om medelålders mäns hjälpbehov

Jag hör till dem som alltid somnar på bio. Det kvittar om jag laddar med största påsen välsorterat lösgodis och takeaway-kaffe. När jag mår illa av gotterna och kaffet är slut slocknar jag lik förbannat. Inget är så avstressande som film i en miljö där det inte går att göra något annat samtidigt.
Så det optimala är när någon av mina sambor kommer hem med en hyrd dvd samma kväll som jag måste skriva en krönika. Då kan jag ladda med glass, te och dator i den rutiga fåtöljen. Med minst två bollar i luften håller jag mig pigg och orkar se det lyckliga slutet.

Häromkvällen kom någon hem med den Guldbaggebelönade ”Darling”. Och jag är såld, helt såld. Den har kallats ett porträtt av bratsen på Östermalm. Men sällan har jag sett en så socialrealistisk film, en så närgången skildring av en av de kanske skamligaste sidorna i det nutida klassamhället – ensamheten.

Bernard är ingenjören som blivit uppsagd för lång tid innan pensionsdags för att det ska bli tal om avgångsvederlag och andelslägenhet på solkusten. Han är nyskild och bor kvar i en snordyr förortsvilla som han inte har råd med.

Själv hade jag för länge sedan lagt mig ner på Icas golv, i tunnelbanan eller på förortsgatan och gråtit hejdlöst. Men Bernard håller humöret uppe, tror att allt ska ordna sig, har en obotlig optimism trots livets hopplösa jävlighet. När han får McDonaldsjobb blir han tacksam.

Bernard är allt som inte är 2008. Han är rakt igenom snäll. Sådana som han finns inte. Ändå vågar jag knappt tänka på hur många Bernardar som sitter hemma ensamma en kväll som den jag delar med mina söta sambor.
En bra sås reder sig själv. En riktig man klarar sig alltid och ber aldrig om hjälp.

För några år sedan mötte jag Bernards thailändska motsvarighet på en enkel gaturestaurang i Bangkok, en tärd äldre man som sålde dammiga klockor i plast, hängande från kavajens insida. Med ett sällsamt, knappt bedjande leende, inte med minsta uppfordran, saluförde han klockor som antagligen aldrig fungerade. Just den så otäckt ödmjuka uppsynen skiljde honom från mängden månglare.

Tiggande barn kan alltid agera bedjande för att de är just barn. Kvinnor som säljer krafs kan alltid spela på att de är just kvinnor. Men medelålders män som står ostadigt på jorden har få ess i rockärmen. Detsamma gäller mannen som jag ett par dagar före jul mötte på Knutpunkten. Han förlorade jobbet och frun samtidigt, bad mig om pengar men blev nöjd med två alvedon.

Vita medelålders män överensstämmer fantastiskt dåligt med en grupp hjälpbehövande människor i samhället. Även män förlorar på rådande könsmaktordning. Kanske förlorar de mest.