om säkerhetskontroll

Min vän Jenny köpte ett handmålat porslinssaltkar till mig i present när hon var i Amsterdam. Ja jag vet att det låter som hämtat från Karl Bertil Jonsson men det är faktiskt sant.

När hon överlämnade presenten poängterade hon hur tacksam jag skulle vara med tanke på vad hon fått utstå för att leverera den. På Schiphol på väg hem blev hon stoppad i säkerhetskontrollen på grund av saltkaret. Hon tvingades plocka upp det ur sin kartong varpå det skickades runt för allmän beskådan av de ivrigt fnissande kontrollanterna. Saltkaret har den omisskännliga formen av en penis med traditionell vindmöllebild och den sirliga inskriptionen "Greetings from Amsterdam".

Så söndagen före jul ska jag flyga till Skåne. Jag har packat saltkarskompisens julklapp i handbagaget då det är en handgjord ljusstake i betong som potentiellt skulle kunna krossas i en incheckad väska.

Proceduren är som vanligt i säkerhetskontrollen. Upp med datorn ur ryggsäcken, kappan i en plastlåda, stäng handväskan så att inte allt smått rullar ut på bandet, traska genom bågen, piiiiip, stå som ett krucifix, låt dig undersökas med metalldetektor av någon som konstaterar att det är örhängena som piper, gå vidare, packa ihop alltsammans medan det bildas en lång kö bakom.

Men inte den här gången. Efter örhängeskonstaterandet närmar sig inte mindre än två kontrollanter mig och pekar på min ena väska som precis kommer ut ur röntgenapparaten.

Jag hinner börja fundera över vilken alldeles för dyr sminkrelaterad vätska jag lyckats glömma och nu ska behöva kasta då jag plötsligt inser vad som händer.

Åh nej, utbrister jag och håller händerna för ansiktet medan kontrollanterna målmedvetet plockar upp Jennys julklapp. Den är för att öka pinsamheten i situationen inslagen i det illustrerade julklappspappret med det osannolika men på pricken beskrivande namnet "slicka röv".

De undrar vad som är i och jag svarar uppriktigt att det är en ljusstake. Bara en ljusstake. Gjuten i betong. När jag säger snälla snälla låt mig ta med den, det är en julklapp, lägger den ena kontrollanten huvudet på sned och suckar:

— Ja, men vad ser den ut som?

— En pistol, svarar jag. Men det är ett hål i mitten. För ett stearinljus, försäkrar jag.

De har noterat en pistol i min handväska. Jag är inte i läge att argumentera. En vänlig själ letar upp min väska och jag får checka in paketet. Att ens ha uttalat ordet pistol på Arlanda söndagen före jul känns ödesdigert. När jag landar kollar jag noga att vi kommit till Ängelholm och inte Guantanamo.

om julen

Två dagar kvar och det kan gå hur som helst. Julen är ett årligt tärningsspel. Ska någon erbjuda mig risgrynsgröt fastän jag aldrig gillat det? Kommer jag att orka räkna till tio, le och svara nej tack? Ska någon envisas med att vi ska äta/städa/dela ut julklappar precis när det är Karl Bertil Jonsson? Kommer tomten att komma? Frågorna är de samma från år till år.

Vi har haft Gardellska, Norénska och för den delen även Astrid Lindgrenska varianter i familjen Persson. Precis som jag antar att det är hos de flesta. Ett kreativt år kokte jag knäck. Familjen mumsade förtjust. Tills lillebror med stigande röst hördes "men vad ända in i…". En bit tand, skadad från en innebandyolycka i barndomen, hade lossnat och satt som på piedestal i en knäck. Julhelgen fortsatte med bokstavligt och bildligt tandgnissel, jourtandläkarbesök och framför skuld och skam omotiverat riktat mot mig.

Sen har vi förstås året då jag skrev kandidatuppsats, min medförfattare hade åkt på träningsläger i Portugal och jag desperat satt och sammanställde enkäter medan resten av familjen tittade på Kalle Anka.

Mina jular som vegetarian var bra på det stora hela. Jag bidrog med goda inläggningar som krävde namnskyltar. Bäst gillade jag skylten "överbliven arm från bilolycka" som jag placerade i fårfiolen. Mamma var inte lika förtjust.

Vi får inte glömma julen då jag skulle vara extra snäll mot katten Lissie och gav henne portionsförpackad lyxkattmat inslagen i guldfolie. Hon slickade belåtet fatet rent och lade sig tillrätta nära elementet i köket. Familjen åkte intet ont anande på julmiddag. Många timmar senare kom vi hem till en pikant lukt som varken påminde om glögg eller nejlika. Kissekattens mage gillade inte maten lika mycket som hon själv och Lissie hade påhittigt använt min mintgröna sittsäck som toalett.

Kanske mest minnesvärt är året då jag dagen innan julafton hade kört ett kort ärende med en av familjens bilar och inte noterat att bensinmätaren lyste rött. På väg till julfirandet med släkten började bilen hosta för att sen sluta rulla. Far beordrade mor till ratten och övriga familjen att knuffa. Lillebror fick gå i mitten för att far och jag inte skulle slåss. Frostigare stämning har sällan skådats en julaftonskväll.

Varför är det så himla svårt att vara snälla och hålla sams just när vi borde? Inte ens katten kan låta bli att vässa klorna och klättra i granen. Men jag lovar att försöka i år. Jag skippar julgodiset och julbordet, slänger ut katten och håller mig borta från bilen så blir det nog bra.

om badrumsrrnovering

Jag gör glädjeskutt och gnuggar mig i ögonen för att vara säker på att se det jag ser. Här ska renoveras badrum, ropar jag muntert. På en och samma vecka har räntan sänkts, ROT-avdrag införts och jag har fått in årets skatteåterbäring på sparkontot. Jag har inte ens ett fast jobb men det känns som om Robin Hood kommit till min gata, svingat sig upp för ytterväggen, stegat rakt in i mitt sovrum och levererat säckar med guld.

När jag ringer och berättar om hur tryggt min motsvarighet till Sir Väs (nallen från 1979) slumrar gruffar min gode vän en aning. Nu äger ju inte hela Sveriges befolkning nån lägenhet att renovera framhåller hon. Och påpekar att invånarna i Uddevalla och Trollhättan sannolikt inte är lika glada som jag.

Det har hon säkert rätt i. 65000 jobb kommer att försvinna under 2009 enligt Arbetsförmedlingens prognos. Det kan förstås få oerhörda konsekvenser för både enskilda och strukturellt.

Ändå blir jag gravt illa till mods när ett gäng Volvoarbetare sätts med Janne Josefsson i en tv-studio för att offentligt rikta sin ilska mot, hör och häpna, arbetsmarknadsministern. De åtta goa göbbarna skriker att Littorin ska ta sitt ansvar och "konfiskera klenoden Volvo".

Där står Littorin på länk med rosa bandet på kavajslaget och tvingas bemöta påståenden som skulle få vem som helst med lite samhällskoll att förlora förståndet. För Littorin har aldrig anställt några fabriksarbetare. Han driver ingen bilindustri. Ändå måste han av politisk självbevarelsedrift svara som om det var hans bilfabrik.

Jag förstår att de som mister jobbet blir besvikna. Jag får ont i magen för deras barns och bolåns skull. Men frustrationen får de varslade faktiskt ringa sin arbetsgivare om, inte regeringen. Det klagas i fikarum och på debattsidor på att regeringen inte tar ansvar för en fråga de aldrig haft med att göra. Men den som verkligen vill att just de 2721 Volvoarbetarna ska ha just det jobbet kvar, de får gärna stödköpa personbilar för min del.

Mer än hälften av svenskarna äger sitt boende. Och tänka sig, i vad som benämns södra mellanbygden där just Trollhättan och Uddevalla är belägna är andelen avsevärt högre, nästan 70 procent. I Stockholm är det bara drygt var tredje som äger sitt boende. Med andra ord är ROT-avdrag i mångt och mycket också ett glesbygdsstöd. Möjligheterna är helt enkelt obegränsade för den drivna före detta fabriksarbetaren som startar renoveringsfirma och får mer jobb än hon kan klara av eftersom alla kommer att vilja renovera badrum 2009.

om att ha Robin Hood i sovrummet

Jag gör glädjeskutt och gnuggar mig i ögonen för att vara säker på att se det jag ser. Här ska renoveras badrum, ropar jag muntert. På en och samma vecka har räntan sänkts, ROT-avdrag införts och jag har fått in årets skatteåterbäring på sparkontot. Jag har inte ens ett fast jobb men det känns som om Robin Hood kommit till min gata, svingat sig upp för ytterväggen, stegat rakt in i mitt sovrum och levererat säckar med guld.

När jag ringer och berättar om hur tryggt min motsvarighet till Sir Väs (nallen från 1979) slumrar gruffar min gode vän en aning. Nu äger ju inte hela Sveriges befolkning nån lägenhet att renovera framhåller hon. Och påpekar att invånarna i Uddevalla och Trollhättan sannolikt inte är lika glada som jag.

Det har hon säkert rätt i. 65 000 jobb kommer att försvinna under 2009 enligt Arbetsförmedlingens prognos. Det kan förstås få oerhörda konsekvenser för både enskilda och strukturellt.

Ändå blir jag gravt illa till mods när ett gäng Volvoarbetare sätts med Janne Josefsson i en tv-studio för att offentligt rikta sin ilska mot, hör och häpna, arbetsmarknadsministern. De åtta goa göbbarna skriker att Littorin ska ta sitt ansvar och "konfiskera klenoden Volvo".

Där står Littorin på länk med rosa bandet på kavajslaget och tvingas bemöta påståenden som skulle få vem som helst med lite samhällskoll att förlora förståndet. För Littorin har aldrig anställt några fabriksarbetare. Han driver ingen bilindustri. Ändå måste han i politisk självbevarelsedrift svara som om det var hans bilfabrik.

Jag förstår att de som mister jobbet blir besvikna. Jag får ont i magen för deras barns och bolåns skull. Men frustrationen får de varslade faktiskt ringa sin arbetsgivare om, inte regeringen. Det klagas i fikarum och på debattsidor på att regeringen inte tar ansvar för en fråga de aldrig haft med att göra. Men den som verkligen vill att just de 2721 Volvoarbetarna ska ha just det jobbet kvar, får gärna stödköpa personbilar för min del.

Mer än hälften av svenskarna äger sitt boende. Och tänka sig, i vad som benämns södra mellanbygden där just Trollhättan och Uddevalla är belägna är andelen avsevärt högre, nästan 70 procent. I Stockholm är det bara drygt var tredje som äger sitt boende. Med andra ord är ROT-avdrag i mångt och mycket också ett glesbygdsstöd. Möjligheterna är helt enkelt obegränsade för den drivna före detta fabriksarbetaren som startar renoveringsfirma och får mer jobb än hon kan klara av eftersom alla kommer att vilja renovera badrum 2009.

Så här har ni aldrig sett mig svänga mina lurviga!

Send your own ElfYourself eCards

om priset som tycks ha snopp som grundkrav

Så har årets Nobelpristagare utsetts, tillkännagivits och fått ett par månader på sig att putsa pälsen riktigt blank inför tionde december och en magisk kväll i Stockholms stadshus. Det kommer att bli som vanligt – festligt, högtidligt, god mat - och så en ynka kvinna av totalt tolv pristagare. Det är ändå dubbelt så bra som snittet. Sammantaget har 809 Nobelpris delats ut. 35 till kvinnor och 20 till organisationer. Resten till män. Det innebär att det går 21,5 män på varje kvinna.

Fysikpriset i år går till tre män som upptäckt en av naturens allra minsta pusselbitar. Så sade de på radion vid lunchtid nån gång i oktober. Och innan de kom fram till kvark hann jag tänka: har gubbarna hittat sin egen pillesnopp nu igen?

På litteratursidan är överraskningspotentialen 2008 om möjligt mindre än någonsin. En medelålders man som tillbringat stora delar av sin uppväxt utanför sitt ursprungsland får utmärkelsen för böcker där han reflekterar över främlingskap och skriver om att han känner sig missförstådd. Vi har liksom läst den förr. Gäsp.
Årets enda kvinna har tillsammans med sina medpristagare tack och lov gjort en insats som heter duga för frågor som rör något så kontroversiellt och ohippt som kvinnors sexuella hälsa.

När 1215 kvinnor i en undersökning svarade på frågan "Vem i hushållet tar i störst utsträckning hand om hushållsekonomin i din familj?" svarade endast tretton procent "min partner". Fyrtio procent uppgav att de tog lika stort ansvar. Resterande nästan hälften menade att de själva tog huvudansvaret.
Samma kvinnor fick svara på frågan "vem i hushållet har mest kunskap om hushållsekonomi?". Lite förvånande sjönk siffran för kvinnorna till trettioåtta procent. Två tredjedelar av kvinnorna gissade dessutom att deras partner skulle få högre pension än dem.

