. Tar bussen men hoppar av efter två hållplatser och åker taxi. För jag orkar inte med den skränande alltför lättklädda folkmassan på bussen. Jag vill komma fram nu. Utan att behöva ta del av mer privatlivsdetaljer än jag önskar. Vill lika lite höra om fulla medelålders pars fattiga sexliv som jag uppskattar folks gastroskopistatusuppdateringar på facebook.
Synen från tunnelbanan dagen innan är kvar på näthinnan: tre tonårstjejer i hissen vid Skanstull. Två vaktar dörrarna medan den tredje bredbent stående, kissar i hissen. Kul. Jättekul. Speciellt kul för alla med barnvagn/vovve/rullstol/trasiga knän som rimligtvis inte har nåt alternativ än att åka urinhiss. Inte undra på att folk skaffar bil.
Svenskar är snyggast i världen. Svenskar har framför allt bäst förutsättningar. Därför tycker jag också att svenskar borde uppföra sig därefter. Till exempel genom att ta sitt ansvar för att inte lukta eller bete sig illa offentligt.
Vårt materiella välstånd är överväldigande. Vad är det då som gör att vi är så pinsamma så fort det vankas sommar? Det kan tyckas lite sött med de resovana norrlänningarna jag mötte på ett flyg från Thailand i fjol, de var häpna, på gränsen till rörda, över att få en tygpåse med strumpor, tandborste och tandkräm i fickan framför sig i planet. Jag har säkert åtta par såna där usla frottéstrumpor i en låda hemma. Tänkte jag. Men jag hade överseende med dem. Vilket jag inte hade med de svettstinkande grannarna till höger som i vindbyxor, uppknäppt skjorta och rödbränd bringa försåg sig av gratisspriten.
Det är nåt med semesterbeteendet som gör att jag redan längtar en aning till ett kyligt oktober. Båtarna lyfts ur kanalerna. Vi ställer tillbaka klockorna, grillen och trädgårdsmöblerna. Vi rattar in vintern.
Svenskarna kastar av sig vinterpälsen och beger sig i samlad tropp ut i parkerna. Nu luktar det grill överallt. Nu grälar par offentligt. Nu ska svensken leva loppan. Åtminstone tills i september.
Jag ska ta mig från en middag till en fest en lördagskväll sent i april. Tar bussen men hoppar av efter två hållplatser och åker taxi. För jag orkar inte med den skränande alltför lättklädda folkmassan på bussen. Jag vill komma fram nu. Utan att behöva ta del av mer privatlivsdetaljer än jag önskar. Vill lika lite höra om fulla medelålders pars fattiga sexliv som jag uppskattar folks gastroskopistatusuppdateringar på facebook.
Synen från tunnelbanan dagen innan är kvar på näthinnan: tre tonårstjejer i hissen vid Skanstull. Två vaktar dörrarna medan den tredje bredbent stående, kissar i hissen. Kul. Jättekul. Speciellt kul för alla med barnvagn/vovve/rullstol/trasiga knän som rimligtvis inte har nåt alternativ än att åka urinhiss. Inte undra på att folk skaffar bil.
Svenskar är snyggast i världen. Svenskar har framför allt bäst förutsättningar. Därför tycker jag också att svenskar borde uppföra sig därefter. Till exempel genom att ta sitt ansvar för att inte lukta eller bete sig illa offentligt.
Vårt materiella välstånd är överväldigande. Vad är det då som gör att vi är så pinsamma så fort det vankas sommar? Det kan tyckas lite sött med de resovana norrlänningarna jag mötte på ett flyg från Thailand i fjol, de var häpna, på gränsen till rörda, över att få en tygpåse med strumpor, tandborste och tandkräm i fickan framför sig i planet. Jag har säkert åtta par såna där usla frottéstrumpor i en låda hemma. Tänkte jag. Men jag hade överseende med dem. Vilket jag inte hade med de svettstinkande grannarna till höger som i vindbyxor, uppknäppt skjorta och rödbränd bringa försåg sig av gratisspriten.
Det är nåt med semesterbeteendet som gör att jag redan längtar en aning till ett kyligt oktober. Båtarna lyfts ur kanalerna. Vi ställer tillbaka klockorna, grillen och trädgårdsmöblerna. Vi rattar in vintern.
Monday, April 27, 2009
om MR
Vanligtvis är jag enbart positivt inställd till fortbildningar, kurser och seminarier som jag förväntas gå på inom ramen för mitt jobb. Alltid lär jag mig något nytt, brukar jag tänka. Häromveckan var det dags för obligatorisk utbildning om mänskliga rättigheter. Och jag hade för omväxlings skull ingen aning om varför det skulle beröra mig eller vilken nytta jag skulle tänkas ha. Det var nära att jag avanmälde mig.
När vi inledningsvis skulle redogöra för hur frågorna berör oss i det dagliga arbetet svarade jag att jag faktiskt inte visste och inte trodde att det egentligen hade någon koppling till mina arbetsuppgifter. Jag jobbar ju med det övergripande, systemen.
Jag kunde inte haft mer fel. Tre timmar senare hade jag varit med om värsta aha-upplevelsen. De strukturer jag arbetar med har naturligtvis i högsta grad betydelse för mänskliga rättigheter. Och jag har alla möjligheter i världen att bidra till att dessa efterlevs i någon mån.
Mänskliga rättigheter må vara konstruerade och tyckas vara ett hopplock utan enhetlig filosofisk grund och förankring. Men de är samtidigt ett unikt exempel på hur stater kommit överens i grundläggande frågor om både det som varje människa har rätt till och det den aldrig ska behöva utsättas för. Då kanske det är rimligt att de är en mix av lite av varje.
På kursen fick vi i uppgift att fundera på fall där Sverige bryter mot någon av artiklarna. Artikel 24 föreskriver att alla har rätt till regelbunden BETALD ledighet. Och jag funderar på hur alla mina vänner egenföretagarna har det. De som jobbar uppdragsbaserat eller de som är lantbrukare till exempel. I Sverige finns närmare en miljon registrerade företag. Minst hälften av dem är ensamföretagare utan några anställda. Vem ger dem betald semester?
För att inte tala om alla studenter som ägnar ledigheterna åt att jobba exakt lagom mycket för att hamna precis under gränsen för återbetalning av studiemedel. Studenters mänskliga rättigheter kränks för övrigt under artikel 20 också i och med tvångsanslutningen till studentkårer.
Utomlands sägs bilden av Sverige vara att vi inte bara följer FN-konventionerna till punkt och pricka utan också att alla svenskar kan väckas mitt i natten och rabbla artiklar i nummerordning. Så är det knappast men jag har onekligen lärt mig något nytt. Numera har jag en favoritartikel. Tjugonian. Idag är en bra dag att slå upp den om du inte redan kan den.
När vi inledningsvis skulle redogöra för hur frågorna berör oss i det dagliga arbetet svarade jag att jag faktiskt inte visste och inte trodde att det egentligen hade någon koppling till mina arbetsuppgifter. Jag jobbar ju med det övergripande, systemen.
Jag kunde inte haft mer fel. Tre timmar senare hade jag varit med om värsta aha-upplevelsen. De strukturer jag arbetar med har naturligtvis i högsta grad betydelse för mänskliga rättigheter. Och jag har alla möjligheter i världen att bidra till att dessa efterlevs i någon mån.
Mänskliga rättigheter må vara konstruerade och tyckas vara ett hopplock utan enhetlig filosofisk grund och förankring. Men de är samtidigt ett unikt exempel på hur stater kommit överens i grundläggande frågor om både det som varje människa har rätt till och det den aldrig ska behöva utsättas för. Då kanske det är rimligt att de är en mix av lite av varje.
På kursen fick vi i uppgift att fundera på fall där Sverige bryter mot någon av artiklarna. Artikel 24 föreskriver att alla har rätt till regelbunden BETALD ledighet. Och jag funderar på hur alla mina vänner egenföretagarna har det. De som jobbar uppdragsbaserat eller de som är lantbrukare till exempel. I Sverige finns närmare en miljon registrerade företag. Minst hälften av dem är ensamföretagare utan några anställda. Vem ger dem betald semester?
För att inte tala om alla studenter som ägnar ledigheterna åt att jobba exakt lagom mycket för att hamna precis under gränsen för återbetalning av studiemedel. Studenters mänskliga rättigheter kränks för övrigt under artikel 20 också i och med tvångsanslutningen till studentkårer.
Utomlands sägs bilden av Sverige vara att vi inte bara följer FN-konventionerna till punkt och pricka utan också att alla svenskar kan väckas mitt i natten och rabbla artiklar i nummerordning. Så är det knappast men jag har onekligen lärt mig något nytt. Numera har jag en favoritartikel. Tjugonian. Idag är en bra dag att slå upp den om du inte redan kan den.
Monday, April 20, 2009
om att köpa gjutjärnsgryta
Jag läser Johan Norbergs En perfekt storm om hur amerikanska husägare skuldsatte sig långt uppöver öronen och hur bostadsmarknaden trotsade naturlagarna – och Alan Greenspan.
Obama håller tal på Rapport. Han säger att han ser en ljusning. Han säger inget om att han har skaffat en allergivänlig valp åt döttrarna från en kennel och samveteskompenserar genom att göra donationer till Washingtons motsvarighet till Tassebo. Obama säger han att han tycker att folk ska få en lön som motsvarar det arbete de utför. Låter rimligt.
Det sägs att Hennes & Mauritz alltid går bra när det är lågkonjunktur. Men tydligen gäller även kvalitet för tillfället. The Economist spår att varumärken som andas kvalitet, slitstyrka och hög standard kommer att gå lysande under 2009. Vi sägs vara trötta på påkostade handväskor men gärna satsa på en Fjällräven kånken i hopp om att den är så tidlös att barnbarnen kommer tycka den är retro och helt inne även år 2062.
Jag är en förutsägbar prick. Om jag drar mig till minnes den senaste tidens inköp har de bestått av en hel del HM-prylar. Billiga linnen, färgglada tights och underkläder. Men jag har också shoppat träningsskor som jag räknar med ska hålla både sig och mina knän i fin form ett bra tag framöver. Jag kollade så att de håller för round housekick. Men jag tittade inte på prislappen. Det gjorde jag däremot när jag skulle inhandla våffeljärn och emaljgryta tidigare i veckan.
