om lumparminnen

Förra veckan sprang jag 5 km i ett sträck för första gången i mitt liv. På 31 minuter och 50 sekunder. Det är bland det coolaste jag gjort. Minst lika häftigt som när jag mot alla odds överlevde flunsan tidigare i vår och sent omsider till och med fick tillbaks lukt- och smaksinnet. Jag är för övrigt övertygad om att det var svininfluensan jag hade. Om ni inte tror mig kan jag grymta.

Min löparbragd blev födelsedagspresenten till pappa som samma vecka återigen fyllde arton år ung. Jag som inte precis är känd för min dunderfysik kom inte på något bättre till nån som inte önskar sig nåt mer än snälla barn.

Jag har inget minne av att jag nånsin sprang längre än 100 meter på skolidrotten. Men lagom till att ha växt om pappa med mer än tio år fick jag infallet att springa ett lopp. Nu är jag anmäld till två. Få jag känner skulle tro sina ögon om de såg mig i löparspåret.

Ungefär lika få som tror mig när jag berättar att jag är med i Svenska Flyglottakåren och av anledningar jag inte minns sprang runt en hel del i skogen i uniform och med gevär under gymnasiet. Jag är inte aktiv lotta för tillfället. Mest för att jag har svårt att motivera mig att laga mat åt hemvärnssoldater. Men som något slags princip vill jag trots allt stödja denna praktiskt inriktade kvinnorörelse.

I Flygvapenungdom var det blå, svårt icke-fotriktiga lejongympaskor åt alla. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig runt där i skogen. Med packning, vapen och hunger. I 30 graders sommarvärme. I minus 20 graders vinterkyla. Men det gjorde jag uppenbarligen. Och förutom att putsa en kalashnikov och lära mig bädda sängar så att femmor kan studsa på dem fick jag faktiskt medalj för mina skyttebravader. Det stör mig fortfarande då och då att jag inte sen gjorde slag i saken och gjorde lumpen.

För jag älskar lumparminnen. Vid de numera få tillfällen då jag hamnar runt ett middagsbord med män som gjort lumpen dröjer jag mig kvar länge. Med samtalsämnen som favoritklädesplagg i M90-serien (mitt är den sköna koftan), konservpreferenser eller eldvaktstaktik kan ingen kväll bli långtråkig.

I år rycker knappt 7000 svenskar in. Nästa år blir det runt 4000. Det är sannolikt befogat och jag ser hellre att mina skattepengar går till pandemiberedskap för svinflunsa. Men det är tveklöst en ny epok vi äntrar när den allmänna värnplikten urholkas, lejonskoförråden säljs ut och jag siktar på att springa mina 5 km under 25 minuter.