Allt är helt enkelt precis som vanligt under solen. Kvinnor tar huvudansvaret för familjeekonomin, får budgeten att gå ihop, tror sig ändå veta mindre och är obehagligt medvetna om att de kommer att vara fattigare än män som gamlingar.
Och tänka sig - inte enda fantastisk kvinna har en enda gång fått Nobelpriset i ekonomi för sin förmåga att koka soppa på en spik när lönen är uppsupen av den äkta maken och det är massa månad kvar till den tjugofemte.

om hacka-ambivalens

Hacka eller inte hacka på Linda Rosing - det är frågan som de lärde knappast tvistar om. Inget särskilt viktigt spörsmål kan tyckas. Men ändå tycks det angå så många. Alla läser hennes blogg. Och lika många som vill dejta henne vill hacka på henne. Men oavsett svaret. Jag bara undrar: HUR försörjer sig kvinnan? Går det verkligen att bli rik på att blondera sig, förstora brösten och stava sämre än jag gjorde på mellanstadiet?

På tidningen Mamas hemsida redovisas Lindas dagsschema. Två timmar på förmiddagen läser hon e-post och "styr upp möten". I sin blogg skriver hon att alla borde unna sig lyxiga skönhetssalongsbesök nu när det är höst. Det "känns det alltid lite lättare om man unnar sig sånt" skriver hon.

Jag tror att massor av ensamstående mammor skulle hålla med. Men jag tror också att deras hektiska undersköterskejobb och kassa ekonomi knappast tillåter ögonbrynsfärgning eller powerwalk mellan åtta och tio på morgnarna.

När sonen kommer hem från skolan lagar Rosing middag åt honom. I övrigt förefaller det som om Rosing lever någon form av hemmafruliv i singeltappning. Jag förstår inte hur hon betalar hyran och räkningarna. Hon är ju ensamstående mamma. Enligt Ratsit är hon skriven på Hagagatan i Vasastan vilket knappast kan vara gratis. Jag vill veta vilken haken är!

Och jag behöver inte undra länge innan en god vän upplyser mig efter att ha sett Rosing förklara i tv att hon tjänar nära 80 000 kronor i månaden på sin blogg. Svaret på frågan blir: inte hacka. Hur skulle jag kunna göra så mot nån som tjänar så mycket mer än jag på så mycket mindre jobb än jag utför? Vad gör jag på ett kontor i snitt tio timmar om dagen medan Linda powerwalkar?

Så Linda Rosing, jag söker härmed jobb hos dig. Jag skulle kunna effektivisera din vardag hur mycket som helst. Jag börjar med att korrläsa blogginläggen. När vi powerwalkar tillsammans på morgnarna övar vi samtidigt bokstavering av krångliga ord.

om matchning

För den som söker en partner utger sig Internet för att vara fullt av singlar av alla tänkbara varianter. Sagt och gjort. Jag signar upp mig på den rekommenderade sidan Match.com och ägnar säkert minst en timme åt att värdera påståenden och kartlägga min personlighet för att jag ska kunna matchas.

Husdjur, dryckesvanor, frukostpreferenser, hårfärg – allt ska dissekeras. Jag måste även beskriva hur jag ställer mig till företeelser som pengar, piercing, nakenbad, tatueringar och erotisk konst. Jag kan välja att specificera att jag söker en partner i den så kallade intelligenseliten. Hur Match.com sållar fram dessa individer är oklart. Majoriteten punkter är fullkomligt oväsentliga för mig i partnerjakten men sidan tillåter mig inte att söka förrän allt är ifyllt.

Så när jag äntligen är klar letar jag upp matchningsfunktionen och knappar förväntansfullt in mitt egentligen enda absoluta grundkrav ”feminist”. Datorn jobbar snabbt och vips visas svaret på skärmen: ”Vi hittade inga medlemmar för den sökningen – men låt det inte hindra dig. ”

För säkerhets skull söker jag på hela åldersspannet. 18 till 105, here we go! Då får jag en matchning på en ung man som söker betydligt yngre kvinnor än jag. Lägg till detta att ungefär 300 000 svenska singlar sägs vara aktiva på Match.com. Och att vi schablonmässigt kan anta att hälften är män. En av hundrafemtiotusen vill aktivt definiera sig som feminist – en.

Må sökresultatet vara talande endast för dem som reggat sig på sidan. Vi kan ju tänka oss att feminister håller sig från dejtingsidor. Men vad i helvete tur och retur menar Match.com med att det här sökresultatet inte ska hindra mig? Vad vet deras Vd Johan Siwers om hur det är när ojämställdheten dagligen hindrar en? Han säger sig inte ha haft anledning att nätdejta själv. Kul för honom. Grattis.

Vad Match.com sannolikt försöker säga mig är att jag bör bli en klämkäck tjej som rättar in sig i könsrollsledet, basta. Äta ojämställdhet till frukost resten av mitt liv. Låt bara inte det här hindra mig. Män mellan 28 och 32 är i vilket fall inte hindrade av att de INTE är feminister. Inte de som söker en partner på Match.com i alla fall. Män kör på för det får män göra. Män måste erövra, säger Oprah och Dr Phil. Så män får tuppa sig medan kvinnor förväntas tona ner sig. Det rådet fick en bekant när hon hade reggat sig på en betaldejtingsida, tona ner sig. Det enda jag ska tona ner den här veckan är mitt engagemang på Match.com.

om skuld och val

My debt is beyond measure. Säger Barack Obama i årets tal, alla kategorier. Det är det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig. Ja, för jag är faktiskt konfirmerad fastän jag är en sån där som kristna pitbullterriers anklagar för att vilja döda barn och gå ondskans ärenden.

Jag vaknar natten mellan den 4e och 5e vid fyratiden och kan inte somna om. Ska jag slå på teven eller inte? Jag fingrar nervöst på fjärrkontrollen men kan sen tryggt, om än exalterat, sova ett par timmar till.

Allt som kan sägas om Obamas släkt och bakgrund är sagt. Det är sagt bättre än jag skulle kunna göra det. Men det finns också andra släkter vars historier tål att berättats. Jag lever med en ständig känsla av obetalbar skuld till alla som lagt grunden till det liv jag lever idag.

Farmor ville gå på hushållsskola men det blev inget med det. Det blev inte ens smörgåsar med till folkskolan när det var knapert. Detta medan jag och mina kusiner lever bekymmerslösa liv som från första början karakteriserats av välfyllda kylskåp och ett samhällsbudskap om att vi kan göra vad vi önskar, nå hur långt som helst om vi bara vill. Våra enda begränsningar är just viljan och det stora antalet valmöjligheter som kan riskera att handlingsförlama oss.

Vi kan tillåta oss att fundera på om vi ska orka gå till vallokalen eller ej. Allt medan mormor och farmor föddes utan egen rösträtt.

Här sitter jag 2008 – i en moderniserad sekelskifteslägenhet med kakelugn och trådlöst Internet, äter italienska ostar och planerar nästa semesterresa när den förra precis har avslutats. Jag torkar disken med mormors broderade linne och jag dukar med hennes porslin.

Med vilken rätt smaskar vi fyra farmors barnbarn helt ogenerat delikatesser och förverkligar oss själva genom att oja oss över de ständiga val vi tvingas göra i en värld full av möjligheter? Vi kostar ständigt på oss att ändra oss, tröttna på det vi påbörjat och göra något annat istället. Sån är vår generation. Vi är sannolikt varken sämre eller bättre än någon annan som fötts med samma privilegier.

På soffans ryggstöd i min lägenhet hänger två saker. En filt som mormor virkat och farmors slitna, mjuka gröna sjal. Från fönsterkarmens svartvita bröllopsfoton blickar de på mig – mormor, morfar, farmor och farfar. Ingen av dem kan komma och hälsa på sitt första barnbarn. Men de kan få vara med och påminna mig om att aldrig stanna i soffan när det är val.

om vuxenbolibompa

Vernissage på moderna museet en torsdagskväll. I svart klänning, kavaj och lackskor. Jag har en väska i plast men i likhet med övriga besökare är jag medveten om sånt som en liten lapp som signalerar att jag betalat en hel del för den. Det vimlar av kulturella pensionärer, dinks – double income no kids – och konstfackstudenter.

Vi är på vernissage, bjudna av ett kreditkortsföretag som vill muta mig att fortsätta shoppa. Men vi får så mycket gratis vin vi vill ha så vi är glada. Vi dricker tills vi skäms. Och passar på att gruffa över att de inte bjuder på snacks.

Max Ernst genom tiderna är temat för utställningen. Vi gillar bäst de tidigare verken, dem som påminner om Dalí. Det är färgglatt och surrealistiskt. Lite som Bolibompa, säger kamrat Göran och vi skålar i gratisvinet för den här sortens Stockholmsvuxna aktiviteter – vuxenbolibompa.

Några veckor senare är jag i Dafen painting village i utkanten av Shenzhen. Jag har reseanpassat min klädsel och bär birkenstocksandaler, tights och en sliten oformlig blommig bomullsklänning. Här lever innehavarna av små pittoreska färgglada butiker av att sälja kopior av konst. Vill du ha din egen Mona Lisa eller Monets näckrosor? Inga problem.

Byn är om möjligt mer surrealistisk än Ernst tavlor. Alla världens antipiratbyråer kan dra något gammalt över sig. Här förfalskas friskt och ogenerat i alla tänkbara format. Jag ser inga Max Ernst, men jag är säker på att det går att ordna.

Ja, ärligt talat är jag säker på att det mesta går att ordna i 2008 års Kina. När jag några timmar senare samma eftermiddag går runt i ett köpcentrum och butikssäljarna drar i och ropar efter mig får jag aningen panik. Jag har läst boken, Välkommen till paradiset, nyligen och påverkats i den mån att jag faktiskt verkligen vill vara en så god turist det nu går att vara. Jag vill att de jag besöker ska tycka om mig. Men det gör de inte. Inte ens när jag köper det de vill sälja. De tycker bara om mina pengar.

Och varför skulle de? Av vilka anledningar skulle de se annorlunda på mig än på andra turister som kommer och prutar på kopior av märkesväskor, klockor och kläder? Också i köpcentrumet är det mesta kopior. Att bedöma någots värde känns omöjligt, onödigt och overkligt men ändå absolut nödvändigt på en plats där precis allting kostar. Och jag är en kopia av dem som shoppade här förra veckan. Mitt kreditkort funkar lika bra i Kina som i Stockholm.

om saker hon är bra på

När lågstadiebarn får i uppgift att skriva ner tre saker de är bra på och tre som de är dåliga på går det så här. Pojkarna skriver snabbt ner hur bra de är på fotboll, klättra i träd och artbestämma dinosaurier. Flickorna skriver lika snabbt ner hur dåliga de är på att teckna, dansa balett och sjunga. Sen sitter de där, de arma skolbarnen, och vrider och vänder på sig för att komma på hur de ska göra klar uppgiften.

Det är svårt tragiskt. Men redan där i skolbänken har en av de två strukturella principerna för ojämställdhet grundlagts – isärhållandet av könen. Vi har alla varit där, suttit i klassrummet och haft olika färg på bänkpappret, väskan och strumporna beroende på kön. Redan där har vi varit så omedvetna om den isärhållande konstruktionen att vi tagit den för som av naturen given.

Så småningom kommer vi också att bli rejält varse den andra principen, den manliga normens primat, att mannen är norm och utgångspunkt medan kvinnan är den avvikande. Det är finare och bättre att rabbla dinosaurier än barbiedockor. Pojkar som känner igen en brontosaurus spås en ljusnande framtid som forskare i geovetenskap. Flickor som syr kläder till Barbie kan bli…eh, hemmafruar.

Sen sitter det här i hela livet. När journalister ringer och ber folk att delta i en debatt eller ställa upp på en intervju ställer kvinnor ofta inte upp även om de har dokumenterad gedigen bakgrund på området som ska diskuteras. Män däremot säger på sin höjd "jag vet ju inget om det här men jag kommer gärna". Sen kommer de till studion och talar tills ingen orkar lyssna längre och programtiden är slut.
En ny undersökning av Statistiska centralbyrån visar hur svårt det är att var kvinna på en ledande post. Medan 20 procent av kvinnliga chefer uppger att de har blivit trakasserade på grund av kön har endast tre procent av männen upplevt samma sak. Betydligt fler kvinnor än män känner sig otillräckliga och stressade. Mest utsatta är kvinnorna som i sin chefsroll aktivt försöker arbeta för att förändra de gamla normerna.

Så, innan du går till jobbet idag. Skriv ner tre saker du är bra på och tre som du är dålig på. Själv är jag bra på att koka soppa på en spik, på att formulera mig och uttrycka mig i ord. Och så har jag schysst simultankapacitet. Jag är dålig på idrott, ögonkontakt och att slappna av.

om köpbegär

Om några veckor är det dags för Buy Nothing Day, en köpfri dag och årlig internationell kampanjför att belysa konsumtionen i världen. Syftet är att få så många som möjligt att låta bli att köpa något en dag om året. I år blir det troligen extra svårt för många då dagen är tänkt att äga rum den 29 november helgen efter löning, helgen då julskylningen drar igång på allvar. Hur ska vi kunna hålla plånboken stängd?