Farmors våffeljärn från 60-talet lade av tidigare under våren och jag fick pengar till ett nytt i present. Och jag har verkligen saknat en rejäl gryta för storkok. Med föresatsen att mina barnbarn självklart kommer att ha nytta av bådadera började jag jämföra. Våffeljärnet är beställt (bäst i test på Smartson). Grytan är desto svårare. Måste nog gå och provkänna på Åhléns först. Eller förlåt, jag menar i min lokala järnaffär. Den finaste grytan jag har idag köpte jag på Bjuvs järnaffärs konkursutförsäljning 2006.
Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete. Lär Johan Norberg ha sagt. Och jag klarar inte av all hoppfullhet som hopplösa verksamheters ägare utstrålar. Jag fixar inte att se folk gå starta egetkurs och öppna halvdana pyntaffärer, pizzerior och skönhetssalonger i Mörarp, Kågeröd och Bårslöv som alla ligger alldeles för nära Väla för att ha ett kundunderlag. Nu gäller det att stödköpa för glatta livet av dem som redan balanserar på gränsen. Köp för att stimulera världsekonomin. Köp personvagn, köp lokalproducerad getost, köp charterresa, köp mobiltelefon. Bara du köper.
Obama håller tal på Rapport. Han säger att han ser en ljusning. Han säger inget om att han har skaffat en allergivänlig valp åt döttrarna från en kennel och samveteskompenserar genom att göra donationer till Washingtons motsvarighet till Tassebo. Obama säger han att han tycker att folk ska få en lön som motsvarar det arbete de utför. Låter rimligt.
Det sägs att Hennes & Mauritz alltid går bra när det är lågkonjunktur. Men tydligen gäller även kvalitet för tillfället. The Economist spår att varumärken som andas kvalitet, slitstyrka och hög standard kommer att gå lysande under 2009. Vi sägs vara trötta på påkostade handväskor men gärna satsa på en Fjällräven kånken i hopp om att den är så tidlös att barnbarnen kommer tycka den är retro och helt inne även år 2062.
Jag är en förutsägbar prick. Om jag drar mig till minnes den senaste tidens inköp har de bestått av en hel del HM-prylar. Billiga linnen, färgglada tights och underkläder. Men jag har också shoppat träningsskor som jag räknar med ska hålla både sig och mina knän i fin form ett bra tag framöver. Jag kollade så att de håller för round housekick. Men jag tittade inte på prislappen. Det gjorde jag däremot när jag skulle inhandla våffeljärn och emaljgryta tidigare i veckan.
Farmors våffeljärn från 60-talet lade av tidigare under våren och jag fick pengar till ett nytt i present. Och jag har verkligen saknat en rejäl gryta för storkok. Med föresatsen att mina barnbarn självklart kommer att ha nytta av bådadera började jag jämföra. Våffeljärnet är beställt (bäst i test på Smartson). Grytan är desto svårare. Måste nog gå och provkänna på Åhléns först. Eller förlåt, jag menar i min lokala järnaffär. Den finaste grytan jag har idag köpte jag på Bjuvs järnaffärs konkursutförsäljning 2006.
Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete. Lär Johan Norberg ha sagt. Och jag klarar inte av all hoppfullhet som hopplösa verksamheters ägare utstrålar. Jag fixar inte att se folk gå starta egetkurs och öppna halvdana pyntaffärer, pizzerior och skönhetssalonger i Mörarp, Kågeröd och Bårslöv som alla ligger alldeles för nära Väla för att ha ett kundunderlag. Nu gäller det att stödköpa för glatta livet av dem som redan balanserar på gränsen. Köp för att stimulera världsekonomin. Köp personvagn, köp lokalproducerad getost, köp charterresa, köp mobiltelefon. Bara du köper.
Monday, April 6, 2009
om teknostress
Det ryktas att det är en mobiltelefonladdarstandard på gång. Jag tror det när jag ser det. Men jag välkomnar det. Det skulle lösa ett av alla dagliga irritationsmoment.
Jag har en egen bärbar dator och en jobbdator, en egen mobiltelefon och en jobbtelefon. Den sistnämnda kan jag använda privat om jag vill. Bara jag minns den privatkopplade pinkoden. Och bara jag minns att stänga telefonen och skriva in företagskoden så fort jag är i tjänst. Annars kommer inte den som slår det så kallat fasta jobbnumret fram och jag får smäll på fingrarna på grund av tillgänglighetspolicyn. Den som ringer till det så kallade mobilnumret kommer alltid fram, oavsett hur jag är inloggad. Kul när folk utan liv utanför jobbet ringer en på söndagsmorgonen, jättekul.
Det här gäller förstås bara om jag inte har använt den röststyrda hänvisningstjänsten. Den funkar sådär. Säger jag ”lunch till klockan tretton” så välartikulerat jag kan händer det ändå att folk som ringer får veta att jag är på semester till i oktober eller vabbar.
Med datorerna är det lite enklare men det ställer till en hel del problem att de har olika adaptrar och kablar som ser exakt likadana men absolut inte fungerar ihop med den andra. En adaptor väger ungefär hälften av vad datorn väger. Så om jag inte vill släpa hem jobbdator och adaptor i egen väska men ändå ha koll på jobbkorrespondensen kan jag använda webbmail.
Åtminstone om jag kommer ihåg att ta med mitt tjänsteidkort med chip och en liten dosa hem. De två i kombi kan alstra koder som krävs för att logga in. Privat har jag ärenden i två banker. De har två olika dosor med olika funktion för inloggning. Som om det inte räcker måste jag hålla isär kortkod, kontrollkod, signeringskod, engångskod, e-legitimationskod och bank-ID – och de olika dosorna som tycks ha tagit över mitt hem.
Sa jag förresten att det på jobbmobiltelefonräkningen står ett helt annat nummer än något av dem som står på mitt visitkort? Telefonen kan nås på tre nummer. Själv vill jag bara bli onåbar eftersom örat blir skållhett av att prata i telefonen vars headsetfjäder går sönder hela tiden.
Min hjärna har kortslutning – av telefonvärmen eller alla koder och dosor. Om det inte går att hitta en enkel standard önskar jag mig nån som går bredvid mig, drar en väska med alla tekniska tillbehör och kan alla mina koder – som jag inte får skriva ner ifall nån skulle stjäla min kalender – innantill. Kom igen alliansen, det behövs ju jobb. Personlig teknikassistent är det nya plusjobbet. Ska vi göra det avdragsgillt också?
Jag har en egen bärbar dator och en jobbdator, en egen mobiltelefon och en jobbtelefon. Den sistnämnda kan jag använda privat om jag vill. Bara jag minns den privatkopplade pinkoden. Och bara jag minns att stänga telefonen och skriva in företagskoden så fort jag är i tjänst. Annars kommer inte den som slår det så kallat fasta jobbnumret fram och jag får smäll på fingrarna på grund av tillgänglighetspolicyn. Den som ringer till det så kallade mobilnumret kommer alltid fram, oavsett hur jag är inloggad. Kul när folk utan liv utanför jobbet ringer en på söndagsmorgonen, jättekul.
Det här gäller förstås bara om jag inte har använt den röststyrda hänvisningstjänsten. Den funkar sådär. Säger jag ”lunch till klockan tretton” så välartikulerat jag kan händer det ändå att folk som ringer får veta att jag är på semester till i oktober eller vabbar.
Med datorerna är det lite enklare men det ställer till en hel del problem att de har olika adaptrar och kablar som ser exakt likadana men absolut inte fungerar ihop med den andra. En adaptor väger ungefär hälften av vad datorn väger. Så om jag inte vill släpa hem jobbdator och adaptor i egen väska men ändå ha koll på jobbkorrespondensen kan jag använda webbmail.
Åtminstone om jag kommer ihåg att ta med mitt tjänsteidkort med chip och en liten dosa hem. De två i kombi kan alstra koder som krävs för att logga in. Privat har jag ärenden i två banker. De har två olika dosor med olika funktion för inloggning. Som om det inte räcker måste jag hålla isär kortkod, kontrollkod, signeringskod, engångskod, e-legitimationskod och bank-ID – och de olika dosorna som tycks ha tagit över mitt hem.
Sa jag förresten att det på jobbmobiltelefonräkningen står ett helt annat nummer än något av dem som står på mitt visitkort? Telefonen kan nås på tre nummer. Själv vill jag bara bli onåbar eftersom örat blir skållhett av att prata i telefonen vars headsetfjäder går sönder hela tiden.
Min hjärna har kortslutning – av telefonvärmen eller alla koder och dosor. Om det inte går att hitta en enkel standard önskar jag mig nån som går bredvid mig, drar en väska med alla tekniska tillbehör och kan alla mina koder – som jag inte får skriva ner ifall nån skulle stjäla min kalender – innantill. Kom igen alliansen, det behövs ju jobb. Personlig teknikassistent är det nya plusjobbet. Ska vi göra det avdragsgillt också?
Monday, March 30, 2009
om mens
”Alltså. Ska det vara så här?” Säger jag tydligen ganska ofta. Min kollega har börjat påpeka det och fnissar varje gång om att jag måste ta över Plus när Sverker går i pension. Inte mig emot.
Vi kan säga att jag redan börjat öva. Häromdagen mejlade jag ett stort läkemedelsföretag efter att ha läst en artikel: ”Jag undrar vad som sker på fronten utveckling av p-piller för den svenska marknaden. Har tidigare läst om att ni bland annat har ett garanterat blödningsfritt piller på väg. Hur går det? Hur ser tidsplanen ut?”
De svarade: ”Vi har inget sådant preparat som är godkänt i Sverige. Hoppas att du fick svar på din fråga.” Alla som tycker att jag fick svar på någon enda av mina frågor, räck upp handen nu. (Alltså. Ska det vara så här?)
Om mens vore något som drabbade män är jag övertygad om att det redan funnits ofarliga och biverkningsfria läkemedel som helt eliminerade åbäket men ändå möjliggjorde full kontroll över eventuell graviditetsrisk. Eller också hade mens varit avdramatiserat och det var fullkomligt naturligt att en vecka i månaden gå runt med blodiga kläder utan minsta skam. Alla stolar i alla offentliga lokaler skulle ha blodfläckar. Jag tror mest på det förstnämnda. Men nu råkar mens vara nåt som drabbar kvinnor. Och mens är skabbigt och äckligt, förknippat med tråk och ofrihet.
