om hälsoeffekterna av att vara en social prick

Jag gillar tester. Såna som säger: Om du vore en filmstjärna skulle du vara Hugh Grant. Av Europas städer är du som Istanbul. Bland politiker funkar du mest som Bill Clinton. När jag var yngre gällde Seriestarlet och andra tonårstidningar med: Finn husdjuret som passar dig bäst. Vilket stjärntecken bör din partner ha?

För någon vecka sedan hittade ett mer omfattande personlighetstest på Internet. Också sådana bör väl tas med en nypa salt men resultatet gick inte att blunda för. Det visade att jag mer än något annat är utåtriktad, pratsam, högljudd, uppmärksamhetskrävande och nyfiken samt gillar stora fester.

Kunde inte ha sagt det bättre själv samtidigt som jag försöker låta bli att tänka på baksidorna med att vara så social.
Särskilt länge behövde jag inte ha dåligt samvete. Harvardforskare har följt sjutusen personer under en tioårsperiod. De som var mest utåtriktade och hade starka sociala band levde betydligt längre. Under den studerade perioden var det tre gånger mer sannolikt att de som levde isolerat och utan så mycket umgänge skulle dö. Sen drog forskarna en parallell till allt det där som vi har dåligt samvete över. Äta vitt bröd, röka, inte träna, frossa i lösviktsgodis och dricka vin.

Bland de deltagare i studien som hade sämre levnadsvanor men ändå mycket sociala kontakter var risken att dö markant mindre än för de renlevnadsmänniskor som inte har så starka relationer till andra. Svart på vitt alltså: det är bättre för hälsan att äta praliner och få sig ett gott skratt med en god vän än att i sin ensamhet träna på gym, äta fiberbulle utan smör och knapra morötter.

För den som inte är övertygad om att jag kommer att leva långt längre än till hundra; en enskild studie säger väl ingenting, eller? Nej, men då har jag en till!

Några andra forskare lät smitta ungefär 300 frivilliga personer med förkylningsvirus. De som uppgav sig ha en mångfald sociala kontakter blev förkylda i begränsad utsträckning och bekämpade också sjukdomen fyra gånger bättre än de som hade få kompisar. Mest anmärkningsvärt var att de med starka sociala band fick lägre virusnivåer och producerade mindre slem än övriga. Slutsatsen? Snoriga människor är mindre utåtriktade och sociala.

Peppar peppar. Ta i trä. Ännu har jag klarat mig utan såväl vinterförkylning som kräksjuka i år. Snoret lyser med sin frånvaro. Må det fortsätta så. Jag tror jag ringer över en kompis på direkten.