Monday, June 18, 2007

om högt blodtryck och goda råd

- Använd solkräm. Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm.
Jonas har tagit studenten och innan han beger sig iväg för en av hans förhoppningsvis mest minnesvärda nätter av fest, vin och sång låter hans mamma Rikard Wolffs ”Solkräm” visa vägen. Vi som är kvar på festen sitter runt bordet på altanen med levande ljus som fladdrar lätt i den stilla och ovanligt varma försommarkvällen. Doften av jordgubbstårta, punsch och stearin blandas med dagg och jasmin. Vi är i alla åldrar, sådär som det nästan bara är vid stora högtider som studentfester. Alla ler och alla känner igen sig i sångtextens goda råd, var och en på sitt sätt.

Tidigare samma vecka har jag fått diagnosen högt blodtryck. Jag ordineras motion, lång avkopplande sommarledighet och framför allt att sluta stressa. Lätt som en plätt, eller?

Blotta tanken på motion gör mig stressad. Jag tänker, att nu skulle jag haft hunden jag drömmer om att strosa med. Den som ska vara allergivänlig, ha mjuk päls och älska mig mest av alla. Hade jag bara haft hunden hade jag varit på många fler promenader och aldrig fått nån diagnos. Sen minns jag att hundar är rätt krävande. Tanken på att alltid finna tid att gå ut med hunden stressar.

Kanske vore bättre med det där huset på Österlen som jag bygger luftslott om. Ett hus med grönsaksland, kryddträdgård och en liten altan med hammock som gjord för att läsa böcker i. Som om det inte räcker att stressa över lägenheten jag städar enbart när den blivit en sanitär olägenhet. Nej, hus skulle nog jäkta en del.

Semester ska jag ju ha ändå. Hade planer på långresa som dock ställts in. Det är kanske lika bra, mindre stress så, eller? Nu är det bara vännerna i Västergötland, Stockholm och Gotland som tycker att det är läge för påhälsning. Vem ska prioriteras (bort)? Stressande att ta ställning till.

För den nybakade studenten är framtiden ett ljust, oskrivet blad. Och stor. Bara det kan framkalla förhöjd puls. Tur med en mamma och Rikard Wolff som ger goda råd då:

- Kom ihåg att oro är ungefär lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi. De verkliga bekymren i livet kommer troligen vara sådana du aldrig ens brytt din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg tisdag.

För både mig och nittonåringen på väg ut i natten är sommaren 2007 precis i startgroparna. Tacka fan för det. Och för solkräm.

Monday, June 11, 2007

om män med rosa band

Så har jag funnit en fördom som jag inte visste att jag hade. Det blir klart och tydligt för mig när jag tar tåget hem efter en sen kvälls arbete. Mittemot sitter en man i manchesterkavaj och fyrkantiga glasögon och läser en bok. Han skulle se ut som precis vem som helst och jag skulle troligen inte ens lägga märke till honom. Om det inte vore för symbolen på rockslaget. Ett rosa band.

Jag inser att jag som jämställdhetsförkämpe borde bli glad. Men jag blir enbart misstänksam. Min erfarenhet av killar som flashar rosa band säger mig att de är tillrättalagda och förutsägbara. Så tvärsäker är jag på att människor tjänar på att vara man i en värld som den här, att jag tänker att män med rosa band på kavajslaget inte har rent mjöl i påsen.

När rosabandetmän öppnar munnen önskar jag att jag blev varm och glad inombords. Men dessvärre säger mig erfarenheten att det kommer ut ett memorerat citat från standardverket Under det rosa täcket eller en floskel om pappors känsla av underlägsenhet för att de inte kan amma. Dessvärre uppfattar jag sällan männen med rosa band som trovärdiga.