Vissa år har jag tänkt att jag ska vara med och manifestera, skippa konsumtion. Men så plötsligt har jag funnit mig själv vid kassan i en affär. Å andra sidan finns det gott om dagar då jag inte spenderar en krona. Det svåra är förstås att prioritera sina inköp. Vad är ett faktiskt behov och vad är förströelse och egentligen onödigt?

Författaren Ann-Christin Gramming levde ett helt köpfritt år för att utmana sig själv. Hon kallar sig konsumtionsrebell efter att under ett år bara ha köpt absolut nödvändiga ting såsom mat. Hon fick bli bjuden på sånt som fika på stan men aldrig själv köpa något och bara om hon först föreslagit att bjuda hem sällskapet på hemmakaffe i stället. Sen skrev hon boken "Köp inte den här boken" om sina erfarenheter. Det är svårt att inte känna sig förvirrad av motstridiga budskap.

20 procent av världens befolkning förbrukar 86 procent av resurserna. Jag och de flesta andra svenskar hör alldeles säkert till de 20. Och mer ska det tydligen bli. I Sverige finns över 18 miljoner kvadratmeter butiksyta, nästan två kvadrat per invånare. Skånesnittet är en och en halv per skåning och Burlöv leder Sverigeligan med sex kvadrat shopping per kommuninvånare. Burlöv petar Strömstad efter att ha satsat på rejäl utbyggnad. Sex kvadrat det är mer yta än vad vissa trångbodda familjer i närheten har i boyta per person. Snart är Burlövsmarken slut.

Frågan är när efterfrågan på köpcentrum upphör. Efter att ha begått misstaget att åka till Kungens kurva för att storhandla mat söndagen efter den 25e för ett tag sedan blev mitt shoppingbegär stillat för ett bra tag. Men också jag är förstås inkonsekvent. Lyckoforskarna får säga vad de vill. Shopping kan tillfredställa behov. Jag har gett mig själv shoppingförbud. Men av en anledning. Jag ska till Kina på höstsemester och har redan gjort en inköpslista.

om dåliga goda råd

Det var min gravida vän som först uppmärksammade mig på Internetforumens status i informationssök om privatlivets alla tänkbara frågor. På forumet Familjeliv byts det erfarenheter. Det är lätt att misstänka att en hel del barn årligen stryker med till följd av märkliga råd.

På Familjeliv finns inga dumma frågor. Tveksamt är hur mycket som diskuteras som faktiskt rör familjefrågor. Men det är kanske inte så noga. Signaturen tjyvrökarn ber om hjälp att lära sig röka utan att hosta. Hon poängterar att hon absolut inte är rökare men vill kunna dra halsbloss för att vara social på fester. Anticigg svarar att röka är äckligt. Rökaärtufft svarar att det är skitcoolt att röka. Vem blev klokare?

Nanaa undrar hur det fungerar att byta elbolag. Alise frågar om någon vet vad det är för låt som brukar spelas på radion med enda ledtråden "det är nåt med dynamite". Frågvis undrar hur han ska få sin flickvän att raka könshåret trots att hon inte vill. Anonym vill veta hur han ser på någon att den har hiv. Biosugen undrar om det är okej att gå på bio med en kollega av motsatt kön.

MASSOR av frågor rör olika preventivmedel. Morbids barnmorska är tydligen inte tillräckligt kunnig på området och nu vill hon veta hur det EGENTLIGEN funkar. Det faktum att reaktioner på olika sorters p-piller är väldigt individuella och att det därför finns så många varianter tycks ha gått debattanterna förbi. Jag får veta i detalj hur den ena sorten påverkade Millans kille (!) och hur mycket tjejen22 gick upp i vikt av sina. Vad Morbid ska använda denna information till är oklart.

Det är kanske jättebra att dumma frågor har utrotats. Möjligen leder det till ökad öppenhet och minskad rädsla rent allmänt. Frågan är hur de som svarar på andras märkliga funderingar resonerar. Det vanligast förekommande svaret på Familjeliv lyder nämligen: Alltså, jag vet ju egentligen ingenting om det här men jag skulle tro att du ska äta bra, motionera lite och försöka gå ner ett par kilo.

Glöm nationalencyklopedin. Glöm wikipedia. Låt för all del bli att ringa sjukvårdsupplysningen om du är sjuk. För om vi ska utgå från hur folk i allmänhet tycks söka information i olika frågor är det helt ute att vända sig till experter. Goda råd må vara dyra. Men dåliga råd kan helt klart vara billiga. Och livsfarliga.

om att ha sitt eget räddningspaket

Jag har slutat läsa ekonomidelen. Den brukade vara min favorit. Men de senaste månaderna har den bytt skepnad. Den konkurrerar med dödsannonserna efter att den gick över till att enbart skriva runor över amerikanska banker, svenska villaägare och småföretagare. Likt kvällstidningarnas kändisspaningar kartläggs den så kallade finanskrisens nyckelpersoner. Alla må de vila i frid.

Det är förstås lite deppigt. Speciellt för mig som i våras köpte lägenhet i en hundra år gammal arbetarlänga med direktverkande el. Så jag önskar att ekonomidelen åtminstone delvis ägnade sig åt privatekonomi på högre nivå än test av svindyra regnställ. I brist på annat ser jag ingen annan råd än att lansera ett eget räddningspaket.

Ät höstmat. Rotfrukter är billiga och galet goda om de rostas i långpanna med olivolja, italiensk salladskrydda och örterna du frös in i somras. Gör rotfruktsbaserade matlådor istället för att luncha på den sunkiga lunchserveringen som ändå bara serverar förtäckt transfett och glutamat. En bra tumregel är fyra dagar låda, en dag schysst restaurang. Sänk värmen hemma och spara el. Vetevärmare och goda vänner på hembesök kompenserar. Investera för all del i sköna innetofflor och ett mysigt duntäcke. Ibland är det ju faktiskt nödvändigt att satsa en krona för att tjäna två. Säg upp det dyra gymkortet och börja höstpromenera eller springa istället. Titta på tvprogrammet lyxfällan varje vecka. Det avskräcker från korkade inköp.

Om något du köpt i mataffären inte lever upp till dina förväntningar – maila och berätta det för tillverkaren. De skickar mer än gärna värdecheckar som kompenserar för att du ska köpa deras produkter igen.

Frågan är om det är berättigat att behålla dagstidningsprenumerationen. Jag har i vilket fall börjat bekanta mig med kulturdelen för att tänka positivt. Nu ska jag ju bo i min hundra år gamla lägenhet några år. När jag vill flytta har det säkert blivit högkonjunktur igen. Och de som bodde här när huset stod nytt som första arbetarbostäderna med inomhustoalett har säkert klarat av värre saker än en ränta på sex procent.

För hundra år sedan var Sverige i nivå med Ghana vad gäller mått som barnadödlighet och BNP. Idag är det bara Island som ligger bättre till än Sverige på båda punkter. Länderna som slår oss på någon av de båda punkterna är ganska många. Det lär fortsätta att gå upp och ner. Och om hundra år är jag antingen död eller Sveriges äldsta levande.

om att leva i framtiden

Jag går förbi den lokala kemtvättinrättningen och ser två luddiga tomtedräkter som har lämnats in för tvätt Och jag tänker att det visst inte bara är jag som planerar framåt i god tid. Hela våren planerade jag sommarsemestern. Sen hann jag knappt börja ledigheten innan jag i tanken funderade på nästa resa. Veckan efter att jag kom hem bokade jag in ett höstlov för resterande semesterdagar och en tillhörande flygbiljett till Kina.

Fördelen med att ständigt blicka framåt är att jag sällan gräver ner mig i det som varit. Sånt som kan göras om och göras rätt åtgärdar jag. Över resten bryter jag ihop (oftast snabbt och lätt) för att sen gå vidare. Det finns ju ingen anledning att älta om jag vet att jag har gjort mitt bästa.

Baksidan av framåtsträvandet är att det är väldigt svårt att njuta här och nu. Att samhället ständigt bekräftar såna som mig kan dessutom vara tämligen stressande. Budskapen haglar över en. Gör inte av med pengarna nu, ta istället beslut själv om hur de ska användas SEN när du är pensionär. Hitta rätt i PPM-fonddjungeln. Glöm inte att spara privat för framtiden. Välj rätt på ICA så att du inte SEN får fetma, cancer, you name it eller – hemska, vidriga tanke – så att du dör en för tidig död.

För det är när någon dör som jag egentligen har lättast för att stanna upp och vara i nuet. Då lägger jag mig apatisk på golvet och tänker: jord, sluta snurra. Hur kan resten av världen alls fortsätta att existera som om ingenting hänt? Jag läser aldrig dödsannonser för jag kan inte gå med på att folk dör. Framför allt kan personer födda på 50-talet och framåt inte dö i min värld. Gamla människor dör. Folk som är lika gamla som mina föräldrar får överhuvudtaget inte någonsin dö. De ska alltid leva. Punkt.

Men varför ska det vara så svårt att leva i nuet? Kanske för att om vi tillåter oss att vara helt medvetna blir det jobbigt. Nuet förpliktigar, ställer krav på att ta ställning och ha en åsikt. Varannan sekund dör någon till följd av en infektion. Varje sekunds föds fyra barn. Var femtonde minut våldtar en man i Sverige en kvinna.

Hur ska vi orka ta in allt som händer just precis nu? Medan du läser den här krönikan dör, föds och våldtas folk runt om oss. Och du kommer att svälja kaffet, vika ihop tidningen och fundera på om det är dags att putsa upp tomtedräkten. Som om ingenting hänt.

om resjiddret

I mellandagarna förra året satt jag på banken och styrde upp min ekonomi. Det var visst ingen bra idé att ha samma konto för visakortet som det långsiktiga sparandet. Inte heller förespråkade min rådgivare högriskpensionssparande till mig som helst har dubbla hängslen, livrem och så ett kyskhetsbälte på det. Så vad ville jag göra med mina pengar? Hur skulle jag spara? 2008 ska bli resans år, sa jag.

Och så blev det. Jag startade ett nytt konto med månatlig autoöverföring dit årets sparpengar går. Och sen har jag rest. Först blev det Finland. Sen bar det av till Baltikum. Sommaren tillbringades i mellanöstern. Nu i höst blir det Kina. Däremellan diverse turer till Skåne för rekreation. För att inte tala om det tjugotalet tjänsteresor jag gjort Sverige runt. 2008 är verkligen resans år.

Jag har i mina dar rest upp ganska stora summor pengar men fått otroliga och ovärderliga upplevelser på köpet. Nu vet jag att koltrast heter mustarastas på finska. Pälsmodet i Riga har inspekterats liksom Kairos senaste slöjtrender. Och den rökta makrillen i Kåseberga smakar som den ska också i år. Inom kort har jag besökt samtliga Sveriges residensstäder – för tillfället ligger jag på sexton.

Så kan jag inte låta bli att köpa boken Välkommen till paradiset om turismens förödelse. Flygets påverkan på miljön är bara ett av de problemområden som behandlas. Och jag inser direkt att det knappast är någon idé att jag ens börjar räkna ut mina klodioxidutsläpp för att låtsas att jag ska göra något för att, som det så fint heter, neutralisera dem. Det är kört. Jag måste sluta resa för gott för att ta igen allt ont jag gjort planeten. Jag vågar inte ens skriva under klimatuppropet, det skulle förefalla så patetiskt och säkert hållas emot mig om jag nån gång blev minister. Allt jag vågar är att sitta och frysa i min 16 grader kalla lägenhet och försöka skämmas. (Men egentligen funderar jag på var jag ska få tag i björkved.)

När jag var liten försökte alla i klassen att överträffa varandra i semestrande. Jag vann aldrig med våra bilsemestrar på Öland. Det är kanske därför jag tar igen resandet med råge. Ett hett tips är att framtida politiskt korrekta skolbarn kommer att mobbas om de varit på flygsemester.

Jag försöker intala mig själv att nästa år ska bli den nya soffans år eller diskmaskinens år och att jag ska sitta hemma i lägenheten, elda kakelugn och vara nöjd med tillvaron. Vi får väl se hur det blir.

om bitterhet och hopp

Första gången jag läste Bitterfittan låg jag i en hytt på Östersjön. Dunket från dansgolvet med sångerskan Vackra Tanja i taket. Jag läste korta stycken i taget. Slog samman boken. Försökte låta bli att tänka. Öppnade boken. Reciterade någon väl vald del högt för mitt tålmodigt lyssnande ressällskap. Läste lite till. Påmindes allt för mycket om ojämställdhetens jävlighet. Tänkte: låt båten sjunka.

När jag nästan ett år senare läser om boken är det höst. Röda nypon blandas med gula och röda löv på min gård där de föräldralediga småbarnsföräldrarna tillbringar dagarna med varsina Elliot, Wilma och Hugo.

