om gröna fingrar

Nu har det ploppat upp påskliljor i trädgården och pärlhyacinter längs stallväggen. Pappa och jag planterade dem en typisk blåsig, skånsk vinterdag för några månader sedan. Då visste vi inte vad som skulle bli vad av de olika lökarna som nu förvandlats till blommor som vänder sig mot solen. Helst hade jag sett att de var tomater och kryddväxter i stället men man kan inte få allt, speciellt inte utan rejält med tid, energi och tålamod. Jag saknar samtliga. Det visade inte minst förra årets bravader i trädgården på.

Nån gång strax innan midsommar förra året drabbades jag av överskottsenergi och fick för mig att skapa stordåd av ett trädgårdsland som legat i träda. Det var roligt att åka och välja fröer. Kanske allra roligast var det att planera upplägget och utformningen av landet. Jag ritade en karta, mätte och skrev på färgade pinnar som märkte ut vad som var vad och var det var. En fyrkant till kryddor, rader med morötter, rädisor och bönor. Ätbara blommor i en cirkel, pumpor runt plommonträdet. Inte heller var det så dumt att vattna, gräva och luckra jorden, kratta den jämn och sedan så. Trötta armar, jord upp till knäna och hundra kliande myggbett senare började den trista delen. Att vänta.

Bara några få dagar efter sådd kom ett hällregn och jag insåg att en del av planen redan gått i stöpet. Bönorna regnade bort liksom thaibasilikan. Myggbetten kliade. Rädisorna och pumporna kom upp ganska snabbt men de första lyckades torka bort under några obevakade dagar och plötsligt var pumporna försvunna utan minsta spår. Jag misstänker mördarsniglar, rådjur eller någon annan av mina hungriga konkurrenter i trädgårdstrakten.

I augusti var det som jag hade föreställt mig som en prunkande örtagård ett oregerligt hörn vildvuxen dill. Morötterna växte sakta men säkert i sina rader. I övrigt inget nytt under solen. När jag skördade de två överlevarna i oktober var det något av ett antiklimax. Det mest bestående idag är ett litet märke på ena knäet som påminner om ett av de mest envisa irriterande myggbetten.

Ännu på artonhundratalet var Sverige malariaområde. Nu ryktas det att klimatförändringarna kan leda till att de ilskna smittospridarna kommer igen. Vi vaccinerar och stoppar i oss profylax så fort vi är på resande tass. Men hemma i villaträdgården? För egen del lär jag ta utvecklingen som ett argument för att sitta inomhus med en god bok medan de vinterplanterade lökarna letar sig upp.