Forskningens resultat är dessutom entydiga. Förekomsten av ett könsorgan som det går att stå och kissa med innebär mycket för de olika möjligheterna en individ har i vardagen. Lönekuvertet, karriärmöjligheterna, frågorna vi får på jobbintervjun, föräldrarollen, möjligheterna till sjukvård, självkänslan och tron på sig själv och sina förmågor – alla är de aspekter som påverkas av vilket kön vi har. På var och en av punkterna gäller för kvinnor att vi ligger ett steg efter också när vi springer till synes lika snabbt. Varför i hela fridens namn ska män då bry sig om bröstcancer? Frågar jag mig uppgivet. Jag inser förstås att jag fördomsfullt nog drar alla rosabandmän över en kam. Jag intalar mig att en del av dem bör känna någon som drabbats och vill visa solidaritet och är fina och bra. Och jag tvingar mig själv att försöka omvärdera.

När jag så någon dag efter tågresan läser en artikel om män och föräldraledighet får jag vatten på min kvarn. Medan kvinnor generellt halkar efter löne- och karriärmässigt till följd av graviditet ses det närmast som meriterande och leder till påökt för män som tar ut föräldraledighet.

Så jag kostar på mig att ha akilleshälen att fortsätta irritera mig på rosabandetsnubbarna som drar barnvagnar genom stan i sommar. De går trots allt och jobbar passivt på en kommande löneökning. Jag tar mig den friheten. Också solen har ju sina fläckar.

Monday, June 4, 2007

om kulturkrockar

Det sägs att skådespelaren Örjan Ramberg för någon vecka sedan ilsknade till och skrek ”kom upp på scenen och drick lite vatten om du har sån jävla hosta”. På Dramaten är det tabu att snora. Nåde den som vågar sig på teater och inte är kärnfrisk eller råkar lida av parfymallergi.

För några veckor sedan var jag på konfirmation. Av majoriteten kyrkobesökares uppförande att döma hade de aldrig någonsin tidigare satt sin fot i en kyrka – vilket förefaller märkligt eftersom jag gissar att föräldrarna döpt kidsen för sisådär 14 år sedan. De vuxna i raden bakom mig kommenterade konstant allt som hände. Hade de hållit sig till att hosta hade jag varit lycklig. Min coola konfirmandkusin spelade trombon och jag fick blänga rejält för att de bakom åtminstone skulle viska.

”Kolla, där springer Hugos lillebror och skriker, så charmig han är. Vill du sitta eller stå? Nähä, vill du hellre sitta i gången? Har ni sett att Maria har gått upp i vikt? Åh nu ska de sjunga. Den här sången kan jag. La la la la la”.

När det var dags för nattvard fick jag känslan av kafferep. Folk stannade till vid varandras bänkar, kollade läget, uppdaterade sig på de senaste grannfejderna och kommenterade varandras barn som ohejdat övade inför Stockholm maraton i gångarna. Jag upprepade mantrat ”låt barnen komma till mig” för mig själv gång på gång för att inte tappa behärskningen.

Samtidigt som jag inte förstår hur lite hosta på teatern kan föranleda ett raseriutbrott är jag aningen konservativ och tycker att det finns ett egenvärde i att känna till vett, etikett och seder. När det passar sig - och för att inte tala om när det krävs – tvekar jag inte att bryta konvenansen och vara besvärlig, men jag ser en poäng i att vara insatt i och ofta följa regler som gör det trevligt och bra för så många som möjligt.

Det finns ett tydligt klassperspektiv på kultur och underhållning – kanske mer påtagligt än någon annanstans i samhället. Det är klart att den som aldrig varit på teatern, gudstjänst eller Skansen inte vet att det är bannlyst att mata djuren, hosta under akterna och svära i kyrkan. Medelklassen går på krogshow med Lena PH eller Allsång på Skansen där publiken uppmuntras att låta högt och mycket. De kulturella kväver hostan på Dramaten. Det är två sidor av samma mynt menar en god vän som anser att anledningen till att Kicki, Bettan, Lotta har krogshower är att ”alla äktenskap blir trista förr eller senare”.