om bitterhet och hopp

Första gången jag läste Bitterfittan låg jag i en hytt på Östersjön. Dunket från dansgolvet med sångerskan Vackra Tanja i taket. Jag läste korta stycken i taget. Slog samman boken. Försökte låta bli att tänka. Öppnade boken. Reciterade någon väl vald del högt för mitt tålmodigt lyssnande ressällskap. Läste lite till. Påmindes allt för mycket om ojämställdhetens jävlighet. Tänkte: låt båten sjunka.

När jag nästan ett år senare läser om boken är det höst. Röda nypon blandas med gula och röda löv på min gård där de föräldralediga småbarnsföräldrarna tillbringar dagarna med varsina Elliot, Wilma och Hugo.

Så heter barnen i år. Barnen som sannolikt har bidragit till lika förvånande stora omställningar i samlivet som om de hade anlänt med storken genom skorstenen. Barnen vars mammor för tillfället sitter och funderar på om, och i så fall när, vasopressin kommer att krascha deras parförhållande. (För forskningen säger att män och sorkar inte alltid fixar att tänka själva. När ska förresten nån forska på exempelvis utrotning av mens?) Och jag tror att mammorna frågar sig, precis som Maria Sveland i Bitterfittan: hur ska samhället kunna bli jämställt när det inte ens kan vara det med den vi älskar?

På min gård syns faktiskt en hel del pappor också. Det är positivt. Det är bra. De hör inte till de 60 procent fäder som inte tar ut någon ledighet alls under barnens första år. Men jag kan inte se några lyckliga familjer. Jag letar tecken och ser framför mig hur hälften av Wilmornas föräldrar kommer att skilja sig. Något som – allt enligt statistiken – förvisso kommer att leda till lyckligare men fattigare mammor. Gifta kvinnors psykiska hälsa är mycket sämre än ogiftas. För män är det, ironiskt men inte överraskande nog, precis tvärtom.

Ändå är jag aningen mer hoppfull just idag än i vintras (fast jag har säkert bara en bra vecka och blir snart bitter igen). Då tänkte jag att det är kört och kan kvitta. Jag levde i ett lyckligt singelskap men slogs av att det verkar snudd på omöjligt att byta till en lycklig parrelation.

På så kort tid som den senaste veckan har jag vid två olika tillfällen samtalat med män om hur pusslet passion och jämställdhet ska gå att lägga. Båda har resonerat på sätt som gett mig hopp. De har lovordat snällhet som avgörande för en relation. Det låter kanske som om Mamma Mu är drömkvinnan men jag väljer att inte tolka det så.
Och två män är bara två. Men två av tre och en halv miljard är mer än noll.