om säkerhetskontroll

Min vän Jenny köpte ett handmålat porslinssaltkar till mig i present när hon var i Amsterdam. Ja jag vet att det låter som hämtat från Karl Bertil Jonsson men det är faktiskt sant.

När hon överlämnade presenten poängterade hon hur tacksam jag skulle vara med tanke på vad hon fått utstå för att leverera den. På Schiphol på väg hem blev hon stoppad i säkerhetskontrollen på grund av saltkaret. Hon tvingades plocka upp det ur sin kartong varpå det skickades runt för allmän beskådan av de ivrigt fnissande kontrollanterna. Saltkaret har den omisskännliga formen av en penis med traditionell vindmöllebild och den sirliga inskriptionen "Greetings from Amsterdam".

Så söndagen före jul ska jag flyga till Skåne. Jag har packat saltkarskompisens julklapp i handbagaget då det är en handgjord ljusstake i betong som potentiellt skulle kunna krossas i en incheckad väska.

Proceduren är som vanligt i säkerhetskontrollen. Upp med datorn ur ryggsäcken, kappan i en plastlåda, stäng handväskan så att inte allt smått rullar ut på bandet, traska genom bågen, piiiiip, stå som ett krucifix, låt dig undersökas med metalldetektor av någon som konstaterar att det är örhängena som piper, gå vidare, packa ihop alltsammans medan det bildas en lång kö bakom.

Men inte den här gången. Efter örhängeskonstaterandet närmar sig inte mindre än två kontrollanter mig och pekar på min ena väska som precis kommer ut ur röntgenapparaten.

Jag hinner börja fundera över vilken alldeles för dyr sminkrelaterad vätska jag lyckats glömma och nu ska behöva kasta då jag plötsligt inser vad som händer.

Åh nej, utbrister jag och håller händerna för ansiktet medan kontrollanterna målmedvetet plockar upp Jennys julklapp. Den är för att öka pinsamheten i situationen inslagen i det illustrerade julklappspappret med det osannolika men på pricken beskrivande namnet "slicka röv".

De undrar vad som är i och jag svarar uppriktigt att det är en ljusstake. Bara en ljusstake. Gjuten i betong. När jag säger snälla snälla låt mig ta med den, det är en julklapp, lägger den ena kontrollanten huvudet på sned och suckar:

— Ja, men vad ser den ut som?

— En pistol, svarar jag. Men det är ett hål i mitten. För ett stearinljus, försäkrar jag.

De har noterat en pistol i min handväska. Jag är inte i läge att argumentera. En vänlig själ letar upp min väska och jag får checka in paketet. Att ens ha uttalat ordet pistol på Arlanda söndagen före jul känns ödesdigert. När jag landar kollar jag noga att vi kommit till Ängelholm och inte Guantanamo.