De sannolikt mansstyrda mensskyddsföretagen må uppfinna vilket sidenliknande ytskikt med bladguld och strass de vill för den blå låtsasmensen i tv-reklamen. Men jag har inte hittat nån enda variant som funkar utan problem på den riktiga röda varan.
Jag börjar misstänka att jag är felkonstruerad för det finns inga bindor eller trosskydd som sitter i min trosa som i reklamen. Allt åker alltid på sned. Hur präktiga mormorstrosor jag än tar på mig. Och jag är less på tamponger som jag måste ställa mobilalarmet för att minnas att byta i rätt tid för att undvika följdsjukdomar. (Alltså. Ska det vara så här?)
Jag vill gå så långt att jag hävdar att mens bland de större hoten mot kvinnors fria sexualitet OCH generella frihet i livet. Mensen är en tung fotboja. Ständigt måste vi ha koll på den av en eller annan anledning. Sex är för de flesta uteslutet när tant röd är på besök. De p-piller som funkar någorlunda bra för att förhindra skräpet ger biverkningar.
Om vi räknar med att kvinnor har mens i fem dagar varje månad under 35 år innebär det att vi kommer att ha mens i nästan sex år av våra liv. Så här kan det verkligen inte vara rimligt att det ska vara år 2009. Mensen ska förpassas dit den hör hemma en gång för alla – till Sverkers soptunna.
Vi kan säga att jag redan börjat öva. Häromdagen mejlade jag ett stort läkemedelsföretag efter att ha läst en artikel: ”Jag undrar vad som sker på fronten utveckling av p-piller för den svenska marknaden. Har tidigare läst om att ni bland annat har ett garanterat blödningsfritt piller på väg. Hur går det? Hur ser tidsplanen ut?”
De svarade: ”Vi har inget sådant preparat som är godkänt i Sverige. Hoppas att du fick svar på din fråga.” Alla som tycker att jag fick svar på någon enda av mina frågor, räck upp handen nu. (Alltså. Ska det vara så här?)
Om mens vore något som drabbade män är jag övertygad om att det redan funnits ofarliga och biverkningsfria läkemedel som helt eliminerade åbäket men ändå möjliggjorde full kontroll över eventuell graviditetsrisk. Eller också hade mens varit avdramatiserat och det var fullkomligt naturligt att en vecka i månaden gå runt med blodiga kläder utan minsta skam. Alla stolar i alla offentliga lokaler skulle ha blodfläckar. Jag tror mest på det förstnämnda. Men nu råkar mens vara nåt som drabbar kvinnor. Och mens är skabbigt och äckligt, förknippat med tråk och ofrihet.
De sannolikt mansstyrda mensskyddsföretagen må uppfinna vilket sidenliknande ytskikt med bladguld och strass de vill för den blå låtsasmensen i tv-reklamen. Men jag har inte hittat nån enda variant som funkar utan problem på den riktiga röda varan.
Jag börjar misstänka att jag är felkonstruerad för det finns inga bindor eller trosskydd som sitter i min trosa som i reklamen. Allt åker alltid på sned. Hur präktiga mormorstrosor jag än tar på mig. Och jag är less på tamponger som jag måste ställa mobilalarmet för att minnas att byta i rätt tid för att undvika följdsjukdomar. (Alltså. Ska det vara så här?)
Jag vill gå så långt att jag hävdar att mens bland de större hoten mot kvinnors fria sexualitet OCH generella frihet i livet. Mensen är en tung fotboja. Ständigt måste vi ha koll på den av en eller annan anledning. Sex är för de flesta uteslutet när tant röd är på besök. De p-piller som funkar någorlunda bra för att förhindra skräpet ger biverkningar.
Om vi räknar med att kvinnor har mens i fem dagar varje månad under 35 år innebär det att vi kommer att ha mens i nästan sex år av våra liv. Så här kan det verkligen inte vara rimligt att det ska vara år 2009. Mensen ska förpassas dit den hör hemma en gång för alla – till Sverkers soptunna.
Monday, March 23, 2009
om smak
I februari fick jag ett infall och gick till vaccinationsmottagningen för att låta mig influensavaccineras. För två ynka hundralappar skulle jag försäkra mig om att förbli kry under de kommande veckornas viktiga möten. Men det blev inget med det. På grund av min allergi avrådde två läkare. De utlovade dessutom att på en så ung och frisk person som jag skulle flunsan inte ta särskilt hårt ändå om jag ens fick den.
Övertalad gick jag därifrån, lätt irriterad över deras sista kommentar: du sparar ju ett par hundra nu. Som om det var en pengafråga.
Jag åkte på jobbresa till Umeå. Sen fick jag flunsan. Jag hade feber i en vecka. I nästan tre veckor var jag en zombie och hostade slem. Jag missade en resa och min barndomskompis bröllop. Tillbaks på jobbet kunde jag inte koncentrera mig på en vecka. Men värst av allt. Jag förlorade lukt- och smaksinnet i två veckor.
Jag kanske låter otålig och rastlös. Det är jag säkert. Men smak och lukt ska aldrig förringas. Jag har uppriktigt sagt aldrig varit så nära att ringa psyket som de här veckorna. Och mitt nitiska googlande gjorde inte saken bättre. Jag läste om en man som förlorat lukt och smak permanent. Han skrev att han hellre förlorat ena ögat.
Att stå i badrummet och inte veta om jag satt på deo eller ej. Att inte kunna avgöra om matportionen som stått i kylen några dagar är hälsovådlig. Det är sånt jag aldrig förr reflekterat över.
Jag funderade på om det skulle gå att få en personlig assistent. Och på vad i världen som möjligen skulle kunna ge nån form av glädje när jag bara skulle äta havregrynsgröt resten av livet.
Smak och lukt är – tacka herren – tillbaka nu, om än ej med full kraft. Och jag tänker på alla klyschor som formulerats. Glädjas åt det lilla. I was blind but now I see. Man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Det är nåt närmast religiöst över att känna lukten av avgaser, smaken av frukostfil och lukten av rök utanför entrén till jobbet. Det låter kanske absurt, men jag blev så oerhört lycklig av att komma in på toaletten efter någon som gjort stordåd.
Hädanefter ska jag bara äta sånt jag tycker om. Aldrig truga i mig nåt för sakens skull. Och så överväger jag att starta en fond. Måste se till att mina tillgångar testamenteras till lukt- och smakforskningen. I höst är det jag som kedjar fast mig på vaccinationsmottagningen tills jag får en spruta.
Övertalad gick jag därifrån, lätt irriterad över deras sista kommentar: du sparar ju ett par hundra nu. Som om det var en pengafråga.
Jag åkte på jobbresa till Umeå. Sen fick jag flunsan. Jag hade feber i en vecka. I nästan tre veckor var jag en zombie och hostade slem. Jag missade en resa och min barndomskompis bröllop. Tillbaks på jobbet kunde jag inte koncentrera mig på en vecka. Men värst av allt. Jag förlorade lukt- och smaksinnet i två veckor.
Jag kanske låter otålig och rastlös. Det är jag säkert. Men smak och lukt ska aldrig förringas. Jag har uppriktigt sagt aldrig varit så nära att ringa psyket som de här veckorna. Och mitt nitiska googlande gjorde inte saken bättre. Jag läste om en man som förlorat lukt och smak permanent. Han skrev att han hellre förlorat ena ögat.
Att stå i badrummet och inte veta om jag satt på deo eller ej. Att inte kunna avgöra om matportionen som stått i kylen några dagar är hälsovådlig. Det är sånt jag aldrig förr reflekterat över.
Jag funderade på om det skulle gå att få en personlig assistent. Och på vad i världen som möjligen skulle kunna ge nån form av glädje när jag bara skulle äta havregrynsgröt resten av livet.
Smak och lukt är – tacka herren – tillbaka nu, om än ej med full kraft. Och jag tänker på alla klyschor som formulerats. Glädjas åt det lilla. I was blind but now I see. Man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Det är nåt närmast religiöst över att känna lukten av avgaser, smaken av frukostfil och lukten av rök utanför entrén till jobbet. Det låter kanske absurt, men jag blev så oerhört lycklig av att komma in på toaletten efter någon som gjort stordåd.
Hädanefter ska jag bara äta sånt jag tycker om. Aldrig truga i mig nåt för sakens skull. Och så överväger jag att starta en fond. Måste se till att mina tillgångar testamenteras till lukt- och smakforskningen. I höst är det jag som kedjar fast mig på vaccinationsmottagningen tills jag får en spruta.
Monday, March 16, 2009
om skillnaden mellan blodpudding och ipods
Jag lever gott och fint. Jag har i princip bara i-landsproblem. Som att välja färg på ipod. Jag hör mig själv stå i affären och säga att jag inte vet om lila funkar. För jag har ju röd vinterkappa. Snart är det förvisso vår. Men jag kan ju rimligen inte ha någon ANING om vad jag ska ha för vårjacka redan.
Hade någon spelat in konversationen mellan mig och min vän där i affären hade den redan legat på youtube (den kanske ligger där, hemska tanke.) Butiksförsäljaren har säkert underhållit sin vänkrets med att återge oss. Eller inte. Han kanske är avtrubbad av att höra sånt varje dag. Sen ser jag Mammut. Och jag minns inte senast jag blev så berörd av en film. Om jag nånsin blivit det. Det här är något helt annat. Det är alldeles för nära mig och mitt liv. I filmens början rumlar den lyckliga familjen runt på en fantastisk röd jättekudde i sin vita lägenhet. En sån kudde skulle göra sig framför min kakelugn. Tänker jag.
I filmens slutscen syns kudden igen. Och jag äcklas. Jag vill sälja min lägenhet med kakelugnen och alla ägodelar. Jag vill bli moder Theresa junior. Det är så påtagligt hur alla i filmen gör fel också när de vill göra rätt. Män är djur. Vita män är värst. Vita kvinnor är inte långt efter. Ändå är det den vite mannen som är den enda som kommer undan i filmen. Varför kommer HAN undan? Det bankar och slår i mitt huvud fortfarande en månad efter att jag sett filmen. När jag går på stan och lyssnar på filmmusiken i min ipod.
