om hatbrott

Jag ska ta tåget tillbaka till Lund efter en helg hos mina föräldrar på landet en kväll för några år sedan.
Jag är tidig på pågatågsstationen i Bjuv och betalar min biljett med förköpskortet och sätter mig för att läsa en bok på bänken i väntkuren. Ett par som av allt att döma också ska med tåget kommer och löser biljett i kontantmaskinen. Då hör jag hur de brister ut i ett plötsligt rop av äckel. Någon har fyllt det lilla facket där biljetten hamnar med spott och gammalt snus. Det finns ingen möjlighet att få ut biljetten utan att sticka ner handen.
Vi ryser av avsmak åt det som antagligen skulle betraktas som pojkstreck. Spottattacken var inte riktad mot någon specifik individ eller grupp. Men hade det varit det egna brevinkastet eller något annat som kan härledas direkt till en person kunde det varit annorlunda. Ändå känner vi oss äcklade och förnedrade.
Det var när det blev påtagligt för lagstiftarna att väldigt många brott som begås, tvärtemot biljettautomatincidenten, har en väldigt tydlig avsikt, som vi fick straffskärpningsregeln om hatbrott i brottsbalken. Ett brott är ett hatbrott om motivet kan härledas till förutfattade uppfattningar om en identifierbar grupp. Sådana uppfattningar strider mot FNs mänskliga rättigheter och grundläggande värderingar om alla människors lika värde. För tvärtemot vad jag skulle vilja tro om en modern värld ökar anmälningarna av brott med hatbrottsmotivering.
Ungefär två tredjedelar av de anmälda hatbrotten klassas som främlingsfientliga. Vart femte sker med homofobiskt motiv. Och, hör och häpna, det är enligt BRÅs statistik endast i vart fjärde fall av dessa som den som anmäler faktiskt öppet definierar sig som hbt-person.
Det är faktiskt med ett stort mått förvåning och chock som jag läser att Sveriges förenade gaystudenters (SFG) förbundskontor har utsatts för den tredje bajsattacken på ett halvår. Dörr och porttelefon har förorenats. Den organisation som föreningen delar lokal med hade inga liknande upplevelser innan SFG flyttade in. Motivet är solklart.
När jag läser om det här dyker en händelse från i somras upp. Jag och två vänner håller som bäst på att flytta bokhyllor på en gata i Malmö. Plötsligt kommer en man fram och säger:
- Ni där, ni är lesbiska va? Fy fan vad ni är äckliga, såna som ni. Men det kan ju inte ni hjälpa, ni är ju födda såna. Defekta.
Vad vi har för sexuell läggning är irrelevant. Varför någon känner ett behov av att ösa sin avsky över personer de inte känner eller vet något om är och förblir för mig en gåta.