Så heter barnen i år. Barnen som sannolikt har bidragit till lika förvånande stora omställningar i samlivet som om de hade anlänt med storken genom skorstenen. Barnen vars mammor för tillfället sitter och funderar på om, och i så fall när, vasopressin kommer att krascha deras parförhållande. (För forskningen säger att män och sorkar inte alltid fixar att tänka själva. När ska förresten nån forska på exempelvis utrotning av mens?) Och jag tror att mammorna frågar sig, precis som Maria Sveland i Bitterfittan: hur ska samhället kunna bli jämställt när det inte ens kan vara det med den vi älskar?

På min gård syns faktiskt en hel del pappor också. Det är positivt. Det är bra. De hör inte till de 60 procent fäder som inte tar ut någon ledighet alls under barnens första år. Men jag kan inte se några lyckliga familjer. Jag letar tecken och ser framför mig hur hälften av Wilmornas föräldrar kommer att skilja sig. Något som – allt enligt statistiken – förvisso kommer att leda till lyckligare men fattigare mammor. Gifta kvinnors psykiska hälsa är mycket sämre än ogiftas. För män är det, ironiskt men inte överraskande nog, precis tvärtom.

Ändå är jag aningen mer hoppfull just idag än i vintras (fast jag har säkert bara en bra vecka och blir snart bitter igen). Då tänkte jag att det är kört och kan kvitta. Jag levde i ett lyckligt singelskap men slogs av att det verkar snudd på omöjligt att byta till en lycklig parrelation.

På så kort tid som den senaste veckan har jag vid två olika tillfällen samtalat med män om hur pusslet passion och jämställdhet ska gå att lägga. Båda har resonerat på sätt som gett mig hopp. De har lovordat snällhet som avgörande för en relation. Det låter kanske som om Mamma Mu är drömkvinnan men jag väljer att inte tolka det så.
Och två män är bara två. Men två av tre och en halv miljard är mer än noll.

om könshår

Det började en söndag när jag drack kaffe och åt glass på en klippa med goda vänner. En av dem har en vän som snart ska föda barn. Hon hävdar bestämt att hon måste ansa könshåret rejält innan BB. Annars tror hon att förlossningspersonalen kommer att tycka att hon är äcklig.

Vi var alla tre överens om att den blivande mamman måste vara ute och cykla. Hur skulle personalen ens kunna tänkas bry sig? Folk i allmänhet bryr väl inte sig?
Där hade vi fel och den blivande mamman uppenbarligen rätt. Under sommaren har könshårets vara eller icke vara diskuterats i diverse forum. Och den som gör en enkel spaning i damernas på simhallen eller gymmet inser snabbt hur medeltida jag är som trodde att min av naturen nätt tilltagna varningstriangel snarare kunde anses vara för glesbevuxen.

Det är slätt som gäller. Kroppar ska vara lena och dofta hallon – en motsägelse i sig själv. I USA, extremernas förlovade land, rekommenderar skönhetssalongerna att 12 år är en lagom ålder att börja helvaxa. I den ålder hade åtminstone jag bara pubertetshormonell välväxt päls på smalbenen.

Nu är jag inte mycket för att dela upp världen i normalt och onormalt, naturligt och onaturligt. Jag tänker inte påstå att folk inte kan ansa bikinilinjen. Men jag tänker inte bortse från att det precis som att det finns en anledning till att vi har öron eller tår finns en funktion i att ha könshår. Om var och en verkligen tillåts VÄLJA finns förstås få problem. Men jag får uppriktigt ont i magen av att höra personalen på ungdomsmottagningarna rapportera om hur unga tjejer som inte rakar sig blir mobbade och anses vara ofräscha – när det i själva verket är så att de slätrakade sannolikt har betydligt mer underlivssvamp och blossande hårsäcksinflammation.

Snälla, alla barnmorskor tillsammans. Jag vet att ni kommer att få föra en hård kamp mot de coolare trendsättarna, typ bikinifabrikanter, porrindustri och MTV. Men om vi tillsammans, i varje diskussion när någon nämner underlivsbehåring, står upp för könshårets existens och berättigande, så kanske vi kan komma nånvart. Av mitt gymomklädningsrum att döma har dagens tonårsdöttrar vaxade mammor och därför inga förebilder som ens ger ett alternativ till rakning.

Jag vill inte att mina potentiella barn ska tro att deras mamma är äcklig och udda bara för att inga andra kvinnor i deras omgivning har könshår. En sak är i alla fall säker – när de kommer till världen kommer det första de ser att vara könshår.

om manlighet

Jag är tvungen att ta upp mobilen och dubbelkolla vilket datum det är, men nej, precis som jag misstänkte har jag inte blivit senil. Det är inte första april. Det är mitten av augusti. Men den så kallade nyheten som precis lästs upp i radio skulle helt klart platsa som ett aprilskämt.

En man från Hjo har fått föras till sjukhus med livshotande stickskador efter att han och en kamrat stuckit potatisskalare i magen på varandra. En lek som går ut på att uttrycka manlighet har gått för långt. Sägs det.

Nyhetsuppläsaren hävdar att leken är vanlig på Internet. Det tror jag inte på. Det är svårt att sticka köksredskap i magar med e-post. Och om potatisskalarkrig förekommer i dataspel är det i vilket fall tämligen ofarligt i den virtuella formen. Anmärkningsvärt är också att polisen i Skaraborg uttryckligen i en kvällstidning visar viss förståelse för den så kallade leken. Polisen säger att "från att visa sin manlighet genom att springa naken genom stan eller bränna av delar av håret, har det gått till att man testar att sticka en kniv eller potatisskalare i den andra."

Jag tappar hakan. Eller kanske förståndet. Ingen jag känner har så vitt jag vet bränt av något hår medvetet. Jag vet förvisso en av mina vänner som en gång sprang naken till Statoil men jag tror att det handlade om vadslagning snarare än manlighet.

För unga män som känner ett behov av att bevisa sin manlighet har jag ett flertal förslag som kommer att uppskattas i vida sammanhang och hyllas världen över. Ta ut halva föräldraledigheten. Slå inte din fru. Utför hälften av det obetalda hemarbetet på fritiden. Säg ifrån högt och ljudligt när någon i din närhet behandlas illa. Säg till med särskilt eftertryck om någon säger något nedlåtande mot en kvinna. Det är dags att kompensera för all macho-manlighet.

Så här efter att potatisskalarstoryn stötts och blötts i diverse olika sammanhang undrar jag om en sådan berättelse tillfredsställer vårt behov av första-april året runt. Något nära på overkligt och helt klart märkligt att skratta åt mitt i kriget i Georgien och nederlag i OS. Som en ding ding värld.

Men vad är en nyhet egentligen? Är potatisskalarstoryn en nyhet? Jo sannolikt. Ny så det förslår. Åtminstone för oss som inte leker så mycket på Internet. Den stora frågan som jag fortfarande funderar på är: varför inte äppelurkärnare eller stekspade? Varför just potatisskalare?

om en vägglus

Jag sitter och läser när ett litet kryp rör sig över den ena soffkudden. Varför jag inte bara fångar, dödar och kastar sådär som jag brukar om jag hittar en spindel vet jag inte. I stället fångar och tittar jag men har aldrig sett nåt liknande. Nyfiket googlar jag och när jag inser vad jag hittat tänker jag: det här är så sjukt äckligt, vidrigt och pinsamt att jag inte ska berätta för nån alls.

Nu, efter en veckas intensivterapi med Anticimex skriver jag ändå i tidningen. Åt helsike med stigmatiseringen. Till alla er som också har eller haft vägglöss: ni är inte ensamma.

Trots att jag identifierat ohyran skickar jag den till Anticimex för analys. Det skulle ju kunna vara vägglusens avlägsne men likartade kusin, tänker jag förhoppningsfullt. Men Anticimex säger det jag redan vet.

Jag har hittat ett blodsugande monster som har mig som värddjur. Min panik är total och jag förklarar för insektsanalytikern att det här är det hemskaste som hänt mig. Någonsin. Alla kategorier. Jag säger att jag hade föredragit flatlöss, att jag föredragit nästan vad som helst utom möjligen hiv. Anticimex lyssnar tålmodigt och säger att de kommer på fredag.

Jag har precis flyttat men börjar genast överväga att byta bostad. Sekelskiftescharm med trägolv var kanske ändå inte min grej. Nyproduktion är säkert bättre. Ändå tvingas jag börja jakten efter källan i mitt nuvarande hem. Jag kollar sängbotten, soffa, väggkontakter, fåtöljer, baksidor av tavlor, ja – alla de ställen som Anticimex säger att jag ska kolla. Så jag öppnar soffkuddarna. Jag topsar alla golvspringor. Jag speglar mig själv från alla vinklar för att hitta bett. Men inte en lus eller ens spår efter några i form av de skräckbilder med lusavföring som jag fått se syns till. Troligen har jag sån osannolik tur att jag bara råkat få med nåt enstaka monster hem från semestern i mellanöstern.

Till alla som köar till psykakuten kan jag rekommendera Anticimex. Deras kundtjänst lyssnar. Inga frågor är dumma. Hos dem går det att få en tid redan samma vecka. Och de lyssnar även vid femte samtalet. De bokar min saneringstid så att jag slipper missa årets viktigaste jobbmöte.

Nätterna fram till fredag vaknar jag konstant och är övertygad om att vampyrerna kommit fram och tömmer mig på blod. Men varje gång jag tänder lampan och tänker nu har jag dig din jävel är mina lakan lika vita och rena som vanligt. Inga blodsugare i sikte. Inte heller på fredagen då världens bästa sanerare kommer hittar vi minsta lus. Han sprayar allt för säkerhets skull och lovar att komma tillbaka en gång till. Jag vill gifta mig med nån som jobbar på Anticimex.

om verktygslådan

— Alltså, det ser ut att vara en helt vanlig skruv, varken stor eller liten. Du kan ju ta med den till affären och mäta annars.

Ja, det hade jag kunnat. Om det inte vore så att kroken var hemma och jag stod utanför den välsorterade skruvaffären en bra bit hemifrån. Tanken att vilja effektivisera skruv- och plugginköpet genom att ringa Kamprads undersåtar och fråga om måtten på det välrenommerade möbelvaruhusets produkt var förstås helt felaktig. Hade kundtjänstmedarbetaren varit en ung tjej och den som ställde frågan en äldre man hade den sistnämnda knappast godtagit svaret och antagligen krävt att få tala med chefen.

Men nu var det jag som ringde. Och en man, av rösten att döma i min egen ålder, som var satt att besvara frågan om vilken diameter på skruvhuvudet som passar för en viss av företagets produkter. Och eftersom jag inte alls var ute efter att vara gnällig och petimetrig utan bara ville veta vilken skruv jag skulle köpa lät jag saken bero, ringde pappa (autodidakt master of skruv och plugg), beskrev prylen och så var saken biff. Förvisso gruffade pappsen en aning om att det här med pluggfärger och varianter hade vi faktiskt gått igenom för många år sedan.

Både skruv och plugg visade sig i vilket fall passa perfekt och det var huvudsaken. Och jag är väldigt nöjd med att ständigt lära mig nya saker. När jag monterade alla kökshandtag själv kände jag mig lite som Ernst Kirschstång. Att kunna byta ojordad till jordad kontakt känns häftigt. Och jag var sjukt nöjd när Stringhyllan kom på plats trots att jag saknade vattenpass. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att hemsnickeri är det roligaste som finns. Men jag vägrar bli en lösnagelbrud som hojtar efter handyman varje gång det ska bytas glödlampa. Lika bra att själv bli hyfsad på slagborr istället.

När jag flyttade till min första lägenhet fick jag en röd, lite rostig gammal verktygslåda av min far. Min dåvarande pojkvän kunde inte sluta fnissa när han en dag kom hem och såg mig diska låda såväl som verktyg. De var ju oljiga och smutsiga menade jag.

Jag visste inte då att verktyg ska skyddas med reglbunden inoljning. Och verktygslådan skulle komma att bli en av mina favoriter hemma, en av de bästa inflyttningspresenterna. När jag nyligen flyttade utökades den med inte mindre än två olika borrmaskiner och såg från far. I julklapp önskar jag mig en skruvdragare.

om sorteringsskam

Igår slängde jag ett halvfullt enliters yoghurtpaket, en crème fraicheburk vars beståndsdelar hade kunnat separeras och sorteras var för sig samt en halvrutten bunt stjälkselleri i sin plast rakt ner i hushållssoporna (precis bredvid påsen för matavfall). Jag skämdes inte det minsta för själva handlingen. Bristande sopsortering ger mig märkligt nog aldrig dåligt samvete.

Däremot uppskattade jag inte alls att en person i hushållet kom på mig i efterhand. Jag satt vid köksbordet, drack kaffe och låtsades inledningsvis som ingenting när hon tendentiöst undrade "går den här sellerin inte att använda?". Självklart inte dumbom, annars hade jag inte slängt den, sa jag. Inte.

