om teknostress

Det ryktas att det är en mobiltelefonladdarstandard på gång. Jag tror det när jag ser det. Men jag välkomnar det. Det skulle lösa ett av alla dagliga irritationsmoment.

Jag har en egen bärbar dator och en jobbdator, en egen mobiltelefon och en jobbtelefon. Den sistnämnda kan jag använda privat om jag vill. Bara jag minns den privatkopplade pinkoden. Och bara jag minns att stänga telefonen och skriva in företagskoden så fort jag är i tjänst. Annars kommer inte den som slår det så kallat fasta jobbnumret fram och jag får smäll på fingrarna på grund av tillgänglighetspolicyn. Den som ringer till det så kallade mobilnumret kommer alltid fram, oavsett hur jag är inloggad. Kul när folk utan liv utanför jobbet ringer en på söndagsmorgonen, jättekul.

Det här gäller förstås bara om jag inte har använt den röststyrda hänvisningstjänsten. Den funkar sådär. Säger jag ”lunch till klockan tretton” så välartikulerat jag kan händer det ändå att folk som ringer får veta att jag är på semester till i oktober eller vabbar.

Med datorerna är det lite enklare men det ställer till en hel del problem att de har olika adaptrar och kablar som ser exakt likadana men absolut inte fungerar ihop med den andra. En adaptor väger ungefär hälften av vad datorn väger. Så om jag inte vill släpa hem jobbdator och adaptor i egen väska men ändå ha koll på jobbkorrespondensen kan jag använda webbmail.

Åtminstone om jag kommer ihåg att ta med mitt tjänsteidkort med chip och en liten dosa hem. De två i kombi kan alstra koder som krävs för att logga in. Privat har jag ärenden i två banker. De har två olika dosor med olika funktion för inloggning. Som om det inte räcker måste jag hålla isär kortkod, kontrollkod, signeringskod, engångskod, e-legitimationskod och bank-ID – och de olika dosorna som tycks ha tagit över mitt hem.

Sa jag förresten att det på jobbmobiltelefonräkningen står ett helt annat nummer än något av dem som står på mitt visitkort? Telefonen kan nås på tre nummer. Själv vill jag bara bli onåbar eftersom örat blir skållhett av att prata i telefonen vars headsetfjäder går sönder hela tiden.

Min hjärna har kortslutning – av telefonvärmen eller alla koder och dosor. Om det inte går att hitta en enkel standard önskar jag mig nån som går bredvid mig, drar en väska med alla tekniska tillbehör och kan alla mina koder – som jag inte får skriva ner ifall nån skulle stjäla min kalender – innantill. Kom igen alliansen, det behövs ju jobb. Personlig teknikassistent är det nya plusjobbet. Ska vi göra det avdragsgillt också?