om brevvänner

När jag vårstädar och rensar bland allt som samlats i förrådet de senaste tio åren fastnar jag vid en kartong med brev från tiden strax efter gymnasiet. Det var precis när alla reste jorden runt, bodde i London, flyttade hemifrån och smidde planer för den ljusnande framtid som var vår. Precis innan e-posten slog igenom.

Jag skäms lite när jag bläddrar i högarna. För ärligt talat minns jag inte att Jessica och jag brevväxlade (dagens ungdom, läs: typ mejla på papper) året efter gymnasiet. Det känns som om jag aldrig har sett fotot på henne och de två klasskamraterna på franskkursen. Jessica beskrev vardagen i ostarnas och champagnens hemland i detalj. Jag hoppas, men jag är tyvärr inte säker på, att jag skrev lika detaljerat om min vardag på kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Någonstans, någon gång tröttnade uppenbarligen någon av oss – eller båda? – på att skriva. I dag mejlar vi som mest sporadiskt.

För det är ju så enkelt att mejla. Någon gång under 90-talets slut övergav vi alla de fina brevpappren och började mejla i stället. Kanske är det e-postens fel att brevväxlingen dog ut? Men frågan är varför en expansiv mejlväxling inte tog fart när allt plötsligt blev så mycket snabbare och enklare?

Dessutom har jag ingen aning om vad som hände med de brevvänner jag aldrig träffade i verkligheten (dagens ungdom, läs: IRL), dem jag aldrig bytte e-postadress med. Vad blev det av Yukiko i Japan? Sanna i Ryssland? Lena i Estland? Helena i Hälsingland? Vi bytte klistermärken, berättelser om vardagen, foton på våra husdjur. Men också smycken, längre texter vi skrivit, tidningar och utklipp.

De flesta av mina forna långväga brevvänner finns säkert på facebook idag. Och jag kan nog googla dem. Men av någon anledning gör jag inte det. Den nya tekniken ställer krav. Skulle jag väl hitta någon borde vi chatta eller skypa eller till och med ses. Men vad skulle vi säga varandra? Det skulle vara som blind dating.

Det mesta i kartongen bränner jag. Det är inte försvarbart att flytta brevhögar från hem till hem hela livet. Men vissa pärlor sparar jag. Till exempel Joakims skolarbete om sovjetiska ledare som jag hoppas kan utökas med Rysslands på sikt. Och när till exempel Anna fyller jämt nån gång kan brevet där hon listar barnboksfigurer och chokladkakor fem i topp komma till användning som talinspiration.