om storfamilj 2000

Jag bor i ett trevligt område i en rymlig etta. Mina vänner Lisa, Andreas, Frida och Sandra bor i varsina rymliga ettor i trevliga områden längs samma tunnelbanelinje. Allas våra gemensamma vänner Martin och Cecilia bor med sin halvåriga dotter i en spatiös trea i ett trevligt område, men i en del av stan där vi inte känner så många andra. Förutom möjligen Sven som bor ett par stationer bort – i ett trevligt område i en rymlig etta.

Jag spyr på rymliga ettor – där vi sitter var och en med 32-tums platt-tv, egen morgontidningsprenumeration och servis i 12 kuvert (fast vi tragiskt äter direkt ur kastrullen eftersom ingen ändå ser oss). Maten i våra singelkylskåp möglar bort innan vi hinner äta upp den.

Att bo långt från sin släkt som många av oss gör är på sätt och vis ledsamt. Och att tro att ensam-är-stark-livet i ettan är det enda alternativet till en traditionell parrelation inklusive flytt till större och avlande av barn (gärna 1,9 stycken fördelat på hälften pojke hälften flicka) är enbart absurt.

Därför vill jag lansera konceptet storfamilj 2000 (och nej, det är inte 70-talskollektiv à la Lukas Moodysons film Tillsammans jag är ute efter). Jag vill plocka russinen ur det forna bondesamhället och stoppa dem i den moderna vardsgskakan.

I min vision av storfamilj 2000 bor vi många vuxna och barn i samma hus/by/område, lite efter vad som passar. Vi bor inte nödvändigt vis rymligt eller i ett trevligt område, men vi trivs eftersom vi hjälps åt med inköp, hushållsbestyr, läxläsning, semesterplanering och kanske viktigast av allt – att lösa bekymmer. Att sitta i isolerade parrelationer och uppfinna hjul är bland det värsta jag vet.

Det måste få vara okej att inte orka, vilja, hinna eller kunna allt och att be om hjälp. Jag tar gärna sex och samlevnadssnacket med tonåringarna medan nån annan renoverar takrännor och en tredje storkokar middag (inklusive lunchlådor till alla som vill ha).

Alla är dock inte med på banan. När jag engagerat lade fram för min bekant Lukas hur skönt det vore om ens barn kände så nära samhörighet med andra vuxna än bara sina biologiska föräldrar att de råkade kalla exempelvis Lisa för mamma ibland ryggade han tillbaks och sa frågande ”men jag ska ju ha barn med min fru”.

Lukas letar efter den stora kärleken på Internet. Det kan han fortsätta med medan jag strävar efter att förverkliga storfamilj 2000. Sa jag förresten att Lukas bor i en rymlig etta i ett trevligt område?