om en vägglus

Jag sitter och läser när ett litet kryp rör sig över den ena soffkudden. Varför jag inte bara fångar, dödar och kastar sådär som jag brukar om jag hittar en spindel vet jag inte. I stället fångar och tittar jag men har aldrig sett nåt liknande. Nyfiket googlar jag och när jag inser vad jag hittat tänker jag: det här är så sjukt äckligt, vidrigt och pinsamt att jag inte ska berätta för nån alls.

Nu, efter en veckas intensivterapi med Anticimex skriver jag ändå i tidningen. Åt helsike med stigmatiseringen. Till alla er som också har eller haft vägglöss: ni är inte ensamma.

Trots att jag identifierat ohyran skickar jag den till Anticimex för analys. Det skulle ju kunna vara vägglusens avlägsne men likartade kusin, tänker jag förhoppningsfullt. Men Anticimex säger det jag redan vet.

Jag har hittat ett blodsugande monster som har mig som värddjur. Min panik är total och jag förklarar för insektsanalytikern att det här är det hemskaste som hänt mig. Någonsin. Alla kategorier. Jag säger att jag hade föredragit flatlöss, att jag föredragit nästan vad som helst utom möjligen hiv. Anticimex lyssnar tålmodigt och säger att de kommer på fredag.

Jag har precis flyttat men börjar genast överväga att byta bostad. Sekelskiftescharm med trägolv var kanske ändå inte min grej. Nyproduktion är säkert bättre. Ändå tvingas jag börja jakten efter källan i mitt nuvarande hem. Jag kollar sängbotten, soffa, väggkontakter, fåtöljer, baksidor av tavlor, ja – alla de ställen som Anticimex säger att jag ska kolla. Så jag öppnar soffkuddarna. Jag topsar alla golvspringor. Jag speglar mig själv från alla vinklar för att hitta bett. Men inte en lus eller ens spår efter några i form av de skräckbilder med lusavföring som jag fått se syns till. Troligen har jag sån osannolik tur att jag bara råkat få med nåt enstaka monster hem från semestern i mellanöstern.

Till alla som köar till psykakuten kan jag rekommendera Anticimex. Deras kundtjänst lyssnar. Inga frågor är dumma. Hos dem går det att få en tid redan samma vecka. Och de lyssnar även vid femte samtalet. De bokar min saneringstid så att jag slipper missa årets viktigaste jobbmöte.

Nätterna fram till fredag vaknar jag konstant och är övertygad om att vampyrerna kommit fram och tömmer mig på blod. Men varje gång jag tänder lampan och tänker nu har jag dig din jävel är mina lakan lika vita och rena som vanligt. Inga blodsugare i sikte. Inte heller på fredagen då världens bästa sanerare kommer hittar vi minsta lus. Han sprayar allt för säkerhets skull och lovar att komma tillbaka en gång till. Jag vill gifta mig med nån som jobbar på Anticimex.