om koll

Scenario:
— Hej Bildt, vad anser du om amerikansk utrikespolitik?

— Jag vet inte, jag har inte fått någon information om den.

— Hej Borg, vad tror du om reporäntan framöver?

— Jag vet inte, det är ingen som har informerat mig.

Det sägs att vi lever i ett informationssamhälle men ibland undrar jag. Ovanstående konversationer är förvisso otänkbara, så gott som löjeväckande. Men alla har inte koll.

Det är söndag i början av april och jag tar en promenad i Fruängen medan jag lyssnar på en radiodokumentär om riksdagsvalet 2006. Solen strålar och jag befinner mig i kvarter där gatorna fått namn efter svenska kvinnor som kämpat för kvinnors rättigheter, fri och allmän rösträtt. På andra sidan motorvägen i en annan stadsdel är gatorna döpta efter kungar.

Samma söndag röstar Zimbabwe. Ett par veckor senare ska det bli Italiens tur. USA primärväljer för fullt inför slutspurter i höst. Sverige har två år kvar till nästa gång. Och jag tänker att vid varje av dessa tillfällen kommer några att inte pallra sig till vallokalen för att påverka sitt lands styre i den mån det går, siffror som förstås varierar länderna emellan.

Journalisten i dokumentären frågar några ungdomar om de har fått information, om någon har informerat dem, inför valet. Hon borde ha frågat: har ni skaffat information? Har ni tagit reda på det ni behöver veta? Men det är som om det egna ansvaret inte ses som nödvändigt när det kommer till gräsrotsnivå.

Författaren och teologie doktorn Ann Heberleins nya bok Det var inte mitt fel, handlar om att skylla ifrån sig. Den behandlar bristen på ansvarstagande i trygghetsnarkomanernas land. Medan många faktiska offer för fruktansvärda handlingar eller omständigheter har en tendens att inte erkänna att de är utsatta eller kränkta har gemene svensk utvecklat en förmåga att ständigt utnämna sig till offer för sådant hon eller han inte anser sig kunna påverka själva. Maciej Zarembas omdebatterade artikelserie Först kränkt vinner tangerar samma ämne. Genom att låta bli att ta ansvar och att skylla ifrån oss på andra undviker vi att behöva ta trista konsekvenser.

Heberlein menar att skuldkänslor är en naturlig del av livet, något som gör att vi kan reflektera över konsekvenserna av våra beslut och val. Vem skulle tolerera en minister som inte låter informera sig? Jag tänker att jag gärna skulle bo på Ellen Keys gata. Och att jag skulle skämmas för att göra det utan att nyttja min rösträtt när tillfälle ges.