om julen

Två dagar kvar och det kan gå hur som helst. Julen är ett årligt tärningsspel. Ska någon erbjuda mig risgrynsgröt fastän jag aldrig gillat det? Kommer jag att orka räkna till tio, le och svara nej tack? Ska någon envisas med att vi ska äta/städa/dela ut julklappar precis när det är Karl Bertil Jonsson? Kommer tomten att komma? Frågorna är de samma från år till år.

Vi har haft Gardellska, Norénska och för den delen även Astrid Lindgrenska varianter i familjen Persson. Precis som jag antar att det är hos de flesta. Ett kreativt år kokte jag knäck. Familjen mumsade förtjust. Tills lillebror med stigande röst hördes "men vad ända in i…". En bit tand, skadad från en innebandyolycka i barndomen, hade lossnat och satt som på piedestal i en knäck. Julhelgen fortsatte med bokstavligt och bildligt tandgnissel, jourtandläkarbesök och framför skuld och skam omotiverat riktat mot mig.

Sen har vi förstås året då jag skrev kandidatuppsats, min medförfattare hade åkt på träningsläger i Portugal och jag desperat satt och sammanställde enkäter medan resten av familjen tittade på Kalle Anka.

Mina jular som vegetarian var bra på det stora hela. Jag bidrog med goda inläggningar som krävde namnskyltar. Bäst gillade jag skylten "överbliven arm från bilolycka" som jag placerade i fårfiolen. Mamma var inte lika förtjust.

Vi får inte glömma julen då jag skulle vara extra snäll mot katten Lissie och gav henne portionsförpackad lyxkattmat inslagen i guldfolie. Hon slickade belåtet fatet rent och lade sig tillrätta nära elementet i köket. Familjen åkte intet ont anande på julmiddag. Många timmar senare kom vi hem till en pikant lukt som varken påminde om glögg eller nejlika. Kissekattens mage gillade inte maten lika mycket som hon själv och Lissie hade påhittigt använt min mintgröna sittsäck som toalett.

Kanske mest minnesvärt är året då jag dagen innan julafton hade kört ett kort ärende med en av familjens bilar och inte noterat att bensinmätaren lyste rött. På väg till julfirandet med släkten började bilen hosta för att sen sluta rulla. Far beordrade mor till ratten och övriga familjen att knuffa. Lillebror fick gå i mitten för att far och jag inte skulle slåss. Frostigare stämning har sällan skådats en julaftonskväll.

Varför är det så himla svårt att vara snälla och hålla sams just när vi borde? Inte ens katten kan låta bli att vässa klorna och klättra i granen. Men jag lovar att försöka i år. Jag skippar julgodiset och julbordet, slänger ut katten och håller mig borta från bilen så blir det nog bra.