Jag funkar uppenbarligen tämligen primitivt – så länge jag kommer undan är allt fine. Det är när jag blir påkommen som det stör mig att någon annan får nys om mitt icke klanderfria leverne.

Sen läser jag undersökningsresultat som visar att män är de absolut största miljöbovarna. Män bidrar till mer än dubbelt så mycket koldioxidutsläpp som kvinnor. Ju äldre män, desto mer utsläpp. Jag konstaterar att jag med all tydlighet tillhör patriarkatet i den här frågan. När kvinnor önskar utbyggd kollektivtrafik värnar män bilen. Män kör förvisso miljöbil men motiveringen är att det innebär skattelättnader. Ungefär som jag skulle ha tänkt om jag hade bil – gratis smakar godast.

Jag flyttade igår (efter utsorteringen i kylen på gamla stället). Jag hade redan vid första uppackningsrundan hunnit fundera på hur jag skulle dela och knö ner de stora ikeakartongerna och frigolit i soppåsar för att kasta dem i hushållssoporna. Men tack vare tillgängligheten för sortering kunde jag nu slänga skräpet där det hör hemma. Inte nog med att huset i sig har ett avancerat soprum med fler behållare än jag någonsin sett på en och samma gång. Det är dessutom en lyckoträff att det utanför porten till mitt nya hus finns gröna sorteringsbubblor för allt möjligt tänkbart slängbart.

Enkelheten ska förhoppningsvis få mig att sortera hjälpligt framöver. Jag har dessutom redan sett en påminnelselapp som informerar om att varje felslängd elpryl i soprummet ger huset en straffavgift på 1500 kronor. Och om den skyldige kan identifieras sätts räkningen upp på denne. Sällan att jag ska slänga selleri bland elen…

om livet som handelsresande

Det är en vårkväll vid den tiden på året då naturen är som vackrast och nätterna som ljusast. Jag har tagit in på stadshotellet i Mjölby. Kanske borde jag gå ner i restaurangen som fortfarande, tre år efter rökförbudets införande, stinker inpyrt, och ragga upp en saxofonhallick.
Men sånt ligger inte för mig. En hotellbar i westernstil med pallar som har nakna högklackade kvinnoben som stolsben är inte min grej.

Och frågan är om livet som kringresande är min grej. Den här våren har jag varit på eriksgata i tjänsten. Och nu vet jag; jag kommer aldrig att drömma om rockstjärnelivet på turné. Hotellrummet är lika tragiskt som alltid. Som i alla småstäder. Sänglampans knapp är smutssvart. Fjärrkontrollen vill jag överhuvudtaget inte röra.

Så jag tar en promenad Mjölby runt. På ett fält i stadens utkant har en cirkus slagit upp tältet. Jag passerar pittoreska hagar där korna dricker ur gamla badkar. Mexitegelhus i lagom räta rader. Alla affärer är stängda trots att klockan inte ens är nio. Jag stannar till vid mäklarbyråns fönster och kan konstatera att inga villor är i närheten så dyra som min etta i huvudstaden. Jag kan få två gånger sex rum och kök för samma summa. Men troligen inget jobb.

Som skribent på temat Just nu måste jag ganska ofta fundera på vad som egentligen är aktuellt för tillfället. Den uttryckligaste just nubarometern av dem alla går att lyssna till varje morgon vid halvtiotiden – ring p1. Jag tänker mig att det är från Mjölby som folk ringer. För Mjölby känns helylle. På samma gång svennigt och inskränkt. Mjölbys samlade åsikter kan troligen representera ett tvärsnitt av svenska folket.

Det ligger något mystiskt över att resa mellan städer från en dag till nästa. Cirkusen som slagit upp tältet var säkert i Västerås kvällen innan och när det ljusnar kommer den att ha packat vagnarna och åkt vidare mot Jönköping. Precis som jag. Varje gång jag är på Arlanda blir jag förvirrad och vet inte vart jag är på väg.

Men det är också lätt att få pretentioner, av livet som kringflackande. Ett hotellrum ska se ut på ett visst vis. Vi lär oss sederna i de olika landsdelarna. I Skåne matar de en till sprickningsgränsen. I Norrland får kvinna själv ta hand om mötesstrukturen trots att någon annan har bjudit in och i Sörmland kurrar magen. Vi lär oss var vi får fina presenter, var de ger värdelösa presenter och var vi inga presenter ska vänta oss.

Lika skönt det. Jag älskar att få se det här landets alla vinklar och vrår. Men jag har prylar så det räcker i det där hemmet – som jag hellre vaknar i än i Mjölby.

om en sång som förenar nytta med nöje

Någonstans mitt i kursen jag är på kommer jag på mig själv med att nynna på en melodislinga. Ögon, strupe, kuk och knä, kuk och knä. Tack, Radical Cheerleaders Psycho Sluts från Helsingborg. Tack, för att ni lärde mig denna ytterst användbara självförsvarskampsång på gammal dagismelodi. Bättre text att lära sig utantill finns inte för att ständigt påminna sig om var det gäller att sikta vid ett överfall.

Många är de som, om de haft ögon, strupe, kuk och knä som mantra, troligen hade klarat sig bättre i livet. Som helt enkelt hade klarat livhanken. I Guatemala utreds 73 procent av morden på kvinnor överhuvudtaget aldrig. Amnesty rapporterar om en fruktansvärd utveckling där tillsynes omotiverade mord på kvinnor ständigt ökar i landet. De senaste fem åren har 4000 kvinnor mördats i Guatemala och i 97 procent av fallen har ingen gripits. Organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter ser ingen förklaring – mer än den att de närmast systematiska morden förefaller vara en reaktion mot att kvinnors lönearbete och rättigheter har ökat under samma tid. I alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper, i alla etniska grupper mördas kvinnor dagligen. Män känner sig onekligen hotade av kvinnor som grupp. Kan någon, snälla, översätta ögon, strupe, kuk och knä till spanska kvickt?

Och till en massa andra språk också för den delen. Malmöitiska till exempel. De två män – en bror och en styvpappa – i Malmö som misstänks för att ha knuffat en 16-årig tjej från en balkong i Malmö i början av februari är försatta på fri fot i väntan på rättegång. Brodern säger till en journalist att han och hans syster hade en god relation. Jag an inte låta bli att undra om hon skulle ha tyckt detsamma. Om hon fortfarande hade kunnat uttala sig i frågan. Ingen är skyldig tills den är dömd, men nog kunde 16-åringen haft en hel del att vinna på om hon hade nynnat ögon, strupe, kuk och knä på balkongen den där kvällen.

Amnesty vet att mer än en tredjedel av alla kvinnor i världen under sin livstid utsätts för någon form av allvarligt våld. Oftast äger övergreppen rum i deras eget hem och absolut vanligast är att det är en partner eller nära släkting som är gärningsman.

Huvud, axlar, knän och tår har aldrig varit mer ute. Jag uppmanar landets alla dagis: lägg till en vers. Ge kidsen i hemläxa att lära sig den utantill. Se till att de, speciellt alla flickor, får tenta den kontinuerligt i grundskola och gymnasium. Det kommer de tyvärr att ha nytta av resten av livet.

om vanliga människor

- Nej nej, det blir inget särskilt, inget uppklätt, bara vanliga människor som vi.
På spårvägsperrongen smider kostym- och portföljpapporna helgplaner. Jag har tillfälligt blivit inneboende i en stadsdel där 92 procent är barnfamiljer, majoriteten bostäder har fler än fem rum och medelinkomsten ligger strax under 600 000 kronor om året. Här är noll procent av hushållen bidragsberoende och 88 procent röstade allians i senaste valet. Det är en befolkningsstruktur som krävs. 80 kvadrat pittoreskt funkisradhus med syrenbuske vid kökstrappan har nämligen utropspriset fem och en halv miljon. Villorna kommer nästan aldrig ens ut till försäljning.

Så här års blommar äppelträden och björkarna och jag sitter gärna i trädgården och spanar. Kostympappornas grillning i all anspråkslöshet funkar utmärkt på tomter med trädäck rymliga som en medelstor lastkaj.

Jag har sedan barnsben opponerat mig mot uttrycket ”vanliga människor”. Det säger mig inget, känns bara nedsättande och trist. När jag var liten föreslog jag påhittigt att familjen skulle byta namn till Presson för att det lät mer spännande. Mina föräldrar avslog raskt idén och gjorde mig förkrossad genom att säga att jag faktiskt ”bara var en vanlig människa”. Så var den diskussionen slut och min idoga kamp för att aldrig själv placera mig i ett bestämt fack startade. Den biten klarar omgivningen av så det räcker och bli över ändå.

I min stadsdel är det lilla centrumet praktiskt utformat efter lattemammornas och hemmafruarnas behov. Det finns delikatessbutik, bageri, inte mindre än två yogacenter och en handfull pyntaffärer som är en stor hjälp i den inofficiella fönsterdekorationstävlingen. Här byter grannarna blommor och ljusstakar varje lördag enligt det symmetriska systemet kudde-kudde, lampa-lampa. Självklart vänds pyntet utåt mot gatan så att förbipasserande kan låta sig imponeras.

Enligt en ny miljöundersökning är det här området där flest är nöjda med uppväxtmiljön för sina barn. Det är ett idealiskt område för barn att växa upp i, säger alla. Och det är svårt att säga emot. Vem missunnar barn lekstugor, gräsmattor, tennisbanor och klippor att bada från?

Det är knappt att jag vågar räcka upp handen, men jo, jag vill inte att mina potentiella barn ska växa upp i ett område där treåringarna har märkesjeans och gymnasiekidsen diskuterar varför de över huvud taget ska behöva sommarjobba – då kanske inte mamma betalar på semestern i Frankrike.

Jag har aldrig träffat någon vanlig människa. Och om det mot förmodan finns några bor de i alla fall inte där jag bor just nu.

om åtta pandor

Åtta pandor som är tänkta att förgylla OS-invigningen i Peking är i fara. Jordbävningen har gjort dem deprimerade. De vill inte äta längre.

När en studiodiskussion i morgonnyheterna ägnas åt att en zoolog får analysera pandadepressionen blir jag inte förvånad. Att ge djur samma uppvaktning som Ludvig den fjortonde på sjuttonhundratalet är högsta mode. När journalisten berättar att altruistiskt lagda kineser har samlat in ett ton färsk bambu bara för att få de sömnlösa pandorna att äta frukost kan zoologen inte hålla sig för skratt. Jag gissar att han diggar djur, men ändå hajat att tusentals människor har dött. Och att djur trots allt är djur.

Journalisten förfäras över alla potentiellt döda ormar, krokodiler, noshörningar, leoparder och elefanter i Burma. Det är som om han inte har fått bearbeta sorgen efter sin döda kanin som barn tillräckligt. Men han är långt ifrån ensam. Vem som helst kan frammana bilden av ett drunknat Kolmården och gråtande barn hemma vid tv-apparaterna. Svenska folket orkar inte med människomisär. De vill mycket hellre gråta för apan Olas skull.

Sveriges samlade veckopeng den här veckan kommer att bli till bambu innan vi hinner blinka. Allt medan kinesiska föräldralösa barn får dricka smutsigt vatten, drabbas av difteri och dör osaknade. I skrivande stund är troligen Johan Stael von Holstein redan framme i Kina med hojen och poserar framför kameran medan han delar ut kontanter. Pandorna kommer att få magknip av att äta sedlar.

Zoologen förklarar pedagogiskt att de flesta djurarter faktiskt är hyfsat väl förberedda på naturkatastrofer. De lever i naturen och är vana att hantera förändringar. Naturkatastrofer kan till och med balansera arters utbredning. Jag ser framför mig hur givmilda svenskar kommer att göda vilda asiatiska djur till fetma och förökning in absurdum.

Människor av annan nationalitet än svensk göre sig icke besvär, men främmande djur tar vi gärna om hand. Rumänska hundar fraktas till Sverige för att få ett nytt hem. Veterinärer åker till Bangkok för att hjälpa gathundar – inte till ett liv i de sälla jaktmarkerna utan till ett kastrerat liv i smutsen där det fortfarande inte finns något vitaminberikat foder. Av nån anledning tycker Svensson att rabiesråttor och sopor räcker fint åt thailändska jyckar.

Känner jag Kina rätt finns det reservpandor som otåligt väntar på att få putsa pälsen och transporteras till huvudstaden. Om inte har jag ett förslag till OS-invigningen. Visa upp åtta politiska fångar i stället.

om brevvänner

När jag vårstädar och rensar bland allt som samlats i förrådet de senaste tio åren fastnar jag vid en kartong med brev från tiden strax efter gymnasiet. Det var precis när alla reste jorden runt, bodde i London, flyttade hemifrån och smidde planer för den ljusnande framtid som var vår. Precis innan e-posten slog igenom.