Den här vintern märker jag för första gången i livet i min egen vardag hur snabbt och tydligt klasskillnaderna ökar. Handeln rapporterar att försäljningssiffrorna för blodpudding och korv stiger. Jag har sett tre välutbildade bostadsrättsinnehavare bli arbetslösa på en och samma vecka. Och samtidigt fläskas det på som aldrig förr vid alla konferensmiddagar jag bjuds på. Det serveras pilgrimsmussla och råbiff. Det uppgraderas till sviter när jag bor på hotell. När jag checkar ut får jag värdebevis så att jag ska lockas att komma snart igen, också som privatperson. Det är så oerhört tydlig skillnad mellan dem som har och inte har – ipods och annat.
Hur var det då, var det svårt att välja färg och så? Undrar min kompis när jag säger att jag köpt en ipod. Färgen är det första hon tänker på. Vi är så lika, så moderna, så bortskämda.
Hade någon spelat in konversationen mellan mig och min vän där i affären hade den redan legat på youtube (den kanske ligger där, hemska tanke.) Butiksförsäljaren har säkert underhållit sin vänkrets med att återge oss. Eller inte. Han kanske är avtrubbad av att höra sånt varje dag. Sen ser jag Mammut. Och jag minns inte senast jag blev så berörd av en film. Om jag nånsin blivit det. Det här är något helt annat. Det är alldeles för nära mig och mitt liv. I filmens början rumlar den lyckliga familjen runt på en fantastisk röd jättekudde i sin vita lägenhet. En sån kudde skulle göra sig framför min kakelugn. Tänker jag.
I filmens slutscen syns kudden igen. Och jag äcklas. Jag vill sälja min lägenhet med kakelugnen och alla ägodelar. Jag vill bli moder Theresa junior. Det är så påtagligt hur alla i filmen gör fel också när de vill göra rätt. Män är djur. Vita män är värst. Vita kvinnor är inte långt efter. Ändå är det den vite mannen som är den enda som kommer undan i filmen. Varför kommer HAN undan? Det bankar och slår i mitt huvud fortfarande en månad efter att jag sett filmen. När jag går på stan och lyssnar på filmmusiken i min ipod.
Den här vintern märker jag för första gången i livet i min egen vardag hur snabbt och tydligt klasskillnaderna ökar. Handeln rapporterar att försäljningssiffrorna för blodpudding och korv stiger. Jag har sett tre välutbildade bostadsrättsinnehavare bli arbetslösa på en och samma vecka. Och samtidigt fläskas det på som aldrig förr vid alla konferensmiddagar jag bjuds på. Det serveras pilgrimsmussla och råbiff. Det uppgraderas till sviter när jag bor på hotell. När jag checkar ut får jag värdebevis så att jag ska lockas att komma snart igen, också som privatperson. Det är så oerhört tydlig skillnad mellan dem som har och inte har – ipods och annat.
Hur var det då, var det svårt att välja färg och så? Undrar min kompis när jag säger att jag köpt en ipod. Färgen är det första hon tänker på. Vi är så lika, så moderna, så bortskämda.
Monday, March 9, 2009
om konst
Debatten pågår som bäst kring vem som ska betala klottersaneringen efter att konstnären bakom pseudonymen NUG trashade en tunnelbanevagn. Kulturministern förfäras och Konstfacks rykte har för andra gången på kort tid tufsats i kanten efter att filmningen av incidenten dessutom har godkänts som ett examensarbete.
NUG skriver på sin blogg att om det är så dyrt att sanera – skit i det då, låt grafittin vara kvar. Han har en poäng där. För när blir det egentligen orimligt att lägga skattepengar på sisyfossanering istället för god mat åt åldringar eller skolböcker åt barn bara för att det principiellt inte ska vara obeställd konst på offentliga platser?
Så har förstås frågan om vad som egentligen är konst kommit att debatteras lika länge och detaljerat som städfrågan. Alla har en åsikt, vilket i sig känns som ett fantastiskt lyft för kulturdebatten. När senast diskuterades konstpolitik vid fikaborden på vårdboendet eller på verkstaden?
För egen del har jag svårt att förstå det roliga med att spreja sprejburk. Men ännu svårare har jag för det som kallas videokonst. Jag tänker på en installation jag såg i Liverpool för många år sedan. En man klädde på sig lager på lager på lager tills han svettades något enormt. Då klädde han av sig naken. Och så på med kläderna, av med kläderna om och om igen. Jag blev irriterad och förstod aldrig poängen. Men det faktum att jag minns filmen så väl kanske innebär att den trots allt gjorde intryck.
Bortsett från vad som är konst eller ej så hade SL faktiskt inte beställt några sprejburksdekorationer av tunnelbanevagnen. Än mindre någon krossad ruta. Det är det sannolikt få fastighetsägare som gör. Å andra sidan är det väl betydligt bättre att NUG sprejar allmännytta än privat egendom som enskilda individer har sparat ihop till och inte på egen hand har råd att betala städning av.
I förra veckans avsnitt av en ny favoritserie, Sarah Silverman show, avslöjades en komplott i snabbköpet. Det är samma företag som står bakom försäljningen av de fettfria chipsen som man blir dålig i magen av, diarrémedicin och toalettpapper.
Jag gissar att NUG egentligen inte alls är konstnär. Han jobbar säkert egentligen för saneringsföretaget Klottrets Fiende No 1.
NUG skriver på sin blogg att om det är så dyrt att sanera – skit i det då, låt grafittin vara kvar. Han har en poäng där. För när blir det egentligen orimligt att lägga skattepengar på sisyfossanering istället för god mat åt åldringar eller skolböcker åt barn bara för att det principiellt inte ska vara obeställd konst på offentliga platser?
Så har förstås frågan om vad som egentligen är konst kommit att debatteras lika länge och detaljerat som städfrågan. Alla har en åsikt, vilket i sig känns som ett fantastiskt lyft för kulturdebatten. När senast diskuterades konstpolitik vid fikaborden på vårdboendet eller på verkstaden?
För egen del har jag svårt att förstå det roliga med att spreja sprejburk. Men ännu svårare har jag för det som kallas videokonst. Jag tänker på en installation jag såg i Liverpool för många år sedan. En man klädde på sig lager på lager på lager tills han svettades något enormt. Då klädde han av sig naken. Och så på med kläderna, av med kläderna om och om igen. Jag blev irriterad och förstod aldrig poängen. Men det faktum att jag minns filmen så väl kanske innebär att den trots allt gjorde intryck.
Bortsett från vad som är konst eller ej så hade SL faktiskt inte beställt några sprejburksdekorationer av tunnelbanevagnen. Än mindre någon krossad ruta. Det är det sannolikt få fastighetsägare som gör. Å andra sidan är det väl betydligt bättre att NUG sprejar allmännytta än privat egendom som enskilda individer har sparat ihop till och inte på egen hand har råd att betala städning av.
I förra veckans avsnitt av en ny favoritserie, Sarah Silverman show, avslöjades en komplott i snabbköpet. Det är samma företag som står bakom försäljningen av de fettfria chipsen som man blir dålig i magen av, diarrémedicin och toalettpapper.
Jag gissar att NUG egentligen inte alls är konstnär. Han jobbar säkert egentligen för saneringsföretaget Klottrets Fiende No 1.
Monday, March 2, 2009
om längtar efter republik
Nu söker jag politisk asyl i Finland. Terve Suomi! Hej Finland! Med tanke på svenska folkets aldrig sinande rojalistiska förkärlek lär det inte precis vara kö vid finska ambassaden. Monarkistödet har ökat kraftigt under hela min livstid. När frågan började mätas vid 70-talets mitt låg stödet för monarkin på runt 65 procent. Nu är det fler än var femte som vill behålla monarkin.
Inte ens då kungen trampade djupt ner i det sydostasiatiska klaveret och kallade Brunei för ”ett mer öppet land än man kan tänka sig” sjönk svenska folkets krampaktiga tag om monarkin. Och det är väl nånstans ungefär här som jag inte känner igen mig i det land där reflektion, transparens och delaktighet brukar råda. Eller är det rent av så att om man själv, som kungen, är en produkt av en uråldrig och omodern tradition har svårt att reflektera självständigt och skilja på demokrati och diktatur?
Men kungen är i gott förvirrat sällskap. För ett par år sedan intervjuade jag ordföranden i föreningen, Förenade monarkister. Han tyckte att det var olämpligt att kungabarnen gifte sig med annat än prinsar och prinsessor. Victoria borde ha letat i tyska furstehus snarare än i Ockelbo menade han. Dessutom kunde (eller ville?) han inte svara på om republik eller diktatur var att föredra. Jag drömde om Finland.
Dagen då Victorias förlovning offentliggjordes vaknade jag med feber, hosta och halsont. Jag är övertygad om att det var kroppens sätt att säga ifrån och reagera på icke-nyheten. Kroppen visste att dagen skulle föra med sig obehagligheter som allmänt tyckande om vilket efternamn makarna ska ha och vad det ska bli för möhippa på bästa sändningstid.
Jag skäms när nyhetsprogrammen intervjuar Ahmed i Karlskoga, Lina i Tensta och Jörgen i Hässleholm om vad de tycker om bröllopet. Vad har de med saken att göra? Och hur orkar de bry sig? Kan inte Victoria bara få gifta sig med vem hon vill när hon vill? Tänk om hon egentligen helst ville gifta sig borgerligt på lunchrasten en tisdag?
Istället borde medierna ägna sig åt att kritiskt granska monarkin som fenomen och fråga sig vad dess blotta existens står för i ett av världens i övrigt modernaste länder 2009. Jag skulle så gärna ha möjlighet att välja statsöverhuvud. Jag skulle kanske rent av rösta på Victoria om hon ställde upp som presidentkandidat. Till dess, Terve Suomi!
Inte ens då kungen trampade djupt ner i det sydostasiatiska klaveret och kallade Brunei för ”ett mer öppet land än man kan tänka sig” sjönk svenska folkets krampaktiga tag om monarkin. Och det är väl nånstans ungefär här som jag inte känner igen mig i det land där reflektion, transparens och delaktighet brukar råda. Eller är det rent av så att om man själv, som kungen, är en produkt av en uråldrig och omodern tradition har svårt att reflektera självständigt och skilja på demokrati och diktatur?
