om skillnaden mellan blodpudding och ipods

Jag lever gott och fint. Jag har i princip bara i-landsproblem. Som att välja färg på ipod. Jag hör mig själv stå i affären och säga att jag inte vet om lila funkar. För jag har ju röd vinterkappa. Snart är det förvisso vår. Men jag kan ju rimligen inte ha någon ANING om vad jag ska ha för vårjacka redan.

Hade någon spelat in konversationen mellan mig och min vän där i affären hade den redan legat på youtube (den kanske ligger där, hemska tanke.) Butiksförsäljaren har säkert underhållit sin vänkrets med att återge oss. Eller inte. Han kanske är avtrubbad av att höra sånt varje dag. Sen ser jag Mammut. Och jag minns inte senast jag blev så berörd av en film. Om jag nånsin blivit det. Det här är något helt annat. Det är alldeles för nära mig och mitt liv. I filmens början rumlar den lyckliga familjen runt på en fantastisk röd jättekudde i sin vita lägenhet. En sån kudde skulle göra sig framför min kakelugn. Tänker jag.

I filmens slutscen syns kudden igen. Och jag äcklas. Jag vill sälja min lägenhet med kakelugnen och alla ägodelar. Jag vill bli moder Theresa junior. Det är så påtagligt hur alla i filmen gör fel också när de vill göra rätt. Män är djur. Vita män är värst. Vita kvinnor är inte långt efter. Ändå är det den vite mannen som är den enda som kommer undan i filmen. Varför kommer HAN undan? Det bankar och slår i mitt huvud fortfarande en månad efter att jag sett filmen. När jag går på stan och lyssnar på filmmusiken i min ipod.

Den här vintern märker jag för första gången i livet i min egen vardag hur snabbt och tydligt klasskillnaderna ökar. Handeln rapporterar att försäljningssiffrorna för blodpudding och korv stiger. Jag har sett tre välutbildade bostadsrättsinnehavare bli arbetslösa på en och samma vecka. Och samtidigt fläskas det på som aldrig förr vid alla konferensmiddagar jag bjuds på. Det serveras pilgrimsmussla och råbiff. Det uppgraderas till sviter när jag bor på hotell. När jag checkar ut får jag värdebevis så att jag ska lockas att komma snart igen, också som privatperson. Det är så oerhört tydlig skillnad mellan dem som har och inte har – ipods och annat.

Hur var det då, var det svårt att välja färg och så? Undrar min kompis när jag säger att jag köpt en ipod. Färgen är det första hon tänker på. Vi är så lika, så moderna, så bortskämda.