Jag skäms lite när jag bläddrar i högarna. För ärligt talat minns jag inte att Jessica och jag brevväxlade (dagens ungdom, läs: typ mejla på papper) året efter gymnasiet. Det känns som om jag aldrig har sett fotot på henne och de två klasskamraterna på franskkursen. Jessica beskrev vardagen i ostarnas och champagnens hemland i detalj. Jag hoppas, men jag är tyvärr inte säker på, att jag skrev lika detaljerat om min vardag på kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Någonstans, någon gång tröttnade uppenbarligen någon av oss – eller båda? – på att skriva. I dag mejlar vi som mest sporadiskt.

För det är ju så enkelt att mejla. Någon gång under 90-talets slut övergav vi alla de fina brevpappren och började mejla i stället. Kanske är det e-postens fel att brevväxlingen dog ut? Men frågan är varför en expansiv mejlväxling inte tog fart när allt plötsligt blev så mycket snabbare och enklare?

Dessutom har jag ingen aning om vad som hände med de brevvänner jag aldrig träffade i verkligheten (dagens ungdom, läs: IRL), dem jag aldrig bytte e-postadress med. Vad blev det av Yukiko i Japan? Sanna i Ryssland? Lena i Estland? Helena i Hälsingland? Vi bytte klistermärken, berättelser om vardagen, foton på våra husdjur. Men också smycken, längre texter vi skrivit, tidningar och utklipp.

De flesta av mina forna långväga brevvänner finns säkert på facebook idag. Och jag kan nog googla dem. Men av någon anledning gör jag inte det. Den nya tekniken ställer krav. Skulle jag väl hitta någon borde vi chatta eller skypa eller till och med ses. Men vad skulle vi säga varandra? Det skulle vara som blind dating.

Det mesta i kartongen bränner jag. Det är inte försvarbart att flytta brevhögar från hem till hem hela livet. Men vissa pärlor sparar jag. Till exempel Joakims skolarbete om sovjetiska ledare som jag hoppas kan utökas med Rysslands på sikt. Och när till exempel Anna fyller jämt nån gång kan brevet där hon listar barnboksfigurer och chokladkakor fem i topp komma till användning som talinspiration.

om gröna fingrar

Nu har det ploppat upp påskliljor i trädgården och pärlhyacinter längs stallväggen. Pappa och jag planterade dem en typisk blåsig, skånsk vinterdag för några månader sedan. Då visste vi inte vad som skulle bli vad av de olika lökarna som nu förvandlats till blommor som vänder sig mot solen. Helst hade jag sett att de var tomater och kryddväxter i stället men man kan inte få allt, speciellt inte utan rejält med tid, energi och tålamod. Jag saknar samtliga. Det visade inte minst förra årets bravader i trädgården på.

Nån gång strax innan midsommar förra året drabbades jag av överskottsenergi och fick för mig att skapa stordåd av ett trädgårdsland som legat i träda. Det var roligt att åka och välja fröer. Kanske allra roligast var det att planera upplägget och utformningen av landet. Jag ritade en karta, mätte och skrev på färgade pinnar som märkte ut vad som var vad och var det var. En fyrkant till kryddor, rader med morötter, rädisor och bönor. Ätbara blommor i en cirkel, pumpor runt plommonträdet. Inte heller var det så dumt att vattna, gräva och luckra jorden, kratta den jämn och sedan så. Trötta armar, jord upp till knäna och hundra kliande myggbett senare började den trista delen. Att vänta.

Bara några få dagar efter sådd kom ett hällregn och jag insåg att en del av planen redan gått i stöpet. Bönorna regnade bort liksom thaibasilikan. Myggbetten kliade. Rädisorna och pumporna kom upp ganska snabbt men de första lyckades torka bort under några obevakade dagar och plötsligt var pumporna försvunna utan minsta spår. Jag misstänker mördarsniglar, rådjur eller någon annan av mina hungriga konkurrenter i trädgårdstrakten.

I augusti var det som jag hade föreställt mig som en prunkande örtagård ett oregerligt hörn vildvuxen dill. Morötterna växte sakta men säkert i sina rader. I övrigt inget nytt under solen. När jag skördade de två överlevarna i oktober var det något av ett antiklimax. Det mest bestående idag är ett litet märke på ena knäet som påminner om ett av de mest envisa irriterande myggbetten.

Ännu på artonhundratalet var Sverige malariaområde. Nu ryktas det att klimatförändringarna kan leda till att de ilskna smittospridarna kommer igen. Vi vaccinerar och stoppar i oss profylax så fort vi är på resande tass. Men hemma i villaträdgården? För egen del lär jag ta utvecklingen som ett argument för att sitta inomhus med en god bok medan de vinterplanterade lökarna letar sig upp.

om hur dålig kvinna kan vara

Alltså, så där dålig koll går det ju bara inte att ha, utbrister jag i tv-soffan en torsdag. Vi tittar på Lyxfällan, det dokusåpartade programmet där folk som vanvårdat sin ekonomi får besök av två proffsekonomer som styr upp och får deltagarna vid någorlunda stadd kassa igen.

Så skulle jag naturligtvis inte ha sagt. Beskäftiga uttalanden om hur andra bör göra faller alltid tillbaka på en själv. Fem minuter senare noterar jag i en reklampaus att jag fått ett mail från revisorn som ska ta hand om min firmas deklaration. Inte nog med att jag inte kan deklarera själv – han undrar var alla papper finns. Till exempel verifikationer. Jag vet vad verifiera betyder men har inte den blekaste aning om vad det har med det här att göra. När jag ringer upp revisorn berättar jag att jag har full koll på statusen på kontot men en kraftig motvilja mot blanketter och bokföring. Jag vill avregistrera mitt företag snarast möjligt. Så dålig koll går det tydligen att ha.

Det är likadant när jag ser tv-makarnas nyaste dokusatsning – Rent hus. Två städexperter med mastodontlaboratorieutrustning tar sig an Sveriges lortigaste hem. Så där smutsigt går det bara inte att ha det.

Sen kommer min städvecka och jag tänker att vi snart ska flytta och att den här gången ska jag inte fuska trots att badrummets kritvita golv blir dammigt snabbare än jag hunnit ut därifrån med moppen. Den här gången ska jag göra det ordentligt. Så det gör jag. Jag försöker förgäves få vattensamlaren i torktumlaren ren från mögel genom att skaka den med Yes diskmedel. Sen skrubbar jag kakelfogarna under badkaret tills borsten viker sig. Jag skrapar svarta suspekta svarta fläckar runt handfatet och drar tjocka hårtussar ur rören under vasken. Och jag inser att så där smutsigt går det tydligen att ha det.

Sen arrangerar mitt jobb en konferens. Någon har tagit med sin bebis som skriker och skriker. Ändå går ingen ut med den ur salen. Min kollega viskar att det är ofattbart att ta med bebisen, såna där friheter kan man bara inte ta sig, förstöra så för alla andra. Jag nickar instämmande. Sen tänker jag att jag vid eventuellt föräldraskap troligen kommer att ha med barnen överallt för att jag uppfostrat dem dåligt och ingen vill passa dem. Troligen kommer nån att anmäla mig anonymt till Nannyjouren. Svenska folket kommer att sitta i sofforna och oja sig och säga: så där kass morsa kan man bara inte vara.

om LAGET

Redan under skoltiden grundlades ett intresse för idrott hos mig liksom hos många andra. Vårt engagemang skiljde sig förvisso åt på flera punkter. Medan vissa ihärdigt tränade basket sju dagar i veckan gick andra och tittade på volleyboll.
Själv gjorde jag varken eller. Istället höll jag mitt föredrag på gymnasiets retorikkurs varför idrott är skadligt.

Min ena sambo älskar ishockey. När det går dåligt för Mora har vi(ssa av oss) sorg hemma och tröstäter kladdkaka. När det går bra för Mora har vi fest och firar med kladdkaka. För ett tag sedan snappade jag upp att det så här års våras för fotboll och tänkte visa mig intresserad och frågade vilket lag hon hejar på i fotboll. Hon såg helt frågande ut. Det räcker tydligen med en sport och ett lag. Laget. För nog stämmer det som jag redan på gymnasiet kunde konstatera: De flesta är inte ett dugg intresserade av spelarna utan laget som abstrakt begrepp. Rena sekterismen.

På ett uteställe för ett tag sedan presenterades jag för en bekants bekant som skåning varpå någon av de närvarande påpekade att då är du nöjd med hur det gick för Malmö idag eller? Jag hajade att det var sport, det vittnade blicken om. Men jag hade förstås inte den blekaste aning om vilken idrott han syftade på. Elle, belle, bi, nu är du bandy! Kunde lika gärna varit handboll. Var tydligen fotboll.

För det handlar alltid om lagsport när någons ögon börjar glöda av antingen förnöjsamhet eller irritation över lagets senaste insats. Min egen blick flackar mest av tristess i såna sammanhang. Det är ansträngande att hålla ordning på serier och målskillnader. Ja, och så vilken sport som hör hemma i vilken serie och i vilken årstid som vilken sport har sin blomningstid. Så här års tippar jag konstant på fotboll. Men framför allt gäller det att ha stenkoll på vem i vänkretsen som gillar vilket lag. För vilket Laget med stort L är varierar från konversation till konversation. Det viktiga är laget. Spelarna är legoknektar.

Många söker något större, resa jorden runt, globalisering. Men blir det för stort skakar världen. Då behövs något att gå upp i – blir det för stort söker vi den lilla gruppen. När jag läser en bok om sektavhoppare kan jag inte låta bli att dra paralleller till huliganism.

Det går tydligen dåligt för Mora i år, de riskerar åka ur serien. Ah, men då hamnar de väl i nån annan serie? sa jag obetänksamt häromdan. Jag tror att det är min tur att baka kladdkaka ikväll.

om MY turn

För något år sedan fick jag nys om spelet Carcassonne. Det är ett brädspel med brickor med vilka spelarna bygger landskap och kan muta in vägar, medeltida ringmuromgärdade städer, kloster och fält.
Det visade sig att en av mina nuvarande sambor också äger ett Carcassonnespel och vi började uppspelta fördriva kvällarna med att spela. Döm om lyckan när vi hittade en onlineversion och numera kan sitta i fåtöljer bredvid varandra med varsin dator i knäet och spela hejdlöst. En speakerröst berättar med ihålig röst, men ack så hjälpsamt, när det är ens tur: It’s YOUR turn.

Inte är vi ensamma om att vara spelnördar heller. När jag begav mig ut för att köpa en expansionsutgåva till spelet hamnade jag i affären Dragons Lair. Längst in i lokalen fanns Carcassonnehyllan och omgiven av i stort sett enbart killar mellan 15 och 25 som spelade brädspel eller dataspel väckte jag genast uppmärksamhet.

— Carcassonne, det är ett trevligt spel det, hördes från en finnig yngling bredvid mig medan jag jämförde olika varianter.

Till Dragons Lair ska jag gå om jag vill ragga lammkött nån gång. Två år i rad har spelaffären utsetts till bästa fritidsställe i Stockholm. Det är helt enkelt där kidsen helst hänger. Hellre en mörk sunkig lokal fylld med spel än plattan, kommunala musikskolan eller fritidsgården.

Sverok, paraplyorganisationen för svenska spelföreningar, har 1700 medlemsorganisationer och över 70 000 medlemmar och är därmed landets största ungdomsorganisation. Det är som ett helt Kristianstad fullt med spelare. Eller fem gånger så många som är med i samtliga de politiska partiernas ungdomsförbund. Det är nästan så att jag undrar hur ungdomar har tid att hänga på gator och torg. Har de inte ett spelföreningsmedlemskap att förvalta?

Nyligen fick jag göra ett arbetspsykologiskt test som visade vilken roll jag har i ett lag eller en grupp. Teamworker kom långt ner på listan och kursledaren förklarade att det inte behöver vara någon nackdel, men jag kanske inte är en sån som uppskattar att fixa de sociala jobbaktiviteterna precis. Jag protesterade bums. Jag skulle verkligen gå igång på att organisera dem. Ja, alltså, med fokus på att just organisera och strukturera dem. Tipsrundor, lagaktiviteter utan boll, frågesport, pussel eller förstås brädspel – jag älskar dem alla. Ingår bordsplacering är lyckan fullkomlig. Nu hinner jag inte skriva mer. It’s MY turn.

om koll

Scenario:
— Hej Bildt, vad anser du om amerikansk utrikespolitik?

— Jag vet inte, jag har inte fått någon information om den.

— Hej Borg, vad tror du om reporäntan framöver?

— Jag vet inte, det är ingen som har informerat mig.

Det sägs att vi lever i ett informationssamhälle men ibland undrar jag. Ovanstående konversationer är förvisso otänkbara, så gott som löjeväckande. Men alla har inte koll.

Det är söndag i början av april och jag tar en promenad i Fruängen medan jag lyssnar på en radiodokumentär om riksdagsvalet 2006. Solen strålar och jag befinner mig i kvarter där gatorna fått namn efter svenska kvinnor som kämpat för kvinnors rättigheter, fri och allmän rösträtt. På andra sidan motorvägen i en annan stadsdel är gatorna döpta efter kungar.