Men kungen är i gott förvirrat sällskap. För ett par år sedan intervjuade jag ordföranden i föreningen, Förenade monarkister. Han tyckte att det var olämpligt att kungabarnen gifte sig med annat än prinsar och prinsessor. Victoria borde ha letat i tyska furstehus snarare än i Ockelbo menade han. Dessutom kunde (eller ville?) han inte svara på om republik eller diktatur var att föredra. Jag drömde om Finland.
Dagen då Victorias förlovning offentliggjordes vaknade jag med feber, hosta och halsont. Jag är övertygad om att det var kroppens sätt att säga ifrån och reagera på icke-nyheten. Kroppen visste att dagen skulle föra med sig obehagligheter som allmänt tyckande om vilket efternamn makarna ska ha och vad det ska bli för möhippa på bästa sändningstid.
Jag skäms när nyhetsprogrammen intervjuar Ahmed i Karlskoga, Lina i Tensta och Jörgen i Hässleholm om vad de tycker om bröllopet. Vad har de med saken att göra? Och hur orkar de bry sig? Kan inte Victoria bara få gifta sig med vem hon vill när hon vill? Tänk om hon egentligen helst ville gifta sig borgerligt på lunchrasten en tisdag?
Istället borde medierna ägna sig åt att kritiskt granska monarkin som fenomen och fråga sig vad dess blotta existens står för i ett av världens i övrigt modernaste länder 2009. Jag skulle så gärna ha möjlighet att välja statsöverhuvud. Jag skulle kanske rent av rösta på Victoria om hon ställde upp som presidentkandidat. Till dess, Terve Suomi!
Monday, February 23, 2009
om surdeg och sprängdeg
Vad är det med män och bröd? Och specifikt med surdegsbröd? En kompis började baka surdegsbröd minst en gång i veckan. Jag trodde att det var en övergående fascination som hade att göra med att han flyttat till villa, plötsligt fått ett stort kök och saknade en hobby. Men det höll i sig. Han förevisade med andakt sin surdegsbok och obsessade toppings medan jag mest smaskade i mig nybakad limpa med hemkokt marmelad. En annan bekant åker på surdegskurs där han lär sig bagarnas specialtips.
Sen får jag veta att en tredje väns favoritblogg är den hajpade Pain de Martin och att han tog med sig sin surdeg som handbagage när han skulle till Skåne en helg – för att kunna MATA den. Hallå flygbolagen, har ni gått fortbildning i att skilja mellan surdeg och sprängdeg?
Nog för att mina fritidsintressen emellanåt inte är mer sofistikerade än att läsa bloggar, googla kändisars längd och vikt eller träna combat. Men har han inte hört talas om tamagochi? Och är det egentligen helt okej att sprida brödrecept sådär vind för våg på Internet? Surdegsmaffian sysslar definitivt med degdelning och möjligen även okontrollerad spridning av recept som nån kanske har upphovsbakat. Hallå antipiratbyrån, dags att agera?
Jag njuter gärna av nybakt nån gång då och då. Men jag har sålt min själ lite lätt till GI-sekten. Från att för några år sedan ofta äta ostsmörgås till frukost, lunch och middag har jag reducerat brödintaget rejält. Nu är det bara i december jag ogenerat frossar skivad julvört med ost.
Min mamma snackade för övrigt glykemiskt index långt innan killen Paulun hade kidnappat sin första sektmedlem. Hemma hos oss tuggade vi fiberbullar, fiberpannkakor och råkostblandningar fulla av långsamma kolhydrater. Mamma smugglade ner kruskakli i allt som fanns på köksbordet tills vi hade glömt hur rostat franskbröd smakade. Kokboken med det dunderhonungslika müslireceptet fick jag som hemgift när jag flyttade hemifrån. Lätt ekologisk a-fil och just den müslin är fortfarande det enda jag vill ha till frukost.
Surdegsbröd har tydligen lägre GI än andra bröd. Frågan är dock huruvida mina vänner i surdegssekten håller sig inom ramen för rekommendationer om 6-8 brödskivor om dagen. För det är faktiskt fortfarande rekommendationen – om än ej med stöd från någon statlig myndighet.
Sen får jag veta att en tredje väns favoritblogg är den hajpade Pain de Martin och att han tog med sig sin surdeg som handbagage när han skulle till Skåne en helg – för att kunna MATA den. Hallå flygbolagen, har ni gått fortbildning i att skilja mellan surdeg och sprängdeg?
Nog för att mina fritidsintressen emellanåt inte är mer sofistikerade än att läsa bloggar, googla kändisars längd och vikt eller träna combat. Men har han inte hört talas om tamagochi? Och är det egentligen helt okej att sprida brödrecept sådär vind för våg på Internet? Surdegsmaffian sysslar definitivt med degdelning och möjligen även okontrollerad spridning av recept som nån kanske har upphovsbakat. Hallå antipiratbyrån, dags att agera?
Jag njuter gärna av nybakt nån gång då och då. Men jag har sålt min själ lite lätt till GI-sekten. Från att för några år sedan ofta äta ostsmörgås till frukost, lunch och middag har jag reducerat brödintaget rejält. Nu är det bara i december jag ogenerat frossar skivad julvört med ost.
Min mamma snackade för övrigt glykemiskt index långt innan killen Paulun hade kidnappat sin första sektmedlem. Hemma hos oss tuggade vi fiberbullar, fiberpannkakor och råkostblandningar fulla av långsamma kolhydrater. Mamma smugglade ner kruskakli i allt som fanns på köksbordet tills vi hade glömt hur rostat franskbröd smakade. Kokboken med det dunderhonungslika müslireceptet fick jag som hemgift när jag flyttade hemifrån. Lätt ekologisk a-fil och just den müslin är fortfarande det enda jag vill ha till frukost.
Surdegsbröd har tydligen lägre GI än andra bröd. Frågan är dock huruvida mina vänner i surdegssekten håller sig inom ramen för rekommendationer om 6-8 brödskivor om dagen. För det är faktiskt fortfarande rekommendationen – om än ej med stöd från någon statlig myndighet.
Monday, February 16, 2009
om försäkringskassebingo
Bjud hem vännerna på försäkringskassebingo. Sätt er runt köksbordet med en flaska tequila och varsin mobiltelefon. Sen ringer ni Försäkringskassan upprepade gånger och ställer samma fråga. Den som lyckas få samma svar fyra gånger i rad får dricka en tequilashot.
De som vet säger att det med all sannolikhet blir en nykter tillställning. Försäkringskassan ligger i botten när det gäller svenskarnas förtroende för olika myndigheter. Det visar inte mindre än tre olika undersökningar. Polisen borde utan tvekan vara en hård konkurrent efter den senaste tidens stripp- och apskandaler. Det lär kommande mätningar visa. Bäst i myndighetsligan är helt otippat Bolagsverket och Skatteverket – trots det faktum att Skatteverket generellt tar medan Försäkringskassan ger pengar. Skatteverkets personal sägs inte bara ha gått på charmkurs, de är pedagogiska och hjälpsamma också.
Själv är jag förundrad över vissa myndigheters oförmåga att sända ut positiva vibbar. Häromdagen fick jag brev från Centrala Studiestödsnämnden, CSN. Jag hade knappast väntat mig någon humorkavalkad från någon som rutinmässigt driver in delar av min lön. Men något festligare än ett konstaterande om att min skuld nu är reglerad, hade varit välkommet. Speciellt när jag lyckats betala av ett stort lån innan jag ens fyllt trettio. Brevet var inte ens undertecknat av en person. Hej byråkrati-Sverige i ett nötskal.
Jag menar inte att det måste vara rosendoftande tjockt papper med guldbokstäver. Det slöseriet skulle säkert många skattebetalare gruffa över. Men varför måste det vara ett så stelt och sterilt datagenererat brev? Som om inte en enda levande homo sapiens finns på CSN. Bara en tuggande maskin som skriver ut beslut. Tugg tugg.
De kunde väl kosta på sig nåt uppmuntrande. Till exempel: Hej Kristina. Nu har du betalat av hela studielånet. Vi föreslår att du firar med att shoppa dig nåt fint som du länge velat ha. En i-pod eller kanske nya boxningskängor. Då blir du inte bara glad utan bidrar också till den allmänna konsumtionen så att vi slipper så mycket finanskris. Puss och kram CSN.
Det kostar inte mer att skriva med glada bokstäver eller svara glatt när någon ringer. Det är bara så mycket trevligare. Jag funderar på att ringa CSN och fråga hur stor min skuld är. Säger de noll, fyra gånger ska jag fira.
De som vet säger att det med all sannolikhet blir en nykter tillställning. Försäkringskassan ligger i botten när det gäller svenskarnas förtroende för olika myndigheter. Det visar inte mindre än tre olika undersökningar. Polisen borde utan tvekan vara en hård konkurrent efter den senaste tidens stripp- och apskandaler. Det lär kommande mätningar visa. Bäst i myndighetsligan är helt otippat Bolagsverket och Skatteverket – trots det faktum att Skatteverket generellt tar medan Försäkringskassan ger pengar. Skatteverkets personal sägs inte bara ha gått på charmkurs, de är pedagogiska och hjälpsamma också.
Själv är jag förundrad över vissa myndigheters oförmåga att sända ut positiva vibbar. Häromdagen fick jag brev från Centrala Studiestödsnämnden, CSN. Jag hade knappast väntat mig någon humorkavalkad från någon som rutinmässigt driver in delar av min lön. Men något festligare än ett konstaterande om att min skuld nu är reglerad, hade varit välkommet. Speciellt när jag lyckats betala av ett stort lån innan jag ens fyllt trettio. Brevet var inte ens undertecknat av en person. Hej byråkrati-Sverige i ett nötskal.
Jag menar inte att det måste vara rosendoftande tjockt papper med guldbokstäver. Det slöseriet skulle säkert många skattebetalare gruffa över. Men varför måste det vara ett så stelt och sterilt datagenererat brev? Som om inte en enda levande homo sapiens finns på CSN. Bara en tuggande maskin som skriver ut beslut. Tugg tugg.
