om att vara dumsnål och inkonsekvent

Aldrig har jag känt mig så rik som när jag gick från att leva på lönen som deltidstimanställd i butikskassa till ett vanligt heltidsjobb. Jag kände mig aldrig fattig och saknade ingenting. Eftersom jag gick från ett minimum kunde jag plötsligt spara och ändå leva gott. Mina gamla vanor att ständigt jämföra priser och aldrig shoppa förrän veckan innan lönen höll i sig.

Det var det som gjorde att jag plötsligt kunde få infall som att gå in på Åhléns och säger att jag vill ha en concealer och att den fick kosta vad den ville. Bara den är bra. Och sen låta mig övertygas om att jag även behövde en foundation och en ansiktsmask. Faktum är att min hy är avsevärt mycket bättre numera. Men frågan är om det är värt det. Om det är meningen att vi ska drivas till perfektion genom konsumtion och sluta titta på prislappen. Framför allt får jag ångest över att tänka på att det dessutom är en lyx oerhört få förunnad.

Förra året lade jag tusentals kronor på en resa till Kina. Förvisso hade jag jämfört flygpriser in absurdum tills jag hittat absolut billigaste sättet att resa på. Resrutten innebar sega mellanlandningar i mellanöstern. Men det var ju billigt. Att jag på ena hållet drev runt på bazaren i Doha, okynnesshoppade sjalar, fikade dyrt och köpte parfym för de av de inväxlade pengarna jag inte lyckats spendera är sånt som händer. Behöver jag lägga till att det aldrig ens föll mig in att klimatkompensera med utsläppsrätter?

I Kina letade jag och mitt ressällskap efter ett billigt rum. Vi jämförde kronor och ören och kände oss nöjda när vi fick ett rum med badrum billigt. Sen gick vi ut och åt och passerade en affär med fina tygväskor. Jag kunde inte välja vilken jag skulle köpa. Så jag tog tre.

Tillbaks i Sverige höll jag hov för vännerna på första advent. Plötsligt fann jag mig mitt i en intensiv diskussion och hörde mig själv ihärdigt argumentera emot alla tänkbara droger. Med en mugg konjaksspetsad glögg i handen.

Jag skäms. Ändå känner jag att jag kommer undan nästan jämt. Jag upplever ju att jag nästan alltid maximerar värde för pengarna eller insatsen. Det kan vara värt en mailväxling för att få reklamera en ost som inte smakar som det var tänkt och få en tjuga i värdecheck på ica. Men det kan också vara värt att åka taxi två kvarter när det är tio minus ute. 2009 kanske kan bli året då jag blir mer konsekvent. Kanske.