Samma söndag röstar Zimbabwe. Ett par veckor senare ska det bli Italiens tur. USA primärväljer för fullt inför slutspurter i höst. Sverige har två år kvar till nästa gång. Och jag tänker att vid varje av dessa tillfällen kommer några att inte pallra sig till vallokalen för att påverka sitt lands styre i den mån det går, siffror som förstås varierar länderna emellan.

Journalisten i dokumentären frågar några ungdomar om de har fått information, om någon har informerat dem, inför valet. Hon borde ha frågat: har ni skaffat information? Har ni tagit reda på det ni behöver veta? Men det är som om det egna ansvaret inte ses som nödvändigt när det kommer till gräsrotsnivå.

Författaren och teologie doktorn Ann Heberleins nya bok Det var inte mitt fel, handlar om att skylla ifrån sig. Den behandlar bristen på ansvarstagande i trygghetsnarkomanernas land. Medan många faktiska offer för fruktansvärda handlingar eller omständigheter har en tendens att inte erkänna att de är utsatta eller kränkta har gemene svensk utvecklat en förmåga att ständigt utnämna sig till offer för sådant hon eller han inte anser sig kunna påverka själva. Maciej Zarembas omdebatterade artikelserie Först kränkt vinner tangerar samma ämne. Genom att låta bli att ta ansvar och att skylla ifrån oss på andra undviker vi att behöva ta trista konsekvenser.

Heberlein menar att skuldkänslor är en naturlig del av livet, något som gör att vi kan reflektera över konsekvenserna av våra beslut och val. Vem skulle tolerera en minister som inte låter informera sig? Jag tänker att jag gärna skulle bo på Ellen Keys gata. Och att jag skulle skämmas för att göra det utan att nyttja min rösträtt när tillfälle ges.

om vuxenliv med terminsräkning

Jag har gjort mitt sista reportage för studentradion i Lund. Tror jag. Kanske får jag ett återfall, möter ett spännande intervjuobjekt en dag då jag råkar ha bandspelaren med mig och är tillbaks igen trots att jag passerat bäst-före-datum för studentlivet.

Jag ska sluta betala terminsräkningarna som ramlar in i brevinkastet varje termin. Tror jag. Åtminstone på sikt. Men studentkortet kommer per automatik så länge jag betalar. Och det är praktiskt med studentrabatt.

Jag har tagit ut examen. Eller, om rätt ska vara rätt, en av dem. Jag har en kvar. Det är bara att fylla i blanketten och skicka in den, alla poäng som krävs är tagna. Om jag inte tar några fler som kan bakas in och bredda, fördjupa eller helt enkelt bara utöka.

Jag ska sälja min lägenhet i studentstaden. Det är helt sant. Jag har tömt den på prylar, alla dessa prylar. Flest prylar när vi dör vinner. Jag vinner lätt. När vi bar ut skrivbordet rös jag. En epok är över. Den blå skivan som burit datorer, böcker, temuggar och läslampa har gjort sitt, åtminstone i mitt studentliv. Utan den hade min studenttid varit något annat. Kartongerna i källaren vittnade om lika mycket minnen. Uppsatser jag opponerat på, tidskrifter jag prenumererat på, maskeradkläder jag gått på nationsfest i.

När jag vräker hela årgångar av Ordfront och Amnesty press i pappersinsamlingen hittar jag en bok som jag hade glömt att jag läst, Målinriktad projektstyrning. Visst minns jag den, men framför allt inser jag hur mycket just denna bok har präglat hur jag arbetar idag. Tänket som boken representerar går helt i linje med hur jag planerar och organiserar mitt jobb. Aldrig någonsin i min vardag tänker jag på teorierna i den knappt ihophängande boken som uppenbarligen legat i en kartong i några år, men arbetssättet och de systematiska metoderna finns med mig. Jag är en sån som skriver projektplan för sommarsemestern och flytten.

Vad lärde studentlivet mig? En hel del, antar jag. De akademiska poängen kan ingen ta ifrån mig och jag är stolt över dem. Men det var så mycket mer. Att bli vuxen antar jag, hur man tvättar utan att vitt blir rosa, vilka så kallade vänner som var fullgoda exempel på ovänner, att omsätta skrala studiemedel i näringsriktiga måltider OCH utekvällar.

Jag är nostalgisk. Men skulle knappast byta ordning och reda, pengar varje 25:e mot sovmorgon och nationsfest. Jag ler för mig själv i källaren när jag konstaterar att jag tänker som en skolbok. Målinriktad projektstyrning undgår pappersinsamlingsdöden, läggs i en plastficka och får följa med till mitt nya hem.

om medianen

I den senaste reklamen för att få folk att börja läsa till ingenjör på Kungliga tekniska högskolan berättar journalisten Fredrik Strage vad han hade velat göra om han blivit ingenjör. Han drömmer om att ha uppfunnit självknytande skor och en teleportör. Så vad hade jag själv gjort?

För jag blev aldrig ingenjör. Och allt är mina mattelärares fel. Det är i alla fall så det känns. Varför lyckades ingen inspirera mig att tycka om matte? Varför är jag så pinsam att jag alldeles nyss har insett det rakt igenom genialiska med medianvärde i jämförelse med medelvärde? Mina sambor lyfte förstrött på ett halvt ögonbryn när jag nästan 30 år gammal exalterat förklarade att jag har upptäckt medianen. Andra upptäcker snowboarding, hip hop eller facebook. Jag greppar världens enklaste årskursåttagrej femton år senare.

Jag misstänker starkt att det började med att jag inte förstod vad tredjegradsekvationer, derivata eller kosinus skulle användas till. För ärligt talat, jag har aldrig använt någotdera utanför mattelektionen. På lektionerna räknade jag snällt mina tal och lärde mig det jag skulle till proven men fick aldrig någon aha-upplevelse, förstod aldrig hur det jag lärde innantill skulle tillämpas.

Med tanke på att min högstadieklass var så dampig att rektorn periodvis övervakade mattelektionerna för att läraren skulle kunna undervisa har jag viss förståelse för lärarens preferens för de mer akuta problemen än min brist på halleluja-moments i fråga om algebra. Men bara viss. Antagligen fick en massa av de andra eleverna treor på bekostnad av min uteblivna femma. Jag står till fullo för det rågade måttet bitterhet och egoism som jag känner när det gäller min i efterhand konstruerade kraschade karriär inom matematiken.

Så om jag hade fått göra om? Hade jag blivit ingenjör då? Det är ingen omöjlighet, men jag är knappast säker. Det finns så fantastiskt många vägar och så lite tid. Jag har väldigt svårt för att tänka vad skulle jag ha blivit annars? För vad är jag egentligen? Ganska ung fortfarande. Helt övertygad om att jag ska hinna med massor av spännande saker – om jag, som det så fint heter, får ha hälsan.

Hade jag blivit ingenjör hade jag helt klart sysslat med att bygga saker. Slott, vägar och städer. Eller praktiska lagom stora lägenheter med rejäla kök och bra förvaringsutrymmen under varumärket median.

om scouting

Själv är bäste dräng. Eller? Antingen vi själva hör till dem eller om vi ser dem i vår omgivning känner vi till dem. Personerna som gör allting själva — för att det helt enkelt är så mycket enklare så än att samarbeta.

På nästan varje arbetsplats finns det någon som alltid jobbar övertid med en notorisk motvilja mot alla former av ansvars- och arbetsfördelning. De får ganska lätt storhetsvansinne, tror att hela bygget skulle kollapsa utan dem, är alltid först på plats och har redan tänkt på allt som behöver göras under dagen när resten av kollegorna sömnigt lunkar in framåt halvnio.

Det finns olika mått av kontrollfreak och pliktkänsla i oss alla. Det är bra. Det betyder att vi kan komplettera varandra så länge ingen saboterar allas deltagande och delaktighet förstås. Men visst kan det ibland kännas "jag gör det här själv nu så det blir rätt".

För ett par år sedan fick två amerikanska tänkare Nobelpriset i ekonomi för att med sin forskning ha bevisat motsatsen. Aumann och Schelling menar att ingen enskild person ensam kan avgöra vad som kommer att hända i en situation. Däremot kan alla i någon mån påverka utfallet som alltid blir bättre om samarbete ligger till grund. Vi tjänar i princip alltid på samarbete om vi är ute efter bästa möjliga resultat. Enligt pristagarna är "the economic man" en omöjlighet eftersom vi aldrig agerar helt och hållet rationellt. Också när vi tror oss vara rationella bedömer vi situationen utifrån hur vi tror att övriga parter kommer att välja.

Det är på grund av sånt här som det är så bra att vara scout. Då får man öva på samarbetsförmåga och problemlösning med hjälp av kluriga spel, utomhusmatlagning och knopar. Inga scoutläger hade nånsin blivit byggda om var och en skulle resa sin kåta.

Jag önskar ofta att jag vore scout. Dessvärre finns det istället ett hyfsat mått av kontrollfreak i mig. Jag kan komma på mig själv med att tycka att ingen är lika välförberedd som jag till ett möte eller att ingen annan tar en uppgift på lika stort allvar. Det är då jag säger åt mig själv vad min kollega en gång sa till mig: Ta det lugnt, du är byråkrat, du jobbar inte på en akutmottagning. Så coolar jag ner och ber nån annan om hjälp utan att skämmas.

När en bekant körde taxi som sommarjobb hade han en stående körning varje dag. Klockan fem. En kvinna såg till att alltid vara först på sin arbetsplats och förklarade varje morgon att det var tur att hon kom så tidigt trots att hon inte fick betalt förrän klockan sju, för vem skulle annars se till att allt blev gjort? Vem skulle till exempel se till att det fanns nybryggt kaffe?

om mindre service för mer pengar

Statens järnvägar ändrar sina biljettpriser. Det gör de lagom mellan varje gång jag åker tåg längre sträckor. När det kommer till helgresor och semestrande är jag en flygande miljöbov som faktiskt vägrar skämmas med tanke på hur usla alternativen är.
Kom inte och påstå att tåg och flyg tar lika lång tid dörr till dörr Stockholm-Helsingborg. Det gör det inte. Arlanda express är supersnabb - och miljövänlig. Flygbussarna väntar in försenade flyg på alla landsortsflygplatser.

När däremot tåget är sent så att en anslutning missas får resenärerna på sin höjd numera ett så kallat ombokningsvärde. För att kunna utnyttja det måste en bokningsavgift betalas. Nu lanseras nämligen det så kallade rörliga grundpriset.
På traditionellt SJ-manér innebär det i praktiken mindre service för mer pengar. Den någorlunda billiga biljetten har blivit en ulv i fårakläder med sina flexibilitets-nivåer. Nivåerna utgör en tät djungel som kräver machete och minst dubbla högskoleexamina för att ta sig igenom. Det är som tysk grammatik - det finns minst lika många undantag som regler.

Under tillvalet komfort kan sittplats väljas. För den som inte vill stå Malmö-Norrköping alltså. Alla som vill stå: räck upp handen nu. Nähä, ingen. Då plussar vi på 45 kronor på biljetten.

Tillvalet flexibilitet erbjuder olika varianter av ombokning och återbetalning. Att ha en ombokningsbar biljett gör den dubbelt så dyr på sträckan Stockholm-Mora. Lika enkelt att köpa en ny biljett om nåt ändras.

Som om SJ:s ordvrängaravdelning inte haft tillräckligt många skrattanfall när de hittade på nya termer har det gamla ohederliga auktionsför-farandet fått renässans i SJ-tappning. Sex timmar innan avresa vinner högsta budet. Superpraktiskt för oss som ska med ett morgontåg och samtidigt har ett jobb att sköta, en tid att passa och en sömn att sova. Hinner vi trots allt vakna i tid gäller det att skynda till stationen. 30 sekunder innan avgång stängs tågdörrarna från och med februari.
Har SAS köpt SJ? Så tydligt känns styrningen av oss till det klimatkassa flyget. Speciellt i Sydsverige är priserna så fördelaktiga att jag trots två månaders framförhållning kommer undan med halva tågpriset på flyget för att ta mig hem i påsk.