De kunde väl kosta på sig nåt uppmuntrande. Till exempel: Hej Kristina. Nu har du betalat av hela studielånet. Vi föreslår att du firar med att shoppa dig nåt fint som du länge velat ha. En i-pod eller kanske nya boxningskängor. Då blir du inte bara glad utan bidrar också till den allmänna konsumtionen så att vi slipper så mycket finanskris. Puss och kram CSN.
Det kostar inte mer att skriva med glada bokstäver eller svara glatt när någon ringer. Det är bara så mycket trevligare. Jag funderar på att ringa CSN och fråga hur stor min skuld är. Säger de noll, fyra gånger ska jag fira.
Monday, February 9, 2009
om att ha samma efternamn
Nu heter vi Persson alla tre. Så löd annonsen i tidningen efter att mina föräldrar gift sig med mig som treårig brudnäbb. Ja jag vet, avlad och född i synd och så vidare. Men det har gått bra för mig ändå. Helt okej i alla fall. Inte helt illa. .
Av övriga närvarande att döma lyssnade ingen överhuvudtaget på vad prästen sa. Alla hade fullt upp med att titta på mig som studsade runt som en gummiboll i kyrkan och var nära att krascha ett meterhögt stearinljus.
Det är oklart varför mina föräldrar gifte sig överhuvudtaget. De tyckte förstås om varandra men såg egentligen inte det som nödvändigt att få sin kärlek välsignad i kyrkan. Praktiska detaljer kan ha bidragit. Mamma och jag hette Nilsson innan.
2008 blev ett rekordår för svenska par att gifta sig. Flest gifte sig i augusti. Allra flest, 1920 par, den åttonde i åttonde nollåtta. Det är inte helt orimligt att anta att nionde september blir hett i år trots att det är en onsdag. Och innan dess ska riksdagen ha tagit beslut om en förändrad lagstiftning på området som troligen ger ännu fler möjligheten att gifta sig.
Det var rena rama första aprilvarningen när jag läste de olika förslagen och insåg att Kristdemokraternas förslag egentligen är den enda liberala varianten. De må gömma sig bakom förslaget för att slippa ta ställning i de interna homofobifrågorna. Men att frånta trossamfunden vigselrätten efter det att stat och kyrka gick skilda vägar för snart tio år sedan vore faktiskt det enda logiska.
Så tycker inte gemene svensk. Bröllopsmässorna, där patentverket numera har monter och tipsar om hittepånamn att byta till, har köer. Persson riskerar snart bli ovanligt. Svensken gifter sig som aldrig förr och allt fler vill göra det i kyrkan.
Själv fattar jag inte grejen med kyrkbröllop. Varför ska trossamfund över huvud taget ha att göra med någons juridiska status? Jag förstår helt och fullt att samkönade par inte vill ha ett andraklassens registrerat partnerskap. Men vad är det som de vill in i kyrkan och göra? I en kyrka som i många fall ser dem som mindre värda än andra.
Min vän Sebastian är betydligt mer upprörd än jag. Låt folk fira bröllop bäst de vill, menar han. I kyrka, på satanistsällskap eller på sin kennel. Men låt myndigheterna fixa det juridiska med registrering, skatte- och arvsrätt. Sebastian vill sambeskattas med sin katt. Jag tänker på Jens Orbacks mormors syster som levde med en häst. Undrar om de hette Orback båda två?
Av övriga närvarande att döma lyssnade ingen överhuvudtaget på vad prästen sa. Alla hade fullt upp med att titta på mig som studsade runt som en gummiboll i kyrkan och var nära att krascha ett meterhögt stearinljus.
Det är oklart varför mina föräldrar gifte sig överhuvudtaget. De tyckte förstås om varandra men såg egentligen inte det som nödvändigt att få sin kärlek välsignad i kyrkan. Praktiska detaljer kan ha bidragit. Mamma och jag hette Nilsson innan.
2008 blev ett rekordår för svenska par att gifta sig. Flest gifte sig i augusti. Allra flest, 1920 par, den åttonde i åttonde nollåtta. Det är inte helt orimligt att anta att nionde september blir hett i år trots att det är en onsdag. Och innan dess ska riksdagen ha tagit beslut om en förändrad lagstiftning på området som troligen ger ännu fler möjligheten att gifta sig.
Det var rena rama första aprilvarningen när jag läste de olika förslagen och insåg att Kristdemokraternas förslag egentligen är den enda liberala varianten. De må gömma sig bakom förslaget för att slippa ta ställning i de interna homofobifrågorna. Men att frånta trossamfunden vigselrätten efter det att stat och kyrka gick skilda vägar för snart tio år sedan vore faktiskt det enda logiska.
Så tycker inte gemene svensk. Bröllopsmässorna, där patentverket numera har monter och tipsar om hittepånamn att byta till, har köer. Persson riskerar snart bli ovanligt. Svensken gifter sig som aldrig förr och allt fler vill göra det i kyrkan.
Själv fattar jag inte grejen med kyrkbröllop. Varför ska trossamfund över huvud taget ha att göra med någons juridiska status? Jag förstår helt och fullt att samkönade par inte vill ha ett andraklassens registrerat partnerskap. Men vad är det som de vill in i kyrkan och göra? I en kyrka som i många fall ser dem som mindre värda än andra.
Min vän Sebastian är betydligt mer upprörd än jag. Låt folk fira bröllop bäst de vill, menar han. I kyrka, på satanistsällskap eller på sin kennel. Men låt myndigheterna fixa det juridiska med registrering, skatte- och arvsrätt. Sebastian vill sambeskattas med sin katt. Jag tänker på Jens Orbacks mormors syster som levde med en häst. Undrar om de hette Orback båda två?
Sunday, February 1, 2009
om Olle
Jag hörde Olle Ljungström på The Tivoli 1998. Jag tror det var på påsken. Han hade svart skjorta och en vidunderligt vacker blondin bredvid sig i baren efter spelningen. Vi var nitton och kunde alla texterna på nya skivan utantill. Vi skulle ta studenten. Och vi sa till varandra att det är anmärkningsvärt att man kan vara över trettiofem och så snygg.
I augusti fyller Olle 48. Jag fyllde trettio häromveckan. Samma vecka som dokumentären En film om Olle Ljungström hade premiär. Nu glittrar Olle inte i barerna längre. Nu har han efter mycket möda och stort besvär tagit sig samman och skrivit in sig på ett behandlingshem. Han är tärd och sliten. Hans mamma är orolig. Olles mamma. Olles fina mamma som är modigast i världen när hon blottar sin rädsla och kärlek framför kameran. Nu ringer Olle från psyket och ber sin vän ta ut pengar på hans visakort för att kronofogden inte ska komma över dem.
Och jag som hade viss vånda över att fylla trettio och bli äldre känner mig plötsligt ung och frisk. Vad har Olle gjort de senaste tolv åren? Och vad har jag gjort? Jag är i bättre form än någonsin sa astmaläkaren innan jul. Jag har ett schysst jobb. Jag har rest mycket de här åren – ofta med Olle i hörlurarna. Genom Kambodjas regnskog med Som man bäddar som soundtrack. Det har, med smärre undantag, bara gått uppåt de senaste tolv åren. Och alla säger att det egentligen bara blir bättre efter trettio. Den ljusnande framtid är min. Men filmen om Olle påminner mig om att det också snabbt kan vända neråt.
När vi går från biografen säger Sofia "tänk att förut, då hade vi bara levt nu. NU har vi levt både förr och nu." Så är det. Vi är inte längre nitton. Vi är trettio och har blivit varse att det säkert finns nittonåringar som bedömer oss utifrån sina variabler om vad som är inne, ute, fräscht och mossigt. Var är vi om tolv år? Och var är Olle?
Jag har aldrig varit någon idoldyrkare. Men Olle, Olle. Ögonen med de täta ögonfransarna i de gamla konsertklippen. Läpparna mellan vilka den bräckliga rösten får liv. En ung sminkad Olle i båtringat randigt. Vi är kära i Olle som han var nittiofem.
Ett par år efter konserten på The Tivoli såg jag Olle på Hultsfred. I en vit tröja med ett svart ankare på. Det var fint, men inte samma magi. Sen blev det tystare och tystare. Olle bäddade dåligt de här åren. Och som man bäddar får man ligga. I dokumentären konstaterar han utan bitterhet eller ältande att saker blivit som de blivit. Och filmen tonar ut till hans röst som sjunger: man kan älska trots att världen är som den är.
I augusti fyller Olle 48. Jag fyllde trettio häromveckan. Samma vecka som dokumentären En film om Olle Ljungström hade premiär. Nu glittrar Olle inte i barerna längre. Nu har han efter mycket möda och stort besvär tagit sig samman och skrivit in sig på ett behandlingshem. Han är tärd och sliten. Hans mamma är orolig. Olles mamma. Olles fina mamma som är modigast i världen när hon blottar sin rädsla och kärlek framför kameran. Nu ringer Olle från psyket och ber sin vän ta ut pengar på hans visakort för att kronofogden inte ska komma över dem.
Och jag som hade viss vånda över att fylla trettio och bli äldre känner mig plötsligt ung och frisk. Vad har Olle gjort de senaste tolv åren? Och vad har jag gjort? Jag är i bättre form än någonsin sa astmaläkaren innan jul. Jag har ett schysst jobb. Jag har rest mycket de här åren – ofta med Olle i hörlurarna. Genom Kambodjas regnskog med Som man bäddar som soundtrack. Det har, med smärre undantag, bara gått uppåt de senaste tolv åren. Och alla säger att det egentligen bara blir bättre efter trettio. Den ljusnande framtid är min. Men filmen om Olle påminner mig om att det också snabbt kan vända neråt.
När vi går från biografen säger Sofia "tänk att förut, då hade vi bara levt nu. NU har vi levt både förr och nu." Så är det. Vi är inte längre nitton. Vi är trettio och har blivit varse att det säkert finns nittonåringar som bedömer oss utifrån sina variabler om vad som är inne, ute, fräscht och mossigt. Var är vi om tolv år? Och var är Olle?
