om unkna traditioner

Arte & marte. Med fredlig id och krigisk bragd. Så heter Riddarhusets tidskrift som rapporterar om adelns tillställningar.

Trots att Riddarhusarrangemangen är stängda för allmänheten finns publikationen tillgänglig för vem som helst, modernt upplagd i pdf-filer på hemsidan.
Mest förbluffande är kanske brevlådesidan där karaktären på såväl frågor som svar skiljer sig markant från relationslösarspalterna i Svenssonblaskor som Veckorevyn och Ica-kuriren. I stället för frågor som ”hur lång är en normal snopp?” eller ”hur vet jag om min fru är otrogen?” bjuder Arte & marte på svaren på spörsmål som ”hur värderas en vapenring?”. Köp och säljsidan är nästan lika spännande. En vill sälja ett silverskrin, en annan köpa likörglas. Inget bortskänkes.

Jag läste Annette Kullenbergs ”Överklassen i Sverige” för några år sedan när den kommit ut i prinsessan Madeleineprydd pocketversion. Första gången den släpptes, 1974, var jag ännu inte född. Under min uppväxt bland skånska slott och herresäten hade jag ingen aning om hur väsensskilda liv vi troligen har levt, jag och Maddes adliga kompisar. Boken var en ögonöppnare utan dess like.

Förra året läste jag Susanna Popovas ”Överklass”. Den är närmast är att betrakta som en uppföljare till Kullenbergs alster. Boken är en tunnare variant som inte alls går på djupet och inte redovisar lika många perspektiv som Kullenbergs omfattande verk.
Det anmärkningsvärda ligger snarast i innehållet som Popova kan redovisa, att så lite har förändrats under de 30 år som gått. Möjligen har du-reformen fått genomslag på bredare front också inom adeln och akademins status har uppvärderats något. Men ”det som fortfarande gäller är vacker och lycklig och just nu kjol med särskilda veck”, som grammisvinnaren Annika Norlin konstaterar i en av sina låttexter.

På senaste adelsmötet röstades ett förslag om kvinnors möjlighet att väljas in i styrelsen ner. Ordföranden poängterade att utfallet inte är en fråga om kvinnosyn, utan det centrala är att gamla regler ska bevaras.
Att ha kvinnor i styrelsen skulle kunna ”bli helt fel”. Vad felet skulle bestå i och vilket värdet i att bevara unkna patriarkala traditioner är förtäljer inte historien. Arte et marte.

För många antar jag att resultatet är ett uttryck för freden, att låta hälsan tiga stilla, låta allting vara som det alltid har varit. För min del håller jag tummarna för att den sovande krigiska björnen har vaknat i sitt ide. Det kan bara bli rätt.