Det är visst svårt att driva tågtrafik. Och det är solklart att kunden aldrig har rätt. Passagerarna tycks snarast vara det största hindret. Mitt förslag: Stäng tågdörrarna för gott. Kör fram och tillbaks mellan stationerna utan passagerare och se om tiderna hålls. Det är lugnt, det kommer inte att bli protester. Snabbare än SJ hinner stänga dörrarna kommer ett nytt lågprisflyg ha börjat trafikera just din sträcka.

om hatbrott

Jag ska ta tåget tillbaka till Lund efter en helg hos mina föräldrar på landet en kväll för några år sedan.
Jag är tidig på pågatågsstationen i Bjuv och betalar min biljett med förköpskortet och sätter mig för att läsa en bok på bänken i väntkuren. Ett par som av allt att döma också ska med tåget kommer och löser biljett i kontantmaskinen. Då hör jag hur de brister ut i ett plötsligt rop av äckel. Någon har fyllt det lilla facket där biljetten hamnar med spott och gammalt snus. Det finns ingen möjlighet att få ut biljetten utan att sticka ner handen.
Vi ryser av avsmak åt det som antagligen skulle betraktas som pojkstreck. Spottattacken var inte riktad mot någon specifik individ eller grupp. Men hade det varit det egna brevinkastet eller något annat som kan härledas direkt till en person kunde det varit annorlunda. Ändå känner vi oss äcklade och förnedrade.
Det var när det blev påtagligt för lagstiftarna att väldigt många brott som begås, tvärtemot biljettautomatincidenten, har en väldigt tydlig avsikt, som vi fick straffskärpningsregeln om hatbrott i brottsbalken. Ett brott är ett hatbrott om motivet kan härledas till förutfattade uppfattningar om en identifierbar grupp. Sådana uppfattningar strider mot FNs mänskliga rättigheter och grundläggande värderingar om alla människors lika värde. För tvärtemot vad jag skulle vilja tro om en modern värld ökar anmälningarna av brott med hatbrottsmotivering.
Ungefär två tredjedelar av de anmälda hatbrotten klassas som främlingsfientliga. Vart femte sker med homofobiskt motiv. Och, hör och häpna, det är enligt BRÅs statistik endast i vart fjärde fall av dessa som den som anmäler faktiskt öppet definierar sig som hbt-person.
Det är faktiskt med ett stort mått förvåning och chock som jag läser att Sveriges förenade gaystudenters (SFG) förbundskontor har utsatts för den tredje bajsattacken på ett halvår. Dörr och porttelefon har förorenats. Den organisation som föreningen delar lokal med hade inga liknande upplevelser innan SFG flyttade in. Motivet är solklart.
När jag läser om det här dyker en händelse från i somras upp. Jag och två vänner håller som bäst på att flytta bokhyllor på en gata i Malmö. Plötsligt kommer en man fram och säger:
- Ni där, ni är lesbiska va? Fy fan vad ni är äckliga, såna som ni. Men det kan ju inte ni hjälpa, ni är ju födda såna. Defekta.
Vad vi har för sexuell läggning är irrelevant. Varför någon känner ett behov av att ösa sin avsky över personer de inte känner eller vet något om är och förblir för mig en gåta.

om medelålders mäns hjälpbehov

Jag hör till dem som alltid somnar på bio. Det kvittar om jag laddar med största påsen välsorterat lösgodis och takeaway-kaffe. När jag mår illa av gotterna och kaffet är slut slocknar jag lik förbannat. Inget är så avstressande som film i en miljö där det inte går att göra något annat samtidigt.
Så det optimala är när någon av mina sambor kommer hem med en hyrd dvd samma kväll som jag måste skriva en krönika. Då kan jag ladda med glass, te och dator i den rutiga fåtöljen. Med minst två bollar i luften håller jag mig pigg och orkar se det lyckliga slutet.

Häromkvällen kom någon hem med den Guldbaggebelönade ”Darling”. Och jag är såld, helt såld. Den har kallats ett porträtt av bratsen på Östermalm. Men sällan har jag sett en så socialrealistisk film, en så närgången skildring av en av de kanske skamligaste sidorna i det nutida klassamhället – ensamheten.

Bernard är ingenjören som blivit uppsagd för lång tid innan pensionsdags för att det ska bli tal om avgångsvederlag och andelslägenhet på solkusten. Han är nyskild och bor kvar i en snordyr förortsvilla som han inte har råd med.

Själv hade jag för länge sedan lagt mig ner på Icas golv, i tunnelbanan eller på förortsgatan och gråtit hejdlöst. Men Bernard håller humöret uppe, tror att allt ska ordna sig, har en obotlig optimism trots livets hopplösa jävlighet. När han får McDonaldsjobb blir han tacksam.

Bernard är allt som inte är 2008. Han är rakt igenom snäll. Sådana som han finns inte. Ändå vågar jag knappt tänka på hur många Bernardar som sitter hemma ensamma en kväll som den jag delar med mina söta sambor.
En bra sås reder sig själv. En riktig man klarar sig alltid och ber aldrig om hjälp.

För några år sedan mötte jag Bernards thailändska motsvarighet på en enkel gaturestaurang i Bangkok, en tärd äldre man som sålde dammiga klockor i plast, hängande från kavajens insida. Med ett sällsamt, knappt bedjande leende, inte med minsta uppfordran, saluförde han klockor som antagligen aldrig fungerade. Just den så otäckt ödmjuka uppsynen skiljde honom från mängden månglare.

Tiggande barn kan alltid agera bedjande för att de är just barn. Kvinnor som säljer krafs kan alltid spela på att de är just kvinnor. Men medelålders män som står ostadigt på jorden har få ess i rockärmen. Detsamma gäller mannen som jag ett par dagar före jul mötte på Knutpunkten. Han förlorade jobbet och frun samtidigt, bad mig om pengar men blev nöjd med två alvedon.

Vita medelålders män överensstämmer fantastiskt dåligt med en grupp hjälpbehövande människor i samhället. Även män förlorar på rådande könsmaktordning. Kanske förlorar de mest.

om ett allt tyngre problem

Det är en konspiration. Eller åtminstone har medierna fått upp ögonen för ett ämne som vi kan förfasas över. Varje gång jag sätter på tv:n och ska äta min kvällsmat visas en dokumentär om fetma på någon kanal. Jag vågar aldrig ta om, unnar mig aldrig efterrätt längre. Jag må vara besatt av lösgodis. Men som tur är också av min stegräknare.

Forskningen visar entydigt att hälsoriskerna med västvärldens förändrade kosthållning är omfattande – och att diskriminering mot överviktiga finns i hela samhället. Två miljoner amerikaner väger mer än 260 kilo sägs det, så nog finns det en marginaliserad grupp i ett samhälle där idealet är ”size zero” – att behöva sy in minsta storleken och ha ett body mass index under vilket skalorna börjar.

Men det är inte bara i USA som övervikt breder ut sig. Fetma är ett av de snabbast växande folkhälsoproblemen internationellt. För 30 år sedan var en procent av de mönstrande svenska männen att betrakta som överviktiga. I dag är de fem gånger så många. Fetast är vi i Norrbotten, smalast i Halland och Stockholm.

Men vi har samma tv-program i hela landet och de som inte handlar om övervikt specifikt går ofta ut på att komma i form. Med en kändis som coach, en egen kock, en personlig tränarterrorist och utbytt skafferiinnehåll ska vi skonas från gastric bypass.

Det är i ett av dessa program som Stefan Nilsson plötsligt dyker upp i rutan en kväll. Stefan titulerar sig trendexpert och har dukat fram en buffé av prylar och stilar som han förutspår framgång under 2008. Rutiga kökshanddukar i manglat linne, ett svartvitt bröllopsfoto som påminner om min farmor och farfar, brokiga servisdelar av olika slag, värmeljushållare, en puttrande kastrull långkok.
Han förevisar putslustigt en splitterny servis där delarna inte matchar – allt för att påminna om hopplock från gamla släktklenoder.

Stefan talar med Liiiidingö-in när han beskriver mjöl- och grynföretaget Saltå kvarns retroförpackningar med nyttigheter i, och förklarar att i år är det hemmafrutrend med tydligare könsroller som gäller. Kvinnan ska stå vid spisen med getingmidja, ha sparsamt med smink och laga husmanskost från scratch.
När Stefan med lyrisk blick babblat på om kvinnoidealet i dagens modemagasin lägger han på slutet till: ”och det tycker jag är lite trist”.
Om mannens roll 2008 förtäljer inte Stefan.

om unkna traditioner

Arte & marte. Med fredlig id och krigisk bragd. Så heter Riddarhusets tidskrift som rapporterar om adelns tillställningar.

Trots att Riddarhusarrangemangen är stängda för allmänheten finns publikationen tillgänglig för vem som helst, modernt upplagd i pdf-filer på hemsidan.
Mest förbluffande är kanske brevlådesidan där karaktären på såväl frågor som svar skiljer sig markant från relationslösarspalterna i Svenssonblaskor som Veckorevyn och Ica-kuriren. I stället för frågor som ”hur lång är en normal snopp?” eller ”hur vet jag om min fru är otrogen?” bjuder Arte & marte på svaren på spörsmål som ”hur värderas en vapenring?”. Köp och säljsidan är nästan lika spännande. En vill sälja ett silverskrin, en annan köpa likörglas. Inget bortskänkes.

Jag läste Annette Kullenbergs ”Överklassen i Sverige” för några år sedan när den kommit ut i prinsessan Madeleineprydd pocketversion. Första gången den släpptes, 1974, var jag ännu inte född. Under min uppväxt bland skånska slott och herresäten hade jag ingen aning om hur väsensskilda liv vi troligen har levt, jag och Maddes adliga kompisar. Boken var en ögonöppnare utan dess like.

Förra året läste jag Susanna Popovas ”Överklass”. Den är närmast är att betrakta som en uppföljare till Kullenbergs alster. Boken är en tunnare variant som inte alls går på djupet och inte redovisar lika många perspektiv som Kullenbergs omfattande verk.
Det anmärkningsvärda ligger snarast i innehållet som Popova kan redovisa, att så lite har förändrats under de 30 år som gått. Möjligen har du-reformen fått genomslag på bredare front också inom adeln och akademins status har uppvärderats något. Men ”det som fortfarande gäller är vacker och lycklig och just nu kjol med särskilda veck”, som grammisvinnaren Annika Norlin konstaterar i en av sina låttexter.

På senaste adelsmötet röstades ett förslag om kvinnors möjlighet att väljas in i styrelsen ner. Ordföranden poängterade att utfallet inte är en fråga om kvinnosyn, utan det centrala är att gamla regler ska bevaras.
Att ha kvinnor i styrelsen skulle kunna ”bli helt fel”. Vad felet skulle bestå i och vilket värdet i att bevara unkna patriarkala traditioner är förtäljer inte historien. Arte et marte.

För många antar jag att resultatet är ett uttryck för freden, att låta hälsan tiga stilla, låta allting vara som det alltid har varit. För min del håller jag tummarna för att den sovande krigiska björnen har vaknat i sitt ide. Det kan bara bli rätt.

om en ny marknad för Ikea

För några år sedan initierade en av mina vänner lerpysselkväll. Jag var inte helt övertygad om att det var en bra idé utan förutspådde rastlöshet och uttråkning. Kvällen slutade oanat med att vi entusiastiskt skapat varsin uppsättning figurer till en julkrubba. I min variant var alla djur: de tre vise ormarna, jungfru Pingvin och Jesuspaddan bland andra. Krubban invigdes under högtidliga former några veckor senare då figurerna bränts och målats för att placeras på pianot i sand, mossa och med en silvrig stjärna glittrande.

Jag visste det inte då, men har senare förstått vilken enorm marknad julkrubbeindustrin har. Fontanini är världens största krubb-producent och säljer krubbor i alla tänkbara storlekar och former. Mest populära föremålet 2007 var den numera slutsålda ”Joan herdinnan”, en decimeterhög figur med fromt ansiktsuttryck och ett får i famnen.

En av de vanligaste frågorna företaget får lyder: Sitter Jesus fast i krubban? Men Fontanini kan lugna köparna: Alla Jesusar är löstagbara, oavsett om du köper tiocentimeterskrubban eller trädgårdsvarianten i naturlig storlek.
Googla julkrubba och låt dig förvånas. Det finns Hello Kitty-krubbor, pappkrubbor, krubbor som ryms i ett valnötsskal, speldosekrubbor, täljstenskrubbor, kokosnötskrubbor, bananfiberkrubbor och naturligtvis krubbor där alla figurer är katter, ugglor, japaner, björnar eller tomtar. Så här runt tjugondag Knut är jag säker på att din favorit reas.

Men det finns de som är konservativa och inte säkert skulle gilla indianvarianten eller min Jesuspadda. Under hösten uppmanade senatorer i Italien till bojkott av Ikea. Anledningen? För att Ikea inte saluför julkrubbor.

Mig veterligen är Ikea inget public service-företag med uppgiften att serva folket med politiskt utvalda varor. Å andra sidan kan jag tänka mig att Ingvar Kamprad tillbringat julhelgen med att fila på krubbförslag. För visst skulle det ge goodwill — och intäkter. Själv fantiserar jag om en krubba där stallet är småländskt rött med vita knutar med Josef och Maria i blågula kläder och Jesus-Ingvar löstagbar i en Eketorpsoffa i miniatyr.

För Ikea-varuhusen skulle en krubbsatsning antagligen innebära en helt ny avdelning. Krubbor formgivna av olika designers för att tillfredsställa olika marknader. När julen är över kan hyllorna fyllas av bönemattor, buddhistiska andehus och nyårsgirlander specialdesignade för alla religioner. Så kan italienarna åter blidkas.

Själv funderar jag på organisationen Amostrusts genialiska krubba som tillverkas av snickare i Palestina. I den når vise män och herdar inte stallet eftersom en betongmur står i vägen.