Jag har aldrig varit någon idoldyrkare. Men Olle, Olle. Ögonen med de täta ögonfransarna i de gamla konsertklippen. Läpparna mellan vilka den bräckliga rösten får liv. En ung sminkad Olle i båtringat randigt. Vi är kära i Olle som han var nittiofem.
Ett par år efter konserten på The Tivoli såg jag Olle på Hultsfred. I en vit tröja med ett svart ankare på. Det var fint, men inte samma magi. Sen blev det tystare och tystare. Olle bäddade dåligt de här åren. Och som man bäddar får man ligga. I dokumentären konstaterar han utan bitterhet eller ältande att saker blivit som de blivit. Och filmen tonar ut till hans röst som sjunger: man kan älska trots att världen är som den är.
Monday, January 26, 2009
om att Finlands sak är vår
Nu dissekeras Obama i varje fikarum, på varje buss, i varje kök. Hobbyanalytikerna uttalar sig om allt från presidentens val av skor till hans potential att bidra till varaktig fred i mellanöstern.
Jag orkar inte vara med. Allt är redan sagt. Nu får vi vänta och se. Jag blickar österut så länge. Till ett annat land med en president. Finland.
Två hundra år har passerat sedan Sverige och Finland skildes åt. Det kan tyckas som en evighet. Men i mer än sex hundra år innan dess var vi enade kring Bottenviken. Och sedan 1994 är vi båda medlemmar i Europeiska unionen.
Och banden ska firas. Under 2009 slår både Sverige och Finland på stort. Vi ska spöa varandra i hockey lite oftare än vanligt, hålla mässor, festivaler och utställningar till varandras ära.
DN:s ledarsida föreslår kontroversiellt att Svenska Akademien, året till ära, ska utvidgas att omfatta Finland med motiveringen att svenska faktiskt är modersmål för 300 000 finländare. Det är bara drygt fem procent av landets befolkning men språket är trots allt en av de saker vi fortfarande har gemensamt. Finländare är den största gruppen migranter i Sverige. Finska är ett av våra minoritetsspråk. Banden är fortfarande starka. Det hade suttit fint med Märta Tikkanen på en numrerad stol.
Jag fantiserar om att söka stödmedborgarskap i Finland. Ett land, inte bara med en president, utan med en kvinnlig president. Finland införde redan 1906 som första land i världen rösträtt för kvinnor. Och idag är sextio procent av ministrarna i regeringen kvinnor. Men också solen har sina fläckar. Finska kvinnor har en femtedel lägre lön än sina manliga kollegor. Och jämställdheten i praktiken ser det lite si och så ut med om vi ska tro dem som vet.
I början av 70-talet kom ungefär hundratusen finländare till Sverige som arbetskraft. Det har forskats på hur de hanterade sin nya situation. Många, alltför många, tog till flaskan. Finska män är överrepresenterade inom missbruksvården. 1978 publicerades Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga. Nu, trettio år senare, ställer Vin & Sprithistoriska Museet i Stockholm ut ett urval av dikterna på temat att leva med alkoholmissbruk i familjen.
Nu hör jag hur nån citerar Obama i korridoren. Igen. Jag stänger dörren och drömmer om att få välja sitt statsöverhuvud, att bada bastu, äta kinuskisås och dricka kaffe på Stockman. Till helgen ska jag nog gå på museum.
Jag orkar inte vara med. Allt är redan sagt. Nu får vi vänta och se. Jag blickar österut så länge. Till ett annat land med en president. Finland.
Två hundra år har passerat sedan Sverige och Finland skildes åt. Det kan tyckas som en evighet. Men i mer än sex hundra år innan dess var vi enade kring Bottenviken. Och sedan 1994 är vi båda medlemmar i Europeiska unionen.
Och banden ska firas. Under 2009 slår både Sverige och Finland på stort. Vi ska spöa varandra i hockey lite oftare än vanligt, hålla mässor, festivaler och utställningar till varandras ära.
DN:s ledarsida föreslår kontroversiellt att Svenska Akademien, året till ära, ska utvidgas att omfatta Finland med motiveringen att svenska faktiskt är modersmål för 300 000 finländare. Det är bara drygt fem procent av landets befolkning men språket är trots allt en av de saker vi fortfarande har gemensamt. Finländare är den största gruppen migranter i Sverige. Finska är ett av våra minoritetsspråk. Banden är fortfarande starka. Det hade suttit fint med Märta Tikkanen på en numrerad stol.
Jag fantiserar om att söka stödmedborgarskap i Finland. Ett land, inte bara med en president, utan med en kvinnlig president. Finland införde redan 1906 som första land i världen rösträtt för kvinnor. Och idag är sextio procent av ministrarna i regeringen kvinnor. Men också solen har sina fläckar. Finska kvinnor har en femtedel lägre lön än sina manliga kollegor. Och jämställdheten i praktiken ser det lite si och så ut med om vi ska tro dem som vet.
I början av 70-talet kom ungefär hundratusen finländare till Sverige som arbetskraft. Det har forskats på hur de hanterade sin nya situation. Många, alltför många, tog till flaskan. Finska män är överrepresenterade inom missbruksvården. 1978 publicerades Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga. Nu, trettio år senare, ställer Vin & Sprithistoriska Museet i Stockholm ut ett urval av dikterna på temat att leva med alkoholmissbruk i familjen.
Nu hör jag hur nån citerar Obama i korridoren. Igen. Jag stänger dörren och drömmer om att få välja sitt statsöverhuvud, att bada bastu, äta kinuskisås och dricka kaffe på Stockman. Till helgen ska jag nog gå på museum.
Monday, January 19, 2009
om språk och drömmar
Jag funderar på en kurs i vår. Jag kanske skulle friska upp min franska, eller underhålla thaien så att jag inte glömmer bort hur jag beställer chokladcroissant, bananpannkaka och åker taxi.
Medborgarskolan i Stockholm har låtit göra en genomgång av anmälningarna till sina kurser. Det är mest populärt att läsa språk. Kvinnor föredrar italienska. De har sannolikt sett dansk film och gillar pasta. Män däremot, toppar anmälningslistorna till de tolv kurserna i thai. Thai konkurrerar till och med ut kursen ”radarintyg för fritidsbåt”. Medborgarskolan ska förresten också locka män med singelkurser i vår. Men de förutspår att trubadurkursen kommer bli fulltecknad först.
När jag senast bodde i Bangkok besökte jag Empower, en organisation som arbetar i Patpong, ett av stadens sexhandelscentrum och nöjeskvarter. Där kan kvinnor och män som säljer sex bland annat gå engelskkurser. Jag vet inte vad som lärs ut på Medborgarskolan. Kanske att thaier alltid ler, är vänliga och lagar god mat. På Empower innehåller lektionerna övningar som nästan alltid är på temat "när jag har träffat en västerländsk man och flyttat till landet X". På så vis lär sig eleverna namnen på alla europeiska länder. Färger, länder och bilmärken på engelska repeteras med övningen, "när jag bor i Tyskland ska jag ha en röd Volvo". Adjektiv tragglas genom att beskriva sin drömpartner.
Som kursmaterial används Empower planner, en rosa kalender med ett flygplan på. Den blir en påminnelse om att vara på väg någon annanstans. Kalendern innehåller praktiskt nog en parlör med fraser skrivna på engelska, thai och fonetiskt: Om du inte slutar nu, skriker jag. Jag har fortfarande ont efter igår. Du måste duscha först. Testet var positivt.
Det är annat än je m’appelle eller an, auf, hinter, in, neben. Och det var inte utan viss känsla av ledsamhet jag första gången bläddrade i Empowerkalendern som också innehöll telefonnumren till alla thailändska ambassader i världen – i händelse av en nödsituation. Men ingen kan påstå att kalendern inte är ändamålsenlig. Vi kan tycka vad vi vill om fenomenet men Empowers engelsklektioner och kalender är pragmatiska. Deltagarna skulle leta västerlänningar oavsett vilket.
Så ser världen ut – det sitter män och kvinnor på varsin sida jordklotet och drömmer om varandra. Och försöker lära sig varandras språk i förebyggande syfte. Kanske blir singelkursen succé och plockar förstaplatsen från thai. Men jag tror inte det. Jag tror att trubadurkillarna kommer att fortsätta åka till Thailand.
Medborgarskolan i Stockholm har låtit göra en genomgång av anmälningarna till sina kurser. Det är mest populärt att läsa språk. Kvinnor föredrar italienska. De har sannolikt sett dansk film och gillar pasta. Män däremot, toppar anmälningslistorna till de tolv kurserna i thai. Thai konkurrerar till och med ut kursen ”radarintyg för fritidsbåt”. Medborgarskolan ska förresten också locka män med singelkurser i vår. Men de förutspår att trubadurkursen kommer bli fulltecknad först.
När jag senast bodde i Bangkok besökte jag Empower, en organisation som arbetar i Patpong, ett av stadens sexhandelscentrum och nöjeskvarter. Där kan kvinnor och män som säljer sex bland annat gå engelskkurser. Jag vet inte vad som lärs ut på Medborgarskolan. Kanske att thaier alltid ler, är vänliga och lagar god mat. På Empower innehåller lektionerna övningar som nästan alltid är på temat "när jag har träffat en västerländsk man och flyttat till landet X". På så vis lär sig eleverna namnen på alla europeiska länder. Färger, länder och bilmärken på engelska repeteras med övningen, "när jag bor i Tyskland ska jag ha en röd Volvo". Adjektiv tragglas genom att beskriva sin drömpartner.
Som kursmaterial används Empower planner, en rosa kalender med ett flygplan på. Den blir en påminnelse om att vara på väg någon annanstans. Kalendern innehåller praktiskt nog en parlör med fraser skrivna på engelska, thai och fonetiskt: Om du inte slutar nu, skriker jag. Jag har fortfarande ont efter igår. Du måste duscha först. Testet var positivt.
Det är annat än je m’appelle eller an, auf, hinter, in, neben. Och det var inte utan viss känsla av ledsamhet jag första gången bläddrade i Empowerkalendern som också innehöll telefonnumren till alla thailändska ambassader i världen – i händelse av en nödsituation. Men ingen kan påstå att kalendern inte är ändamålsenlig. Vi kan tycka vad vi vill om fenomenet men Empowers engelsklektioner och kalender är pragmatiska. Deltagarna skulle leta västerlänningar oavsett vilket.
