om vanliga människor

- Nej nej, det blir inget särskilt, inget uppklätt, bara vanliga människor som vi.
På spårvägsperrongen smider kostym- och portföljpapporna helgplaner. Jag har tillfälligt blivit inneboende i en stadsdel där 92 procent är barnfamiljer, majoriteten bostäder har fler än fem rum och medelinkomsten ligger strax under 600 000 kronor om året. Här är noll procent av hushållen bidragsberoende och 88 procent röstade allians i senaste valet. Det är en befolkningsstruktur som krävs. 80 kvadrat pittoreskt funkisradhus med syrenbuske vid kökstrappan har nämligen utropspriset fem och en halv miljon. Villorna kommer nästan aldrig ens ut till försäljning.

Så här års blommar äppelträden och björkarna och jag sitter gärna i trädgården och spanar. Kostympappornas grillning i all anspråkslöshet funkar utmärkt på tomter med trädäck rymliga som en medelstor lastkaj.

Jag har sedan barnsben opponerat mig mot uttrycket ”vanliga människor”. Det säger mig inget, känns bara nedsättande och trist. När jag var liten föreslog jag påhittigt att familjen skulle byta namn till Presson för att det lät mer spännande. Mina föräldrar avslog raskt idén och gjorde mig förkrossad genom att säga att jag faktiskt ”bara var en vanlig människa”. Så var den diskussionen slut och min idoga kamp för att aldrig själv placera mig i ett bestämt fack startade. Den biten klarar omgivningen av så det räcker och bli över ändå.

I min stadsdel är det lilla centrumet praktiskt utformat efter lattemammornas och hemmafruarnas behov. Det finns delikatessbutik, bageri, inte mindre än två yogacenter och en handfull pyntaffärer som är en stor hjälp i den inofficiella fönsterdekorationstävlingen. Här byter grannarna blommor och ljusstakar varje lördag enligt det symmetriska systemet kudde-kudde, lampa-lampa. Självklart vänds pyntet utåt mot gatan så att förbipasserande kan låta sig imponeras.

Enligt en ny miljöundersökning är det här området där flest är nöjda med uppväxtmiljön för sina barn. Det är ett idealiskt område för barn att växa upp i, säger alla. Och det är svårt att säga emot. Vem missunnar barn lekstugor, gräsmattor, tennisbanor och klippor att bada från?

Det är knappt att jag vågar räcka upp handen, men jo, jag vill inte att mina potentiella barn ska växa upp i ett område där treåringarna har märkesjeans och gymnasiekidsen diskuterar varför de över huvud taget ska behöva sommarjobba – då kanske inte mamma betalar på semestern i Frankrike.

Jag har aldrig träffat någon vanlig människa. Och om det mot förmodan finns några bor de i alla fall inte där jag bor just nu.