Så ser världen ut – det sitter män och kvinnor på varsin sida jordklotet och drömmer om varandra. Och försöker lära sig varandras språk i förebyggande syfte. Kanske blir singelkursen succé och plockar förstaplatsen från thai. Men jag tror inte det. Jag tror att trubadurkillarna kommer att fortsätta åka till Thailand.
Friday, January 16, 2009
Kunde inte sagt det bättre själv
(På stan 20090115)
Till alla med synpunkter om vad kvinna som krönikör ska skriva om: om du tror dig göra det bättre själv, gör det då! Sök jobb på närmaste tidning nu!
När jag tror mig dribbla en boll bättre än Zlatan ska jag börja kommentera fotbollsmatcher från soffan.
Monday, January 12, 2009
om att vara dumsnål och inkonsekvent
Aldrig har jag känt mig så rik som när jag gick från att leva på lönen som deltidstimanställd i butikskassa till ett vanligt heltidsjobb. Jag kände mig aldrig fattig och saknade ingenting. Eftersom jag gick från ett minimum kunde jag plötsligt spara och ändå leva gott. Mina gamla vanor att ständigt jämföra priser och aldrig shoppa förrän veckan innan lönen höll i sig.
Det var det som gjorde att jag plötsligt kunde få infall som att gå in på Åhléns och säger att jag vill ha en concealer och att den fick kosta vad den ville. Bara den är bra. Och sen låta mig övertygas om att jag även behövde en foundation och en ansiktsmask. Faktum är att min hy är avsevärt mycket bättre numera. Men frågan är om det är värt det. Om det är meningen att vi ska drivas till perfektion genom konsumtion och sluta titta på prislappen. Framför allt får jag ångest över att tänka på att det dessutom är en lyx oerhört få förunnad.
Förra året lade jag tusentals kronor på en resa till Kina. Förvisso hade jag jämfört flygpriser in absurdum tills jag hittat absolut billigaste sättet att resa på. Resrutten innebar sega mellanlandningar i mellanöstern. Men det var ju billigt. Att jag på ena hållet drev runt på bazaren i Doha, okynnesshoppade sjalar, fikade dyrt och köpte parfym för de av de inväxlade pengarna jag inte lyckats spendera är sånt som händer. Behöver jag lägga till att det aldrig ens föll mig in att klimatkompensera med utsläppsrätter?
I Kina letade jag och mitt ressällskap efter ett billigt rum. Vi jämförde kronor och ören och kände oss nöjda när vi fick ett rum med badrum billigt. Sen gick vi ut och åt och passerade en affär med fina tygväskor. Jag kunde inte välja vilken jag skulle köpa. Så jag tog tre.
Tillbaks i Sverige höll jag hov för vännerna på första advent. Plötsligt fann jag mig mitt i en intensiv diskussion och hörde mig själv ihärdigt argumentera emot alla tänkbara droger. Med en mugg konjaksspetsad glögg i handen.
Jag skäms. Ändå känner jag att jag kommer undan nästan jämt. Jag upplever ju att jag nästan alltid maximerar värde för pengarna eller insatsen. Det kan vara värt en mailväxling för att få reklamera en ost som inte smakar som det var tänkt och få en tjuga i värdecheck på ica. Men det kan också vara värt att åka taxi två kvarter när det är tio minus ute. 2009 kanske kan bli året då jag blir mer konsekvent. Kanske.
Det var det som gjorde att jag plötsligt kunde få infall som att gå in på Åhléns och säger att jag vill ha en concealer och att den fick kosta vad den ville. Bara den är bra. Och sen låta mig övertygas om att jag även behövde en foundation och en ansiktsmask. Faktum är att min hy är avsevärt mycket bättre numera. Men frågan är om det är värt det. Om det är meningen att vi ska drivas till perfektion genom konsumtion och sluta titta på prislappen. Framför allt får jag ångest över att tänka på att det dessutom är en lyx oerhört få förunnad.
Förra året lade jag tusentals kronor på en resa till Kina. Förvisso hade jag jämfört flygpriser in absurdum tills jag hittat absolut billigaste sättet att resa på. Resrutten innebar sega mellanlandningar i mellanöstern. Men det var ju billigt. Att jag på ena hållet drev runt på bazaren i Doha, okynnesshoppade sjalar, fikade dyrt och köpte parfym för de av de inväxlade pengarna jag inte lyckats spendera är sånt som händer. Behöver jag lägga till att det aldrig ens föll mig in att klimatkompensera med utsläppsrätter?
I Kina letade jag och mitt ressällskap efter ett billigt rum. Vi jämförde kronor och ören och kände oss nöjda när vi fick ett rum med badrum billigt. Sen gick vi ut och åt och passerade en affär med fina tygväskor. Jag kunde inte välja vilken jag skulle köpa. Så jag tog tre.
Tillbaks i Sverige höll jag hov för vännerna på första advent. Plötsligt fann jag mig mitt i en intensiv diskussion och hörde mig själv ihärdigt argumentera emot alla tänkbara droger. Med en mugg konjaksspetsad glögg i handen.
Jag skäms. Ändå känner jag att jag kommer undan nästan jämt. Jag upplever ju att jag nästan alltid maximerar värde för pengarna eller insatsen. Det kan vara värt en mailväxling för att få reklamera en ost som inte smakar som det var tänkt och få en tjuga i värdecheck på ica. Men det kan också vara värt att åka taxi två kvarter när det är tio minus ute. 2009 kanske kan bli året då jag blir mer konsekvent. Kanske.
Monday, January 5, 2009
om att lova att välja
Då är det bara att verkställa. Sätt igång. Första måndagen på ett nytt år – vad kan vara mer ångestbringande? Nyårslöftena ska omsättas i handling. Skinkan och knäcken ska svettas bort på gymmet. Vi ska våga kolla kontoutdraget för att se hur lång januari kommer att kännas.
Förra året vid den här tiden hade jag bestämt mig för att jag skulle resa mycket under 2008. Det gjorde jag också. Jag besökte åtta länder. Höjdpunkten bland de besökta platserna var nog Jerusalem. Men det hände så mycket mer, sånt som varken kunde uttryckas i löften eller förutspås. Under 2008 började jag så sakta att springa, lärde mig allt som tål att vetas om vägglöss, besökte över hälften av Sveriges residensstäder och vann ett fint pris för andra gången i rad. Det var ett spännande år med massor av nya erfarenheter, helt klart.
Men nu är det dags att blicka framåt. Och finanskrisen till trots tyder inget på att 2009 kommer att bli ett mindre händelserikt år. Vad ska du till exempel göra den sjunde juni? Själv ska jag rösta. I en EU-omspännande undersökning svarade endast två procent av de tillfrågade rätt på vilken månad valet till EU-parlamentet ska hållas. Så lägg datumet på minnet om du inte redan kände till det.
Under fyra dagar röstar alla EU-länder fram ledamöter till vår gemensamma församling där 18–20 svenskar sedan får ta plats. Det är förstås en stor apparat att arrangera. På landsbygden i Thailand gick det utmärkt för den forne premiärministern Thaksin att köpa röster för en kossa eller en get. I Bangladesh förra veckan var det tio kronor och en sari som gällde i landets första val. Det är egentligen inte så svårt att förstå utifrån den situation som många lever i. Varför inte tjäna en hacka om du ändå inte hade tänkt rösta eller inte bryr dig? Men det faktum att ca 70 procent av de röstberättigade faktiskt tog sig till vallokalen i Bangladesh inger hopp. I ett land som ofta hamnar i absoluta botten vad gäller korruptionsindex vill trots allt många tro på att förändring är möjlig.
Så om jag ska skicka med mig själv och mina läsare några klämkäcka lärdomar från det föregående året in i 2009 blir det följande tre: För det första, hångla mer när tillfälle ges. För det andra, gå på fler fester och ät middag med vänner oftare. Och för det tredje, ryck på axlarna lite oftare – alla strider måste inte utkämpas. Men du, glöm inte gå till vallokalen.
Förra året vid den här tiden hade jag bestämt mig för att jag skulle resa mycket under 2008. Det gjorde jag också. Jag besökte åtta länder. Höjdpunkten bland de besökta platserna var nog Jerusalem. Men det hände så mycket mer, sånt som varken kunde uttryckas i löften eller förutspås. Under 2008 började jag så sakta att springa, lärde mig allt som tål att vetas om vägglöss, besökte över hälften av Sveriges residensstäder och vann ett fint pris för andra gången i rad. Det var ett spännande år med massor av nya erfarenheter, helt klart.
Men nu är det dags att blicka framåt. Och finanskrisen till trots tyder inget på att 2009 kommer att bli ett mindre händelserikt år. Vad ska du till exempel göra den sjunde juni? Själv ska jag rösta. I en EU-omspännande undersökning svarade endast två procent av de tillfrågade rätt på vilken månad valet till EU-parlamentet ska hållas. Så lägg datumet på minnet om du inte redan kände till det.
Under fyra dagar röstar alla EU-länder fram ledamöter till vår gemensamma församling där 18–20 svenskar sedan får ta plats. Det är förstås en stor apparat att arrangera. På landsbygden i Thailand gick det utmärkt för den forne premiärministern Thaksin att köpa röster för en kossa eller en get. I Bangladesh förra veckan var det tio kronor och en sari som gällde i landets första val. Det är egentligen inte så svårt att förstå utifrån den situation som många lever i. Varför inte tjäna en hacka om du ändå inte hade tänkt rösta eller inte bryr dig? Men det faktum att ca 70 procent av de röstberättigade faktiskt tog sig till vallokalen i Bangladesh inger hopp. I ett land som ofta hamnar i absoluta botten vad gäller korruptionsindex vill trots allt många tro på att förändring är möjlig.
Så om jag ska skicka med mig själv och mina läsare några klämkäcka lärdomar från det föregående året in i 2009 blir det följande tre: För det första, hångla mer när tillfälle ges. För det andra, gå på fler fester och ät middag med vänner oftare. Och för det tredje, ryck på axlarna lite oftare – alla strider måste inte utkämpas. Men du, glöm inte gå till vallokalen.
Subscribe to:
Posts (Atom)
